Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Euchologion - Euchri - Eudemonism - Eudes. Se Eudo. - Eudes, Jean. Se Eudister. - Eudialyt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. missa praesanctificatorum, aftonböner, formulär
för handhafvandet af sakramenten äfvensom ett antal
böner vid olika tillfällen (utgifven 1526 m. fl. g.).
Euchri, Turk., längdmått, som nyttjas sedan 1871.
10 e. = 1 zirai = 1 m. (3,36 fot).
Eudemonism l. Evd- (af Grek. ev, väl, och daimon,
ande), filos., den etiska åsigt, enligt hvilken det
sedliga motivet och dermed ock det högsta goda för
menniskan är till sin art och sitt innehåll sinligt,
och det sedliga lifvet följaktligen, såsom en form af
det sinliga lifvet, endast formelt, men ej till sitt
innehåll är skildt från det osedliga. Någon egentlig
skilnad emellan rätt och orätt kan i följd deraf på
denna ståndpunkt ej fasthållas och genomföras, utan
blott en skilnad emellan klokt och oklokt. Dygden
blifver här en färdighet eller skicklighet att
vinna sinlig lycksalighet; pligten den handling,
som kräfves för detta ändamål. Båda kunna till
följd deraf ej tillerkännas annan betydelse än den
att vara medel för ett mer eller mindre yttre godt,
och de förlora följaktligen allt värde i och för sig
sjelfva. Det goda verket eller sedlighetens ändamål
blifver tydligen sinlig lycksalighet; men enär denna å
den ena sidan kan vinnas äfven utan sedlig verksamhet
och å den andra icke med säkerhet kan genom sådan
verksamhet förvärfvas, utan äfven förutsätter
yttre lyckliga omständigheter, så visar sig detta
ändamål stå i ett tillfälligt förhållande till det
sedliga lifvet. – Religionen förlorar enligt E. all
betydelse, eller ock fattas Gud antingen blott såsom
ett för menniskan behöfligt ideal af den lycksalighet
hon icke sjelf fullständigt kan vinna eller ock
såsom ett mäktigt väsende, hvilket, om menniskan
lyder dess befallningar, skall i detta eller ett
kommande lif skänka henne sinliga belöningar, men
i annat fall tillfoga henne sinligt lidande. Till
E. måste vi nämligen äfven räkna den åsigt, som väl
förlägger det högsta goda bortom jordelifvets gränser,
men fattar äfven det kommande lifvet såsom sinligt
och sålunda helt enkelt som en fortsättning af det
timliga. – E. har historiskt framträdt i en mångfald
af olika former, som bero dels på de olika moment
i det sinligt goda, hvilka man gifvit företrädet,
dels på det sätt, hvarpå man tänkt sig, att detta
goda skulle vinnas. Dessa former kunna emellertid
återföras till tvänne hufvudarter, nämligen lägre
E. eller hedonism, enligt hvilken det högsta goda
anses vara den enskilda sinliga njutningen eller
summan af sådana, och högre E. eller praktisk
intellektualism, enligt hvilken det högsta goda
förlägges till någon abstrakt form hos det sinliga
lifvet. Den förra kan antingen gifva företrädet
åt de idiopatiska eller rent egoistiska begären,
företrädesvis de kroppsliga eller rent djuriska
(t. ex. cyrenaikerna, den franska encyklopedismen),
eller ock mer eller mindre afgjordt åt de naturliga
tendenserna hos menniskan till sympati och välvilja,
hvilkas sinliga natur bland annat röjer sig deri att
de, om än i mindre utbildad form, förefinnas äfven hos
djuren (Annikeris, de skotske moralfilosoferna). Till
den lägre eudemonismen måste äfven hänföras den
åsigt, som sätter lifvets högsta goda i det
sinneslugn och den ro, som vinnes genom ett så vidt
möjligt fullständigt aflägsnande af alla öfver det
naturliga måttet stigande begär och ett måttligt
tillfredsställande af de öfriga (epikureism). –
Den högre eudemonismen har dels en negativ form,
enligt hvilken det högsta goda är befrielsen från
allt innehåll i det sinliga lifvet, utöfver de rena
naturbehofven (cynikerna, J. J. Rousseau), dels en
positiv form, enligt hvilken det högsta goda sökes
i det fullaste jämnmått mellan alla krafter och
ett genom detta uppkommet, välordnadt sinligt lif
(Aristoteles). Dit måste ock de åsigter hänföras,
hvilka mer eller mindre afgjordt identifiera
det sedliga lifvet med lifvet i det empiriska
samhället (Hegel m. fl.) eller fatta det under den
allmänna formens fullkomlighet, hvilken, då den
ej närmare bestämmes eller uttryckligen angifves
såsom osinlig, lätt nedsjunker till betydelsen af
sinlig fullkomlighet (Wolff). – Huru omöjligt det i
sjelfva verket är att med anspråk på allmängiltighet
skänka företrädet åt någon af de nu nämnda formerna
af det sinliga lifvet eller åt någon arman sådan
inses lätt, om man besinnar, att allt efter olika
individuella förhållanden än den ena än den andra kan
anses företrädesvis tillfredsställande, och att det
äfven efter allmänt föreställningssätt måste anses
såsom en "smaksak" att afgöra detta. Då emellertid
eudemonismen vill på ett allmängiltigt sätt göra
detta, så kan dess uppfattning af det sinliga lifvet
ej fritagas från betänklig ensidighet. – Såsom etisk
åsigt kämpar eudemonismen med den oöfvervinneliga
svårigheten att ej kunna anvisa menniskan ett
godt, hvilket, såsom rent inre, med hennes sanna
väsende öfverensstämmande, är ett varaktigt, rent och
fullständigt godt, och som derigenom kan skänka henne
full tillfredsställelse. Såsom något mer eller mindre
yttre kan det sinligt goda ej med säkerhet vinnas
genom den goda viljan allena, och, engång vunnet, kan
det, utan denna viljas förändring, åter förloras. Och
då tillfredsställandet af det ena sinliga behofvet
ofta kräfver, att ett annat sinligt behof lemnas
otillfredsstäldt, så kan ej häller det sinliga lifvet
skänka menniskan den frid, efter hvilken hon innerst
längtar. Lemnadt utan högre ledning, blir fast hällre
detta lif städse en kastning eller jämkning mellan
ytterligheter, hvilka, om menniskan hängåfve sig åt
någon af dem, skulle leda till den snara förstöringen
af samma lif. Just i dessa svårigheter röjer sig hos
menniskan behofvet af ett godt, som till sjelfva
sin art är skildt från det sinliga, och, då intet
behof kan finnas, hvars tillfredsställelse vore rent
af stridande mot den varelses natur, som har detta
behof, så visar redan detta möjligheten af en sådan
tillfredsställelse. L. H. Å.
Eudes. Se Eudo.
Eudes, Jean. Se Eudister.
Eudialyt (af Grek. evdialytos, lättlöslig), miner.,
ett rödaktigt eller brunaktigt silikat af zirkonjord,
natron, kalk och jernoxidul, hvilket anträffats på
Grönland. I det närmaste identiskt med detsamma är
mineralet eukolit från Brevik i Norge. E. har sitt
namn af den lätthet, hvarmed det angripes af syror.
P. T. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
