- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
769-770

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etik, vetenskapen om sedligheten - Etikens historia, vetenskapen om den etiska vetenskapens utveckling, begynner med Sokrates

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afsigt och ej en mer eller mindre from önskan, aldrig
saknas, låt vara att det åsyftade resultatets vinnande
i det yttre kan till följd af mellankommande yttre
hinder uteblifva. Men det är i sinligheten som
afsigten skall utföras. Att betrakta sedligheten ur
utförandets synpunkt är således att betrakta henne
såsom sinlig, d. v. s. såsom en form af det sinliga
lifvet, och göra sig reda för huru beskaffad denna
af sedligheten bestämda form af detta lif är till
skilnad från andra former af det samma. – 3. Det
sedliga lifvet är ändtligen en specifik form af det
förnuftiga viljelifvet. Det organiska samband, i
hvilket det till följd deraf står med andra former
af sådant lif, rätten och religionen, är redan
påpekadt. Vid en redogörelse för sedligheten måste
man naturligtvis taga hänsyn äfven dertill och göra
sig reda för hvad sedligheten är just i och genom
detta samband. Detta sker genom en redogörelse för
menniskans pligter såsom samhällsmedlem (sedlighetens
socialitetsmoment) och såsom medlem i Guds rike,
d. v. s. den specifika form hennes pligter erhålla
derigenom att hon, såsom sedlig, tillika är religiös
eller lefver ett evigt lif i Gud (sedlighetens
religiositetsmoment). I intetdera fallet lemnar man
etikens råmärken. Det är nämligen ej fråga om huru
det menskliga samhället bör vara, ej häller om huru
Gud genom sin nåd hos menniskan är verksam till hennes
förnyelse och helgelse, utan om hvad menniskan, såsom
sedlig, bör göra till följd deraf att hon tillhör
samhället och är föremål för Guds nådeverksamhet. Men
å andra sidan är dock sedligheten ett uttryck för
menniskans eget förnuft, hvilket jämväl är ett
väsende i egentlig bemärkelse. Det är då gifvet,
att man vid en etisk framställning äfven kan och
bör fästa sig vid hvad sedligheten är just ur denna
synpunkt, hvarvid man för tillfället kan bortse från
allt, som är en följd deraf att menniskoförnuftet
bestämmes af andra förnuftiga väsenden (sedlighetens
individualitetsmoment.) Förhållandena till Gud och
medmenniskor måste väl äfven här tagas i betraktande,
men endast såvidt dessa tänkas såsom individer vid
sidan af menniskan, ej såsom högre enheter, i hvilka
hon ingår, och hvilka bestämmande ingripa i hennes
lif. – Om de ensidigheter och förvändheter, till
hvilka man vid betraktelsen af det sedliga lifvet
ledes genom förbiseende af någon eller några bland
de nu nämnda synpunkterna, derom bär etikens historia
vittnesbörd.

Den etiska vetenskapens historiskt gifna
former kunna indelas ur trenne hufvudsakliga
synpunkter. 1. Med afseende på det sedliga
motivets art: Eudemonism, enligt hvilken
detta motiv är sinligt och sålunda endast till
sin form skildt från det osedliga motivet, och
Rationalism, enligt hvilken det är osinligt, och
följaktligen en bestämd artskilnad förefinnes emellan
sedlighet och osedlighet, rätt och orätt i moralisk
bemärkelse. Eudemonismen hvilar på den förutsättningen
att menniskan endast är sinligt bestämd; rationalismen
åter antager, att hon i någon mening och i något
afseende kan vara osinligt bestämd. (Se Eudemonism
och Rationalism.) 2. Med afseende på sättet, hvarpå

det sedliga ändamålet anses skola vinnas i och genom
sedlig verksamhet: Negativ etik, enligt hvilken den
sedliga verksamheten går ut endast på undanrödjandet
af hinder för detta ändamål, och sedlighetens kraf
följaktligen alltjämt innebär fordran på försakelse,
samt Positiv etik, enligt hvilken ändamålet skall
genom den sedliga verksamheten äfven positivt
befordras. Den negativa rationalismen särskildt hvilar
på det antagandet att sinligheten, såsom till väsendet
något för menniskoförnuftet yttre och främmande, ej
till detta förnuft kan stå i något annat förhållande,
än det att vara ett hinder för dess sjelfständighet,
hvilket bör aflägsnas. Den positiva etiken deremot
har insett, att sinligheten är till sitt innersta
väsende enartad med förnuftet, är förnuftet i en
lägre form, hvarigenom möjligheten är gifven att i
sedligheten se ett sinlighetens omdanande till organ
och medel för förnuftet. De synpunkter, hvilka ofvan
angifvits såsom väsentliga för hvarje betraktelse
af sedligheten, som gör anspråk på uttömmande
fullständighet, kunna endast på positivt rationel
ståndpunkt fasthållas, såväl i sin sjelfständiga
ställning i förhållande till hvarandra, som i sitt
inbördes sammanhang. Dock sakna dessa synpunkter ej
betydelse äfven på lägre ståndpunkt. 3. Med afseende
på läran om viljans frihet: Determinism, som förnekar
denna frihet, och Indeterminism, som antager den. (Jfr
Determinism.) L. H. Å.

Etikens historia, vetenskapen om den etiska
vetenskapens utveckling, begynner med Sokrates
(d. 399 f. Kr.), hvilken ock derför blifvit kallad
"etikens fader". Före hans tid gjordes icke de
etiska frågorna till föremål för vetenskaplig
behandling, dels emedan den dåtida filosofien,
såsom rent och oreflekteradt realistisk, saknade
alla förutsättningar för en praktisk filosofi, dels
emedan grekernas allmänna sedlighetsmedvetande då
ännu hvilade på den naiva tron på de fäderneärfda
sederna och gudarnas vilja såsom ofelbara uttryck
af det rätta och följaktligen ej kände behofvet
af kritiskt vetenskapliga undersökningar rörande
dessa frågor. Först sedan sofisterna skakat tron på
auktoritetens ofelbarhet och uppställt godtycket
såsom norm för rätt och orätt, voro de negativa
förutsättningarna för etisk vetenskap gifna. Icke i
godtycket, utan i menniskans guda-artade natur, lärde
nu Sokrates, finnes normen för rätt och orätt, och
det goda för menniskan är ej den sinliga njutningen,
utan det rätta handlandet. I utförandet blef
Sokrates’ etik en dygdelära, en redogörelse för den
sinnesbeskaffenhet hos menniskan, som leder till
det riktiga handlandet – själens helsa. Sin grund
har dygden, enligt Sokrates, i den riktiga insigten,
ty "den som vet det rätta, han gör ock det rätta",
men denna insigt måste vara vetande om menniskans
guda-artade natur. – Samma karakter af dygdelära
behöll etiken hos Sokrates’ närmaste efterföljare,
hvilka äfven fasthöllo, att dygden måste hafva sin
grund i riktig insigt. Hos de s. k. ofulländade
sokratikerna (cyrenaikerna och cynikerna) nedsjönk
hon till en eudemonistisk ståndpunkt; hos Plato är
hon i principen afgjordt rationel. Fasthållande de
af Sokrates angifna bestämningarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:23:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfad/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free