Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esbern Snare (Asbjörn S.), dansk hjelte - Esbjerg, hamn i Danmark - Esbo, socken i Nyland (Finland) - Escambia, flod i Nord-Amerika - Escaut. Se Schelde - Escayrac de Lauture, grefve - Escharatica, med. - Eschatologi l. Eskatologi, teol., läran om de "yttersta tingen"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vendiske sjöröfvarena. Bland Saxos många berättelser
om E. må här nämnas beskrifningarna öfver hans
försök att hindra Valdemars lättsinniga utländska
resa utan lejd (1162), hvilken bragte konungen i
kejsar Fredrik Barbarossas våld, och öfver hans
strider vid Öland (1170) mot ester och kurer samt vid
Scierö i Stora Belt, der han med ett skepp slog sig
igenom en vendisk flotta på fyratio fartyg. E. anlade
Kallundborgs fästning. Han dog 1214. – Med anledning
af underrättelsen om Jerusalems fall (1187) och af
påfvens uppmaning till hela kristenheten att återtaga
den heliga staden höll E. vid riksmötet i Odense 1188,
ett tal, hvilket är märkvärdigt såsom ett bland de
starkaste uttrycken af korstågstanken i norden. (Se
"Script. rer. dan. med. aevi", V, p. 341 o. f.).
C. R.
Esbjerg, hamn i Danmark, i Ribe amt, vid Nordsjön midt
emot Fanö. Omkr. 1,500 innev. Orten har fått betydelse
först i en senare tid, efter fullbordandet af den
dyrbara hamnanläggningen och sedan den (Okt. 1874)
blifvit genom jernväg förenad med Lunderskov, på
Fredericia-Vamdrup-banan, och Varde, på vestbanan. Den
eger nu flere industriella anläggningar och drifver
ett icke obetydligt fiske.
Esbo (egentl. Espå, såsom namnet ännu uttalas och
i äldre tider skrefs), socken i Nyland (Finland),
Raseborgs östra härad, 10,7 km. (1 sv. mil.) v. om
Helsingfors; 123 5/6 ofm., 92 31/72 fm. mtl. 4,626
innev. (1880), till största delen svenskar
(finnarna, mest tjenstehjon, omkr. 900). Socknen,
som intill år 1492 var kapell under Kyrkslätt
moderkyrkoförsamling, utgör ett imperielt pastorat
af 2:dra klassen och hör till Åbo ärkestift.
F.
Escambia, flod i Nord-Amerika, rinner upp i staten
Alabama, flyter, i sydlig riktning, genom Florida
och faller ut i Perisacola-viken af Mejicanska
viken. Längd 225 km. (30 mil).
Escaut. Se Schelde.
Escayrac de Lauture [eskärak dö låtyr], grefve, fransk
resande, f. 1822, företog åtskilliga resor i Afrika,
förnämligast i Alger (1847) och Nubien (1849). 1856
ställdes han af vicekonungen af Egypten i spetsen
för en expedition för uppsökandet af Nilens källor,
hvilken expedition dock ej kom till utförande. Såsom
medlem af den vetenskapliga kommission, som åtföljde
franska och engelska trupperna till Kina (1860),
råkade han i kinesisk fångenskap och måste utstå
många grymma lidanden. Död 1868. Skrifter: Notice sur
le Kordofan (1851); Le Désert et le Soudan (1853);
Mémoires sur la Chine (1864) m. fl.
Escharatica (af Grek. eschara, brandskorpa), med.,
medel, som förorsaka en brandskorpa å huden. Se
Kauterisation.
Eschatologi l. Eskatologi, (af Grek. eschaton,
det yttersta, och logos, lära), teol., läran om
de "yttersta tingen", d. v. s. de ting, som höra
till slutet af den närvarande verldsperioden och
menniskans tillvaro i densamma; vidare läran om döden,
mellantillståndet, uppståndelsen, det tusenåriga
riket, yttersta domen, den eviga saligheten och den
eviga osaligheten. – De förste kristna uppfattade
menniskans tillkommande
lif i närmaste samband med verldens och mensklighetens
framtid. Målet för deras hopp var icke blott en
individuel salighet efter döden, utan Kristi återkomst
(parusi) och den dermed förenade verldsförnyelsen
(palinrjenesien). Denna uppfattning motsvarade
den judiska föreställningen om den messianska
tidsåldern. Med denna hade, efter babyloniska
fångenskapen, förbundits föreställningen om de frommas
återkomst från Scheol (Hades, dödsriket) för att taga
del i messiasrikets salighet – en föreställning, som
sedermera allt bestämdare utpräglade sig i judarnas
och de kristnas apokalyptiska literatur.
Enligt det urkristna föreställningssättet skulle de
aflidnas själar förblifva i Hades ända till Kristi
återkomst. I Hades skildes mellan "paradiset" och
"fängelset". Mellan dessa båda rum var "ett svalg
befäst" (Luk. 16). Efter Kristi återkomst till domen
skulle de rättfärdiga taga i besittning "riket",
men de ogudaktige gå bort i "eonisk eld", till "eonisk
aga". (Matt. 25). Synd mot den helige ande skulle icke
förlåtas "hvarken i denna eon eller i den kommande"
(Jfr Eon). Enligt Uppenbarelseboken skulle endast
Kristi trogne lärjungar och blodsvittnen uppstå för
att taga del i det tusenåriga riket. De öfrige döda
skulle uppstå, först när tusenårsperioden var förbi,
och de gudlösa skulle kastas i "eldsjön", som är
"den andra döden". Enligt Paulus skulle vid Kristi
ankomst de döde uppstå och de lefvandes kroppar
förvandlas. I Johannesevangeliet förekommer ej
läran om parusien. Kristus är ständigt närvarande
hos de troende och hans rike är ett närvarande och
sig småningom utvecklande. Men derjämte talas om de
många boningarna i Faderns hus. Öfverallt framträder
den dualistiska motsatsen mellan ljusets och mörkrets
barn.
I den romersk-katolska kyrkans dogm om skärselden
bibehöll sig tron på ett mellantillstånd. I den
grekiska kyrkans lära förekommer ej skärselden, men
väl ett Hades. Reformationens teologi undanrödde helt
och hållet läran om ett mellantillstånd och antog
menniskans öde vara för evigheten afgjordt i hennes
dödsstund, ehuru såväl den eviga saligheten som den
eviga osaligheten först efter kroppens uppståndelse
blifver fullständig.
Mot läran om en evig fördömelse har ifrån
den kristna kyrkans äldsta tid en opposition
förefunnits. Till stöd för läran har man anfört
begreppen om Guds rättfärdighet och menniskans frihet
samt bibelns bokstaf. Å andra sidan har det blifvit
framhållet, att, enligt Kristi lära, Guds rättvisa
blott är en sida af hans kärlek, att hans straff är
rättelse, ej hämd, att läran om eviga straff upphäfver
idén om mensklighetens organiska enhet, hvilken idé
är ett grunddrag i kristendomen, samt att dit hörande
uttryck i bibeln blifvit oriktigt öfversatta.
Läran om en evig fördömelse befästes allt mera
inom kyrkan sedan 5:te årh., då hon försvarades af
Augustinus. Reformatorerna höllo fast vid henne,
och hon bekräftades i de protestantiska kyrkornas
bekännelser. Under reformationstiden bekämpades hon
af vederdöparna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
