Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ersch, Johann Samuel - Ersindjan, stad i turkiska Armenien - Ersirum, Erzerum, urspr. Arsen-er-Rum, d. v. s. Romarnas Arsen. 1. Vilajet i asiatiska Turkiet - Ersirum. 2. Sandsjak i vilajetet E. - Ersirum. 3. Hufvudstad i nämnda vilajet - Ersiska, det gaeliska (gadheliska) idiom - Erska, socken i Vestergötland - Erskine. 1) Thomas E. - Erskine. 2) David Montagu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom professor i geografi och statistik
(från 1803) samt öfverbibliotekarie (från 1808)
i Halle. E. kan anses såsom grundläggaren af den
moderna tyska bibliografien, och hans arbeten
inom detta område hafva ännu värde. De förnämsta
äro Allgemeines schriftstellerlexikon der neuern
zeit, hvars ursprungligen mycket vidsträckta plan
under fortgången inskränktes till de europeiska
folkens nyaste literatur. Repertorium über die
allgemeinen deutschen journale etc. (1790–92),
Allgemeines repertorium der literatur (1793–
1807), innefattande åren 1785–1800, Das gelehrte
Frankreich, (1797–98, jämte två "Nachträge", 1802–06;
utkom äfven på franska: La France littéraire) och
Handbuch der deutschen literatur seit der mitte des
18:ten jahrhunderts bis auf die neueste zeit (1812–14;
2:dra uppl. 1822–40). I förening med Gruber grundade
han 1818 Allgemeine encyklopädie der wissenschaften
und künste, hvars utgifvande ännu fortgår (jfr
Encyklopedi). E. var derjämte medredaktör af den
i Halle utgifna "Allgemeine literaturzeitung".
Ersindjan, stad i turkiska Armenien, vilajetet
Ersirum, på en skön och fruktbar slätt, nära Kara Su,
Eufrats vestra källarm. E. är hufvudort i ett sandsjak
och räknar omkr. 20,000 innev.
Ersirum, Erzerum, urspr. Arsen-er-Rum
d. v. s. Romarnas Arsen. 1. Vilajet i asiatiska
Turkiet, omfattar vestra delen af armeniska
berglandet, näml. Eufrats källområde, och är
deladt i sandsjaken Ersirum, Bajasid; Ersindjan
och Baiburt. 252,817 innev. (qvinnor oräknade), af
hvilka 55,049 kristne. 2. Sandsjak i vilajetet E.,
är deladt i 14 kasa och räknar omkr. 1,500 städer
och byar. 3. Hufvudstad i nämnda vilajet, ligger
1860 m. (6,265 f.) öfver hafvet i Eufrats norra
källflods, Karasus, dal, omkr. 8 km. från sjelfva
floden, på sydkanten af en trädlös högslätt (E:s
högslätt l. Ova). Innev., till hälften turkar, till
hälften perser och armenier, uppgå till 60,000. Staden
omgifves af gamla och (sedan 1864) nya fästningsverk
samt har i sin södra del ett citadell (Itsch-kaleh,
d. v. s. den inre fästningen). Gatorna sakna
stenläggning, äro krokiga och, om möjligt, smutsigare
än andra österländska städers; husen, merendels byggda
af sten, äro ofta till hälften underjordiska, med små
fönster och platta torftäckta tak, på hvilka stundom
boskapen betar. E. har omkr. 30 karavanserajer och 45
moskéer, bland dessa den stora Uludjami, som säges
rymma 8,000 menniskor, flere kristna kyrkor och ett
tjog offentliga bad; högst få af stadens byggnader
ega något arkitektoniskt värde. E. är säte för en vali
(generalguvernör), en armenisk patriark och en grekisk
biskop. Som E. är beläget vid den stora handelsvägen
mellan Trapezunt och Tebris ("genuesiska vägen"), blef
det under medeltiden en vigtig rast- och stapelplats
för karavanerna och nådde en i orienten sällsynt
blomstring. Ännu i dag intager det första platsen
bland Armeniens handelsstäder, ehuru dess handel lidit
betydligt både af de utflyttningar till ryskt område,
som skedde 1829, och genom den på senare tiden anlagda
jernvägen mellan Poti (vid Svarta hafvet) och Tiflis,
som gjort den besvärliga och
farliga karavanvägen öfver E. mindre
nödig. Industrien omfattar i synnerhet guld-,
silfver- och koppar-arbeten samt vapen. – E. är
det fornarmeniska Karin, som befästes af bysantiske
kejsaren Anastasius I (491–518) och sedermera kallades
Theodosiopolis. Under den äldre medeltiden var det
ett tvistefrö mellan grekerna och araberna, togs
1201 af seldjukerna och tillhörde derefter mongoler,
perser och, sedan 1522, turkarna. I Juli 1829 segrade
ryssarna under Paskevitj på slätten vid E. öfver
turkarna och togo staden, men återlemnade den,
på grund af freden i Adrianopel, i Sept. s. å. Den
9 Nov. 1877 försökte ryssarna ofverrumpla staden,
ehuru utan framgång, cernerade den och fingo, enligt
stilleståndet i Adrianopel, Febr. 1878, besätta
den. Men efter San Stefano-freden, i Mars s. å.,
utrymde de den åter. – 1859 förstördes en del af
E. genom jordbäfning.
Ersiska, det gaeliska (gadheliska) idiom, som talas
af högskottarna och som af dessa kallas "gaelic
albánach".
Erska, socken i Vestergötland, Elfsborgs län, Bjärke
härad. Arealen 4,296,8 har (8,704 tnld). 1,359
innev. (1879). Annex till Mellby, Skara stift,
Väne kontrakt.
Erskine [örskin]. 1) Thomas E., lord, engelsk
advokat och lordkansler, f. 1750, tredje och yngste
son till den skotske earlen af Buchan. egnade sig
1764 först åt sjötjensten, men lemnade detta yrke
1768 och ingick då i armén. Trött vid krigstjensten
började han 1775 studera juridik och blef 1778
upptagen i advokatståndet. I sin första process
– till försvar för kapten Baillie, som framlagt
missbruken i styrelsen af Greenwich hospital och
derför blifvit lagförd som smädeskrifvare – vann
han en afgjord seger och grundlade genom densamma
sin framtid på den juridiska banan. 1783 invaldes
han i parlamentet, men förlorade sin plats vid
upplösningen året derefter och återfick densamma
först 1790. 1789 var han rättegångsbiträde åt den
för en smädeskrift lagförde bokhandlaren Stockdale,
och hans försvarstal vid detta tillfälle är ett
fulländadt mästerverk i konsten att vädja till en
jury. 1792 ådrog han sig både vänners och fienders
missnöje genom att försvara Thomas Paine, författaren
till "The rights of man", och förlorade genom
detta uppträdande sin plats såsom generalprokurator
hos prinsen af Wales, hvartill han 1786 blifvit
utnämnd (prinsen förordnade honom sedermera till sin
kansler). Hans rykte beror endast på hans framgång vid
domstolarna, i synnerhet i de politiska processerna,
der hans eldiga vältalighet och oförskräckta mod
ryckte jury och åhörare med sig samt besegrade alla
hinder. Han misslyckades såsom politisk talare och
såsom lordkansler under lord Granvilles regering
(1806–07). 1806 blef han peer af Skotland. Död
1823. Bland hans skrifter märkas: View of the causes
and consequences of the present war (1793; upplefde
48 upplagor) samt en af honom sjelf utgifven samling
af hans tal (1810–11; sedan flere gånger omtryckt).
A. B. B.
2) David Montagu, lord, engelsk diplomat, den förres
son, föddes 1777. Han studerade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
