Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eugenius. Fyra påfvar. - Eugubinska taflorna - Euhemerism - Euhemerus, grekisk filosof - Eukairit - Eukaristi. Se Eucharisti. - Euklas - Euklides, från Megara, grekisk filosof, stiftare af den megariska skolan - Euklides, grekisk matematiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
15 Febr. 1145–8 Juli 1153, en lärjunge af den
hel. Bernhard af Clairvaux, lefde under större delen
af sitt pontifikat utom Rom, der Arnold från Brescia
proklamerade den romerska republiken. – 4. E. IV,
före valet Gabriele Condolmiere, f. 1383, blef
1408 biskop af Siena och kardinal, derefter legat i
Ancona och Bologna samt valdes d. 1 Mars 1431 till
påfve. Han upplöste det i reformatorisk riktning
arbetande konciliet i Basel, men nödgades 1434 åter
erkänna detsamma. Nya misshälligheter yppade sig dock
snart mellan E. och konciliet, och då detta (Juli
1437) stämde honom inför sig, upplöste han det åter
samt utlyste ett annat till Ferrara, der bl. a. en
förening mellan den romerska och den grekiska
kyrkan kom till stånd (Juli 1439). Basel-konciliet
suspenderade E. 1438 och afsatte honom d. 25 Juni 1439
samt valde d. 5 Nov. s. å. en ny påfve (Felix V), som
erkändes i Tyskland och Frankrike. E. höll sig uppe i
Italien med Alfons’ af Aragonien hjelp och blef sedan
äfven åter erkänd i Tyskland. Död d. 23 Febr. 1447.
Eugubinska taflorna (Lat. Tabulae iguvinae, sju stora
koppartaflor med umbriska och latinska inskrifter,
innehållande föreskrifter för prestkollegiet
rörande offer och augurier samt litanior, böner
och sånger. Fyra taflor hafva umbrisk skrift, på en
äldre dialekt, och torde förskrifva sig från 5:te
årh. f. Kr.; två hafva rent latinska skriftecken,
och en har umbrisk skrift på framsidan samt latinsk
på baksidan. Taflorna upptäcktes 1444 i ruinerna
af ett Jupiterstempel i den italienska staden
Gubbio (Lat. Eugubium l. Iguvium), i hvars rådhus
de nu förvaras. De hafva flere gånger utgifvits
och förklarats, af bl. a. Lassen, "Beiträge zur
deutung der umbrischen tafeln" (1833), Grotefend,
"Rudimenta linguae umbricae" (1835–39), Lepsius,
"Inscriptiones umbricae et oscae" (1841) samt
Aufrecht och Kirchhoff, "Umbrische sprachdenkmäler"
(1849–51).
Euhemerism, den uppfattning af myterna, enligt
hvilken dessa äro endast historiska minnen, som under
tidernas lopp tagit sagans form. Enligt denna åsigt
skulle de mytologiske gudarna ursprungligen hafva
varit framstående män (konungar, hjeltar o. s. v.),
hvilka lefvat i en aflägsen forntid och efter sin
död blifvit firade och besjungna samt slutligen,
sedan deras historiska tillvaro fallit i glömska,
föremål för gudomlig dyrkan. Se Euhemerus.
Euhemerus (Euemerus), grekisk filosof, som lefde i
slutet af 300-talet f. Kr., var en lärjunge till den
cyrenaiske filosofen Theodoros Atheos. Han vann sin
ryktbarhet genom en kritik af den grekiska gudaläran,
i hvilken kritik han sökte visa, att de mäktiga och
eviga naturkrafterna (solen, stjernorna, vinden)
förtjena menniskors dyrkan, hvaremot de mytologiska
föreställningarna uppkommit derigenom att man åt
aflidna berömda personligheter slutligen egnat
gudomlig dyrkan. – Denna senare åsigt, som efter
honom benämnes euhemerism, har tillämpats såväl
på den grekiska som på den nordiska mytologien. På
detta sätt sökte man t. ex. förklara början af den
s. k. Ynglinga-sagan. Euhemerismen, som länge var
den rådande åsigten bland mytforskarna, har genom
nyare forskningar blifvit fullständigt vederlagd och
kan numera betraktas såsom helt och hållet antiqverad
och öfvergifven. L. H. Å.
Eukairit (af Grek. evkairos,
som kommer i rättan tid), miner., ett vid Skrikerum i
Småland år 1817 anträffadt, mycket sällsynt mineral,
som består af selenkoppar och selensilfver. Det fick
sitt namn af Berzelius. P. T. C.
Eukaristi. Se Eucharisti.
Euklas (af Grek. ev, lätt, och klan,
bryta), miner., ett mycket sällsynt, blekgrönt,
kristalliseradt beryllium- och aluminiumsilikat, som
anträffats i Brasilien, Perù och vid de uralska
guldvaskerierna. Det har fått sitt namn af den
lätthet, med hvilken det låter slå sig efter
genomgångsytorna.
P. T. C.
Euklides (Gr. Evkleides), från Megara, grekisk
filosof, stiftare af den megariska skolan, lefde under
peloponnesiska krigets tid (431–404 f. Kr.). Det
berättas, att han under de stridigheter, som
uppkommit mellan Athen och Megara, och då det
vid lifsstraff var den senare stadens medborgare
förbjudet att visa sig i Athen, dock hvarje natt
derstädes besökte Sokrates. Efter dennes död
församlade E. hans lärjungar hos sig. – Antagligen
redan före sin bekantskap med Sokrates förtrogen med
eleatismens läror, använde han i och för utförandet af
sokratismen de resurser dessa erbjödo honom. I likhet
med Sokrates’ efterföljare i allmänhet riktade han sin
hufvudsakliga uppmärksamhet på frågorna om det goda
och om vetandet såsom formen för sann kunskap. Han
framhöll dervid, att det goda måste anses identiskt
med det sant varande, och att det, som icke är
godt, i sjelfva verket icke finnes till. Den sanna
verkligheten, anmärkte han vidare, är till sin art
osinlig och kroppslig. Den är idé. Närmare sökte han
på eleatiskt sätt fatta den såsom en bestämnings- och
mångfaldslös enhet. Då vi på olika sätt beteckna den,
använda vi blott olika namn för samma sak, hvadan
ock några andra omdömen, än identiska i sjelfva
verket icke funnits. Det hufvudsakliga innehållet
i hans lära är för öfrigt en kritisk betraktelse af
den sinliga kunskapen och den sinliga verkligheten,
afsedd att ådagalägga, att den senare, såsom vexlande
och sammansatt, i sjelfva verket icke är någon sann
verklighet, likasom sinneskunskapen ej häller är
någon sann kunskap. L. H. Å.
Euklides (Grek. Evkleides), grekisk matematiker, lefde
omkr. 300 f. Kr., vistades någon tid i Athen, der han
studerade den platonska filosofien och kom sedermera
till Alexandria, der han stod i stor gunst hos konung
Ptolemaeus I. Hans närmare lefnadsomständigheter
äro ej kända; Pappos skildrar honom såsom mild,
tjenstvillig och tillbakadragen. Konung Ptolemaeus
skall en gång hafva frågat honom, om det ej
gåfves någon lättare väg att inhemta geometrien
än den vanliga, hvarpå han berättas hafva svarat:
"Nej, herre konung, det gifves ingen kungsväg till
geometrien". – Inom matematikens och särskildt inom
geometriens historia har E. genom sitt verldsberömda
arbete Stoicheia (Lat. Elementa) d. v. s. grunderna
till matematiken, varit af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
