Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eurén, Gabriel - Eurén, Axel - Eurenius, Jakob Abraham - Eurenius, Johannes (Jöns) Jacobi - Eurik, vestgotisk konung - Eurik l. Eborik - Euripides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förste expeditions-sekreterare. Död i Stockholm d. 7
Apr. 1806. Han och D. G. Björn voro de förste,
som gjorde den svenska allmänheten bekant med
Kotzebues arbeten, af hvilka E. lemnade en hel mängd
skickligt verkställda öfversättningar. (Dramerna
"Redlighetens seger öfver förtalet", 1797, och
"Johanna af Montfaucon", 1802, samt den på sin tid
berömda gråtromanen "Ortenbergska familjens lidande",
1793, m. fl.).
2. Eurén, Axel, prest, skolman och författare, den
föregåendes son, född i Stockholm d. 21 Sept. 1803,
blef student i Upsala 1822, filos. d:r 1827,
prestvigdes s. å. och egnade sig sedan samtidigt
åt både skolan och kyrkan. 1837 blef han lektor i
teologi och grekiska vid Stockholms gymnasium och
1843 hofpredikant och pastor i hofförsamlingen
samt utnämndes s. å. till kyrkoherde i Folkärna
socken af Vesterås stift, hvarifrån han 1857
transporterades till Söderbärke pastorat i samma
stift. Vid jubelfesten i Lund 1868 blef han
teol. doktor. Död i Söderbärke d. 4 Maj 1879. –
E. åtnjöt ett allmänt och vidsträckt förtroende och
erhöll på grund deraf ett stort antal offentliga
uppdrag. Han var under sin lektorstid tre särskilda
gånger gymnasii rektor; 1839 valdes han till ledamot
af Svenska missionssällskapets direktion och 1843
till sekreterare i Svenska bibelsällskapet; vid sex
riksdagar, 1847–65, var han en af Vesterås stifts
representanter i presteståndet samt valdes till
ledamot af det första allmänna kyrkomötet 1868. Utom
disputationer, tal och program, på svenska och latin,
utgaf han Minnen af utmärkta personer (sextiofyra
biografier med åtföljande porträtt 1835;–39).
1. Eurenius, Jakob Abraham, prest, f. 1625 i Edsele
socken i Ångermanland, promoverades i Åbo till filos.
magister, utnämndes 1658 till lektor i historia vid
Hernösands gymnasium och dog 1714 som kyrkoherde i
Nora i Ångermanland. 1676 ådrog han sig en ovanlig
uppmärksamhet genom en till trolldomskommissionen
inlemnad skrift, hvari han påstår sig hafva blifvit
förd till Blåkulla samt beskrifven färden. Denna
skrift förvaras i Upsala universitets bibliotek.
2. Eurenius, Johannes (Jöns) Jacobi, prest, den förres
son, född 1688, studerade i Upsala, der han 1716
blef magister. 1719 utnämndes han till konrektor
och 1722 till matheseos och eloquentiae lektor
i Hernösand samt blef 1725 kyrkoherde i Torsåker
i Ångermanland. Död 1751. E. var en rikt utrustad
man och åtnjöt stort anseende för sin lärdom. Mest
bekant har han blifvit genom Atlantica orientalis,
eller Atlandsnäs till dess rätta läge beskrifvit,
i hvilken han bekämpade Ol. Rudbecks åsigter om det
gamla Atlantis, hvilket E. förlade till Palestina. Det
var dock ogerna man såg Rudbecks för fosterlandet så
smickrande mening anfäktad, och många hinder lades för
den skull i vägen för arbetets tryckning, så att det
länge var kändt endast genom afskrifter. Slutligen
trycktes det i Strengnäs 1751, öfversattes på latin
och utkom 1764 i Berlin, Stralsund och Leipzig. Ett
annat af hans arbeten, En prest i sin prydning,
eller grundelig anvisning angående
en prestmans och Christi tjenares ämbetes skyldigheter
etc., hade likaledes länge varit bekant i handskrift,
då det 1770 utkom i tryck (2:dra uppl. 1844).
Eurik, vestgotisk konung 466–484, var yngste son
till konung Teoderik I, som stupade i slaget på de
Katalauniska fälten mot Attila (451), och uppsteg
på tronen först sedan hans båda äldre bröder,
Torismund (d. 453) och Teoderik II (d. 466),
innehaft densamma. E. var en lycklig eröfrare, som
utvidgade det vestgotiska rikets gränser så väl i
Spanien som i synnerhet i södra Gallien (Frankrike),
der han förvärfvade Berry, Gevaudun, det länge
och tappert försvarade Auvergne (475) och Provence
(477). Men ett ärofullare minne har han efterlemnat
som lagstiftare. Han lät nämligen samla och uppteckna
sitt folks rättssedvänjor och lade derigenom grunden
till lex Visigothorum l. Vestgoternas lag, som
flere följande konungar läto föröka och delvis
omarbeta. E. efterträddes af sin son Alarik II.
S. F. H.
Eurik l. Eborik, konung 583–584 öfver de i
den Pyreneiska halföns nordvestra del bosatte
sveverna, var son till Teodemir II. Hans far hade
måst underkasta sig vestgotakonungen Loovigild,
och äfven E. var dennes lydkonung. Då E. inom
kort störtades af troninkräktaren Andeka och
inspärrades i ett kloster, hämnades derför
Leovigild detta, afsatte Andeka och införlifvade
det sveviska riket med det vestgotiska, 585.
S. F. H.
Euripides (Grek. Euripides), den yngste af det
forna Athens tre stora tragiske skalder (de båda
andra voro Aeschylus och Sophocles), föddes enligt
den allmännaste uppgiften år 480 f. Kr. på samma
dag som slaget vid Salamis stod och på denna ö, dit
hans föräldrar jämte många andra athenare tagit sin
tillflykt vid persernas anryckande. Ehuru han var
af lågt stånd (fadern, Mnesarchus, uppgifves hafva
varit krämare eller värdshusvärd och modern, Kleito,
grönsaksmånglerska), synes han hafva fått en vårdad
uppfostran. Under sin tidigare ungdom egnade han
sig med stor ifver åt kroppsöfningar för att med
framgång kunna uppträda i de hos grekerna brukliga
täflingsspelen, och han lär äfven hafva försökt sig
i målarekonsten. Emellertid riktades snart hans håg
på mera intellektuella sysselsättningar, och han
anslöt sig såsom lärjunge till den berömde filosofen
Anaxagoras, hvarjämte han knöt ett på själsfrändskap
grundadt vänskapsförbund med den ännu helt unge
Sokrates. Äfven sofisterna Prodikos och Protagoras
skall han hafva åhört. Helt och hållet upptagen af
filosofiska och literära studier, synes han aldrig
hafva befattat sig med det politiska lifvet. För
öfrigt ansågs han vara trumpen och otillgänglig,
karaktersdrag, som tydligt nog afspegla sig hos hans
från antiken bevarade porträttbyster. Två gånger gift,
gjorde han i båda sina äktenskap bittra erfarenheter,
hvilka torde hafva väsentligen bidragit till den
mot qvinnokönet fientliga sinnesstämning, hvilken
gifvit honom namn af qvinnohatare. I sitt första
äktenskap hade han tre söner, af hvilka den yngste,
Euripides, efter faderns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
