Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eulenburg, Botho von - Eulenspiegel l. Ulenspiegel, T., Sv. Ulspegel, en typ för skalkar och upptågsmakare - Euler, Leonhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilliga poster inom den högre administrationen utnämndes
han d. 30 Mars 1878, efter sin anförvandt grefve
F. A. von E. (se ofvan), till inrikesminister,
från hvilken plats han afgick 1881. Utarbetandet af
socialistlagen, hvilken antogs af riksdagen d. 16
Okt. 1878 och trädde i kraft d. 22 Okt. s. å., var
hans första verk som minister.
Eulenspiegel l. Ulenspiegel, T.. Sv. Ulspegel,
en typ för skalkar och upptågsmakare. Hans puts och
skälmstycken äro samlade i en bok, som i mer än 300
år utgjort den käraste och mest spridda folkläsning
inom Tyskland och äfven blifvit återgifven på de
flesta främmande språk. Den historiska person,
under hvars namn alla dessa anekdoter, fyllda af
den kostligaste folkhumor, förtäljas, hette Till
E. Han var född i slutet af 13:de århundradet
i Kneitlingen i Braunschweig, förde ända från
sin ungdom ett landstrykarelif, uppfyldt af alla
slags upptåg, samt kom till Polen och till och med
till Rom, der han inlät sig i en täflingsstrid med
hofnarrarna. Han säges hafva dött omkr. 1350 och
blifvit begrafven under en lind vid Mölln i Lauenburg,
hvarest hans grafsten visas, men, berättelsen härom
hänföres af några till fabelns område. Namnet E.,
ursprungligen nordtyskt, utbredde sig först i 16:de
århundradet öfver hela Tyskland; emellertid äro på
hans namn öfverflyttade putslustigheter, utförda
af andra: kringvandrande handtverkssvenner, resande
studenter m. fl. Anekdoterna hafva sannolikt först
varit synliga på platt-tyska (den äldsta upplagan,
af 1483, finnes ej mera till), och från detta språk
bearbetades de sedan af franciskanmunken Thomas
Murner till högtyska. Den första upplagan af Murners
arbete trycktes i Strassburg 1519 och utgafs i en
kopia af Lappenberg 1854. Sagan om E. har gifvit
ämne till en folkroman af Hertzberg, ett lustspel
af Nestroy och ett epos af A. Böttger. Äfven på
svenska har denna folkbok uppleft många upplagor, af
hvilka de anmärkningsvärdaste torde vara följande,
båda utgifna i Stockholm: "En underlig och sällsam
historia om Thil Ulspegel, som var en bondson, född
uti det landet Brunschwig. Nu nyligen uplagt och af
trycket utgången samma år" samt "Den återuppståndne
Ulspegel eller 77 underbara och sällsamma historier
om Thil Ulspegel med 35 putslustiga taflor",
af O. K. G. (1857). Bland de många i landsorten
till allmogens och ungdomens förströelse utgifna,
sammandragna upplagorna finnes en, der hjelten
namnes "Den lärde Ulspegel-Diogenes"; en annan åter
kallar honom "Jon Lufver eller den svenske Ulspegel,
född i Småland". E:s ofantliga popularitet bevisas
bland annat deraf att hans namn ofta nyttjas för att
beteckna en skalk eller putsmakare och att de franska
orden espiègle och espièglerie leda sitt ursprung
från detsamma. A. F.
Euler [öjler], Leonhard, schweizisk matematiker
och fysiker, född d. 15 April 1707, studerade
vid universitetet i sin födelsestad, Basel,
der han särskildt egnade sig åt matematik, under
Jean Bernoullis ledning, och der han 1723 erhöll
magistergraden. Af sin fader, som
var prest, blef han bestämd for kyrkans tjenst, men
lyckades slutligen få tillåtelse att egna sig åt sitt
älsklingsstudium, de matematiska vetenskaperna. Då
utsigt till fortkomst i hemlandet saknades,
blef han, 1727, genom de yngre Bernoulliernas
bemedling, adjunkt i matematik vid akademien i
Petersburg, sedermera, 1730, professor i fysik och
slutligen, 1733, efter Daniel Bernoulli professor i
matematik vid samma akademi. År 1741 flyttade han,
på Fredrik II:s kallelse, till Berlin, blef ledamot
af vetenskapsakademien derstädes och 1744 direktör
för dennas matematiska klass. Efter 25 års vistelse
i Berlin återflyttade han 1766 till Petersburg,
der han afled 1783. Under de sista åren af sin
lefnad var han blind (han hade redan 1735 förlorat
synen å ena ögat). – E. var en af den nyare tidens
största matematiska snillen; i mångsidighet och
produktivitet har han ännu icke af någon blifvit
öfvertraffad. I en mängd afhandlingar sysselsatte
han sig med teorien för serier och angaf metoder att
summera ett stort antal sådana. Integralräkningen
utbildade han i väsentlig mån, och teorien för
differentialeqvationers integration har honom att
tacka för en mängd nya integrationsmetoder. Särskildt
tillkommer honom förtjensten att, jämte
d’Alembert, först hafva behandlat partiella
differentialeqvationer. Variationsräkningen bearbetade
han först enligt den äldre, af Jacques Bernoulli
angifna metoden; men sedan Lagrange framställt
sin vida generellare metod, var E. den förste,
som gaf en elementär form åt densamma. För öfrigt
finnes knappast någon gren af matematiken, som
E. icke behandlat eller berört i sina arbeten. Den
matematiska analysens nuvarande form härleder sig i
flere fall från honom. Så var han t. ex. den förste,
som betecknade de trigonometriska funktionerna af en
variabel x på det nu vanliga sättet; förut hade man
för sinx och cosx användt nya bokstafver. t. ex. s
och c. Hans vetenskapliga verksamhet var emellertid
icke inskränkt inom den rena matematikens område;
äfven den använda matematiken blef af honom
bearbetad. Så sysselsatte han sig t. ex. med
perturbations-problemet, med teorien för månen,
med navigationsvetenskapen, mekaniken, optiken
och musiken. På alla dessa områden hafva hans
arbeten länge varit ansedda såsom klassiska. –
E:s framställningssätt är ett mönster i afseende på
klarhet och tydlighet; man följer utan svårighet hans
deduktioner äfven inom matematikens mera abstrakta
områden. Dessutom egde han till sitt förfogande
analysens finaste artificier. Emellertid kan man
med skäl anmärka, att just till följd deraf i hans
skrifter de allmänna metoderna mindre klart framträda
för läsaren. – Med E:s namn har man inom matematiken
uppkallat bl. a. en allmän summationsformel och
ett par anmärkningsvärda definita integraler. –
Utom de hundradetals vetenskapliga afhandlingar, som
finnas införda i lärda sällskaps handlingar, utgaf
E. särskildt en mängd större arbeten, af hvilka här
må nämnas: Mechanica, sive motus scientia (1736),
Methodus inveniendi lineas curvas maximi minimive
proprietate gaudentes (1744),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
