Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eumenius, latinsk vältalighetslärare (retor) - Eumolpider, Grek. Evmolpidai, urgammal presterlig slägt i Attika - Eumolpus, Grek. sagohist. - Eunapios, grekisk filosof - Eunomia, Grek. mytol., en af horerna eller årstidernas gudinnor - Eunomius, grekisk teolog i 4:de årh. - Eunuk, snöping, kastrat - Euomphalus, paleont. - Eupatoria, stad i ryska guvern. Taurien - Eupatorium Tourn, bot., farmak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det hela sunda uppfattning, som de ådagalägga. E:s
födelse- och dödsår äro osäkra; han synes hafva lefvat
ännu 311. R. Tdh.
Eumolpider, Grek. Evmolpidai, urgammal presterlig
slägt i Attika, hvilken ledde sin härkomst
från den eleusinske Eumolpus. Bland dem valdes
städse den s. k. hierofanten eller den förnämste
ledaren af de eleusinska mysterierna.
A. M. A.
Eumolpus (Grek. Evmolpos), Grek. sagohist., en son
af Poseidon och den traciska konungadottern Chione,
var konung i Tracien. Han bistod eleusinierna i ett
krig mot Erechtheus och athenarna, men stupade
i striden. Äfven prisas han såsom stiftare af de
eleusinska mysterierna. För öfrigt antog man redan
under forntiden flere mytiska personligheter med
namnet E.: en son af Musaeus och lärjunge af Orpheus,
en son af Filammon, lärare åt Herkules, äfvensom en
son af Triptolemus. Alla dessa hörde till den klass af
presterlige sångare, hvilka så väl genom sin musiska
konst som genom grundandet af nya religionsbruk
verkade för införandet af en högre kultur bland
Hellas’ råa urinnevånare. A. M. A.
Eunapios, grekisk filosof, född omkr. 346 i Sardes
i Lydien, tillhörde den neoplatonska skolan, hvars
historia han skrifvit.
Eunomia, Grek. mytol., en af horerna eller
årstidernas gudinnor.
Eunomius, grekisk teolog i 4:de årh., lärjunge af
arianen Aëtius i Alexandria, blef biskop i Cyzicus
360, men afsattes inom ett år derefter på grund
af sitt motstånd mot den af kejsar Konstantius
anbefallda föreningsformeln. Sedermera vistades han
i Konstantinopel och organiserade der ett kätterskt
parti samt invigde kätterska biskopar. Han blef
hufvudman för det längst gående partiet bland
arianerna, hvilket lärde, att Sonen är af olika
väsende med Fadern, och han afskaffade inom sitt
samfund dopet i treenighetens namn. Kyrkan fordrade
derför nytt dop för dem, som från detta parti
öfvergingo till henne, under det hon erkände de
vanlige arianernas dop. E:s lära fördömdes, under
Theodosius, 381. Död 396. – Hans anhängare kallades
eunomianer.
Eunuk (Grek. evnuchos, sängvaktare, af evne,
säng, och echein, hålla), snöping, kastrat;
uppsyningsman eller väktare öfver qvinnorna
i ett österländskt harem. I osmaniska riket är
storeunuken för sultanens harern, Kyslar Agasi
(se Aga), en af de förnämste dignitärerna. Han
tillhör första rangklassens ämbetsmän och bär,
liksom Sjejch-ul-Islam och storvesiren, titeln
höghet. I forna tider hade storeunukerna ett betydligt
politiskt inflytande, och flere af dem svingade sig
upp till storvesirer. Sultan Mahmud afskaffade 1632
storeunuk-värdigheten, men Abdu-l-medjid (1839–61)
införde henne åter. Antalet eunuker i storherrns
olika palats uppgåfs 1880 till omkr. 200 och i
Konstantinopels samtliga harem till omkr. 5,000. Sedan
sultan Abdu-l-medjids tid äro sultanens alla eunuker
svarta och inköpas vanligtvis från Afrika. Turkarnes
namn på eunuk äro haddum (snöping), agha (mästare)
och lala (uppsyningsman).
Euomphalus, paleont., ett i de paleozoiska
formationerna talrikt förekommande snäckslägte, med
låga vindningar och vid nafvel. G. L.
Eupatoria (R. Jevpatoria och Koslov), stad i
ryska guvern. Taurien, på vestra sidan af halfön
Krim. Omkr. 8,500 innev. Bland stadens många
kyrkobyggnader äro endast två af något intresse,
nämligen den karaitiska synagogan och en af moskéerna,
hvilken är byggd efter samma plan som Sofia-moskén i
Konstantinopel. Hamnen, egentligen en redd, är grund
och öppen för stormar. Utförseln består af hudar,
talg, spanmål och salt. – E. ligger sannolikt
på samma plats, der den romerska militärstationen
Eupatoria fordom låg. Tatarerna gåfvo orten namnet
Gesleve, som ännu lefver i folkspråket under formen
Koslov, ehuru Katarina II, efter Krims annektering
(1783), återgaf staden dess ursprungliga namn
É. – I närheten af E. verkställde de förbundna
engelsk-fransk-turkiska trupperna d. 14 Sept. 1854
sin landstigning, hvarefter staden utan motstånd
besattes. I slutet af s. å. öfverfördes de turkiska
trupper, som blifvit qvarlemnade vid Donau, och staden
befästes. Man ämnade ytterligare förstärka truppernas
antal och från E. operera mot ryssarnas förbindelser
öfver näset vid Perekop. Till förekommande deraf
angrepo ryssarna E. d. 17 Febr. 1855, men blefvo af
den tappra turkiska besättningen kraftigt afvisade.
Eupatorium Tourn, bot., farmak., ett växtslägte
inom nat. fam. Synanthereae Rich., kl. Syngenesia
L., som igenkännes på sina mångblommiga, rörblomstriga
blomkorgar och mjuka holkfjäll, sitt bara fäste och
grundt 5-flikiga kronbräm samt sin med pensel försedda
skalfrukt. Slägtet eger i varmare land en stor mängd
arter, i Europa blott tre och i Sverige endast en
art, E. cannabinum L., som sällsynt förekommer vid
sjö- och åstränder, hälst bland buskar, i södra
och mellersta Sverige upp till Gestrikland. Denna
art, Tysklands Kunigundaört, har en skarp lukt
och smakar bittert och äckligt, hvarför den lemnas
orörd af boskapen. Rot och örtstånd (Rad. et Herba
St:ae Cunigundae l. Cannabinae aquaticae) hafva varit
använda och användas ännu i andra land såsom svett-
och urindrifvande samt bland folket, såsom medel mot
gulsot och skörbjugg, men framkalla lätt kräkning
och diarré. Alpjägarna tro, att sårade hjortar äta
denna ört för att hela sina sår, och de gamle grekiska
läkarna ansågo frukterna ("fröna") vara verksamma mot
giftiga ormars bett. En bitter och skarp alkaloid är
framställd ur roten. Stjelken ger sega, hampliknande
tågor; af blad "och blommor fås en blå färg. Bland de
många arterna i andra land, använda för samma ändamål
som den svenska arten, utmärka sig i synnerhet
E. Ayapana Vent. och E. perfoliatum L. såsom
läkemedel. Den sistnämnda arten, som växer i Canada
och Virginien, uppgifves äfven vara feberfördrifvande
och skall kunna täfla med kina-alkaloiderna i
kraftig verkan. Några arter äro starkt aromatiska,
såsom E. odoratum L. i Brasilien och E. aromaticum
L., som på Cuba begagnas att parfymera cigarrer.
O. T. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
