Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskilstuna - Eskilstuna kanal - Eskilstuna-ån - Eskilsäter - Eskilsö - Eskimoer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regalt pastorat af 1:sta kl., Strengnäs stift,
Vester-Rekarne kontrakt. Tillsammans med Torshälla
väljer E. en riksdagsman till Andra kammaren. Stadens
vapen är en arm med en slägga öfver ett smedstäd samt
årtalet 1665. – E. räknar, icke såsom stad, men såsom
en vigtig ort, en ganska betydande ålder och har sitt
namn efter Södermanlands apostel, den helige Eskil,
som blef begrafven der (stället hette då Fors). På
1200-talet anlades vid E. ett johannitkloster, som
1527 indrogs till kronan. Gustaf Vasa lät nedbryta
dess byggnader och uppföra ett präktigt slott, som
nedbrann på 1680-talet. (Lemningar deraf finnas
ännu vid stadens kyrkogård.) 1654 meddelade Karl X
Gustaf livländaren Rademacher privilegium, att vid
fallen i Karl Gustafs stad anlägga manufakturverk
för jern-, stål- och kopparförädling, och från
denna tid härleder sig E:s nuvarande förnämsta
näringsgren, hvilken förskaffat staden namnet
"Sveriges Sheffield". E. lydde under Torshälla
domvärjo till 1659, då det fick stadsprivilegier och
egen jurisdiktion.
Eskilstuna kanal, mellan Eskilstuna stad och
Mälaren, består af två delar, E. nedre kanal
(fullbordad 1860) omkr. 1,7 km. (5,700 f.) lång,
genom hvilken E.-åns fall vid Torshälla kringgås,
samt den sedermera anlagda, kortare E. öfre
kanal, genom hvilken fartyg kunna komma in
i E. stad. Slussarna hålla 41,5 m. (140 f.) i
längd, 7,1 m. (24 f.) i bredd och 2,5 m. (8,5
f.) i djup. Den nedre kanalen trafikerades 1878 af
628, den öfre af 510 fartyg och båtar, de flesta
ångfartyg. Kanalens hela stigning är omkr. 8,6 m. (29
f.). A. G.
Eskilstuna-ån, Hjelmarens aflopp mot n. ö. till
Mälarfjärden Blacken, kallas i sitt öfre lopp,
der den flyter fram bred och tämligen djup, mellan
merendels låga stränder, Hyndevadsström, men derefter
Hyndevadsån, då den, sammanträngd mellan bergskullar,
gör fallen vid Rosenholm och Rosenfors. E. bildar,
vid sitt lopp genom Eskilstuna, fallen vid Tunafors
och Karl Gustafs stad, genomflyter derefter
lågland till Torshälla, der ån åter har betydliga
fall så väl i staden som i en konstgjord elfgren
v. om staden. Det nedersta loppet är lugnt. Längd
30 km. (2,8 mil). Tillflöde från ö. Tandla-ån.
A. G.
Eskilsäter, socken på Värmlandsnäs, Värmlands län,
Näs härad. Arealen 5,922,5 har (11,997 tnld) 1,072
innev. (1879). Annex till Millesvik, Karlstads stift,
Nors kontrakt.
Eskilsö, en liten ö i Isefjorden. Der anlade biskop
Eskil 1136 ett augustinkloster, som 1176 under abboten
Vilhelm flyttades till det närliggande Ebelholt.
C. R.
Eskimoer (af Algonkinspr. Eskimantsik, egentl. en som
äter rått kött) kallas, enligt Haeckel-Müllerska
indelningen, det slät- och rakhåriga hyperboreiska
folk, som är inhemskt i Nord-Amerikas arktiska
kusttrakter och de norr derom liggande polarlanden:
Grönland, kusterna af Baffins vik, norra och
östra kusten af Labrador, vestra kusten af Hudsons
vik, Melville, hela den norra kuststräckan af det
amerikanska fastlandet samt de norra och nordvestra
delarna af territoriet
Alaska. Trots denna betydande geografiska utbredning
uppgår icke eskimoernas antal f. n. till mera än
omkr. 20,000, och sannolikt äro de att räkna till
de utdöende folken. – Beträffande deras ursprung
äro meningarna mycket delade, i det att några
forskare påstå dem vara af amerikansk, andra af
asiatisk härkomst. Den förra åsigten stöder sig på
beskaffenheten af deras språk och sagor, den senare på
deras etnografiska likhet med i Nord-Asien qvarboende
polarfolk (jukagirer, tsjuktsjer, kamtjadaler
m. fl.), hvilka kunna betraktas som rester af
den nordasiatiska urbefolkningen före mongolernas
invandring. I etnografiskt hänseende äfvensom till
kroppsbeskaffenheten skilja de sig högst väsentligen
från Nord-Amerikas ur-innevånare, men likna deremot
påfallande nordöstra Asiens folk. Redan från midten af
800-talet var Grönland kändt af nordboarna och från
985 till 1350 samt efter 1721 bebodt af nordboar,
särskildt danskar. Det är ock från observationer på
detta lands befolkning som man hufvudsakligen hemtat
skildringen af eskimoerna (efter Cranz, Egede, Rink),
ehuru äfven öfriga (t. ex. de vestra folken) i någon
mån tagits med vid skildringarna (efter Holmberg
och Dall). Enligt dessa och andra författare äro
eskimoerna småväxta, omkr. 1,5 m. (5 f.) långa. Kroppen
är spenslig, men synes satt, till följd af
drägten, hufvudet synes oproportionerligt stort
på grund af sin betydliga längd och sin framifrån
pyramidaliska form, tandraderna äro framstående –
allt utmärkande den hufvudskålsform A. Retzius benämnde
den dolikocefala prognata. Ansigtet nedtill bredt,
ofvan smalt, samt platt; ögonen små, svarta, snedt
sittande, kindknotorna stora och utstående; näsan
liten och intryckt, så att hon går i linie med pannan;
munnen liten; underkäken svag; underläppen tjock;
håret becksvart, stripigt; skägget mycket glest;
bröstet och skuldrorna breda och starka; benen smala;
händerna och fötterna små, fingrarna korta; hudfärgen
mörk – till stor del af smuts – samt musklerna
lösa och slappa. "Hela menniskan luktar tran". –
Eskimoerna äro händiga i tillverkning af kläder och
visa stor benägenhet att försöka sig på de bildande
konsternas område. De äro försynta, godmodiga, ärliga,
öppenhjertiga, glada, tåliga, gästfria, förnöjsamma
och modiga, men å andra sidan utomordentligt
lata och orenliga, föga uthålliga samt fåfänga och
egenkära. – Klädedrägten (rock med kapusjong, byxor
och stöflar) är ungefärligen lika för båda könen. Den
är förfärdigad af säl- eller renskinn, stundom ock af
fogelskinn, och bäres dubbel, så att det ena plaggets
hårbeklädda sida vändes ut åt luften, det andras in
åt kroppen, köttsidorna mot hvarandra. Kring lifvet
brukas en fast åtsittande gördel, och den vida pelsen
derofvan bildar en kring hela öfverkroppen gående
ficka, så stor, att qvinnorna derinoin bära sina nakna
barn. Männen hafva håret kort, rundskuret; qvinnorna
hafva det hopviradt i en knut, insmordt med tran
samt smyckadt med band och glasperlor; endast under
djupaste sorg kortklippa de det. Tatuering förekommer
hos bägge könen (dock mest hos qvinnorna), på kinder,
haka, händer och fötter. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
