Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esrom kloster - Ess - Essars, Charlotte des E., franske konungen Henrik IV:s älskarinna. Se Desessars. - Essaul - Essay - Ess-bouuet - Ess dur - Esséer l. Essener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
benediktmmunkarna, men förvandlades af ärkebiskop
Eskil till ett cistercienskloster, hvilket stadfästes
1152 af påfven Eugen III. Det begåfvades med
rika skänker och blef moderanstalt för flere
andra kloster samt häfdade ständigt sin plats
såsom ett af Danmarks vigtigaste "herrekloster",
hvars abbot var sjelfskrifven medlem af riksrådet.
C. R.
Ess (Fr. mi bémol, Eng. e flat), musikt., den med en
half ton sänkta tonen e; förvexlas enharmoniskt
med diss. A. L.
Essars, Charlotte des E., franske konungen Henrik
IV:s älskarinna. Se Desessars.
Essaul [-sa-ul], majorsgraden vid de donska kosakerna.
Essay [ässä], Eng., Fr. Essai [ässä], "försök",
ursprungl. beteckning för en kort afhandling
öfver ett vetenskapligt ämne och med populärt
framställningssätt. Fransmannen Montaigne var den
förste, som (1580) utgaf skrifter med denna titel,
och med honom till förebild offentliggjorde lord Bacon
(1597) sina berömda "essays", hvilka i den engelska
literaturen blefvo förelöparna till en mängd uppsatser
af samma slag. I 18:de årh. utbildades essay-formen af
Cowley, Dryden, Temple, Addison och Steele m. fl. Med
essay förstår man numera företrädesvis en sådan
uppsats, hvilken i ett lättfattligt språk och med
anknytning till en gifven händelse eller till en
vigtig literär företeelse behandlar någon fråga,
som står på dagordningen. Essays af detta slag hafva
utgifvits af Macaulay, Bulwer, Carlyle och Emerson
m. fl. – Essayist, författare af en essay.
Ess-bouquet [-ke], Fr., egentl. essence de bouquet,
en fin parfym, sammansatt af flere välluktande
oljor. Jfr Essence.
Ess dur, musikt., den durtonart, som har ess till
grundton och företecknas med b framför h, e och a.
A. L.
Esse, Lat., att vara; varande, tillvaro. – Vara i sitt
esse (troligen en skämtsam omtydning af Fr. être à
son aise), vara i ett tillstånd af välbefinnande och
trefnad, vara i sitt rätta element.
Esséer l. Essener, en af de trenne allmänt bekanta
partibildningarna inom judendomen på Kristi tid. (De
båda öfriga voro fariséerna och sadducéerna.) Den
antagligaste förklaringen af namnet är, att det
leder sitt ursprung från det arameiska chase, from,
som i pluralis i obestämd form heter chasen, hvaraf
bildats <sp>essener, och i bestämd form chasajja (på
grekiska: essaioi), hvaraf uppkommit esséer. Ordet
skulle således, enligt denna förklaring, beteckna
de företrädesvis fromme. Tiden för esséernas första
framträdande torde hafva varit det andra århundradet
f. Kr.
I likhet med fariséerna gjorde esséerna till sin
uppgift att upprätta ett helgamannasamfund på
jorden. Men under det fariséerna tänkte sig detta
samfund omfatta hela judendomen, ville deremot
esséerna lemna den stora massan af det judiska
folket i fred och under sitt baner endast samla en
utvald skara af enskilda, som egde mod att, om det
gällde, bryta alla naturens band för att sluta sig
till dem. En annan olikhet mellan dem bestod deruti
att fariseismen var en ren afläggare af judendomens
stamträd,
sådant detta hade utvecklat sig efter Esras och
Nehemias dagar, medan åter esseismen, enligt
hvad åtskilliga tecken gifva vid handen, äfven
i sig upptagit främmande – i första rummet
grekisk-pythagoreiska – element. – Esséernas
antal på Kristi tid utgjorde, enligt Philos och
Josephi samstämmiga uppgifter, något öfver 4,000. De
bodde i slutna föreningar dels på spridda ställen i
Palestina och Syrien, dels och hufvudsakligast i den
palmrika Engedilunden i judiska öcknen, vester om Döda
hafvet. Deras lefnadssätt företer många likheter med
klosterlifvet inom den katolska kyrkan. De lefde i
sträng afsöndring från den öfriga verlden och buro
i regeln en egen ordensdrägt; de upptogo ingen
i sitt samfund, som icke förut med heder bestått
en treårig pröfningstid; de hade särskilda förmän
eller ordensföreståndare och förde ett ända in i
de minsta enskildheter ordnadt, strängt asketiskt
lif, i hvilket reningar genom bad och tvagningar
intogo ett mycket framstående rum. Deras dagliga
lefnadsordning var följande. Tidigt på morgonen,
före soluppgången, trädde de tillsammans under bar
himmel för att samfäldt bedja sina morgonböner till
den uppgående solen. Derefter skildes de åt för att
begifva sig hvar och en till sitt arbete. Somliga
sysselsatte sig med åkerbruk och boskapsskötsel, andra
med handaslöjder (endast vapen och förstörelseredskap
förfärdigades ej af dem); några meddelade undervisning
i Mose lag eller pröfvade dem, som skulle invigas
i ordens hemligheter, andra åter drogo sig tillbaka
till ensamheten för att der hängifva sig åt studiet
af sina gamla böcker, ur hvilka de hemtade forntida
visdom. (All befattning med köpenskap var dem afgjordt
motbjudande, ja de betraktade till och med hvarje
slags handelsföretag såsom rent af gudlöst.) På
skilda punkter fortgick sålunda arbetet till den
femte timmen på dagen (kl. 11 f. m.). Då samlade
sig alla, nu klädda i hvita linnedrägter, på det
ställe, der de förrättat sin morgonbön. Der badade
de sig först i kallt vatten och begåfvo sig sedan
gemensamt till ett särskildt församlingshus, der de –
ordnade i bestämda rader, så att de äldre och de yngre
voro skilda åt – under andaktsfull tystnad intogo en
anspråkslös måltid. Derefter gingo de åter till sitt
arbete. Detta afbröts dock icke sällan genom tillopp
af personer, som genom fattigdom eller sjukdom drefvos
att söka hjelp hos de för sin välgörenhet och stora
förfarenhet i läke- och besvärjningskonsten berömde
ordensbröderna. Då gällde det att visa hvad kunskapen
icke blott om örternas helsobringande kraft utan äfven
om änglarnas heliga namn förmådde uträtta. Esséerna,
som annars städse voro så rädda att träda i den
minsta beröring med utanför deras samfund stående
menniskor, voro i detta fall icke sena att göra
allt hvad i deras förmåga stod för att häfva eller
lindra det dem mötande eländet. Endast gent emot sina
egna anförvandter voro de döfva och otillgängliga
för lidandets röst. De fruktade nämligen, att den
ringaste eftergift i detta hänseende skulle utgöra
ett brott mot deras ordenslöfte, som bjöd dem att
utan försköning utplåna alla af blodets band alstrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
