Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Euripides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertog dennes literära qvarlåtenskap och ombesörjde
uppförandet af några bland hans stycken. – Sin
vädjobana såsom dramatisk skald började E. sannolikt
vid 25 års ålder och fortfor sedermera oaflåtligt
att arbeta för teatern. Den framgång han rönte var
vexlande, och hans verksamhet förbittrades i synnerhet
genom lustspelförfattarnas (Aristophanes, Eupolis
m. fl.) hätskhet och kränkande anfall. Sannolikt var
det dessa angrepp, i förening med husliga sorger,
som förmådde honom att vid långt framskriden ålder
(omkr. 408 f. Kr.) öfvergifva Athen. Han vistades
derefter en kortare tid i Magnesia, men erhöll
snart en inbjudning af den bildnings älskande konung
Archelaos i Macedonien, vid hvars hof han åtnjöt
stort anseende. Ännu på sin höga ålderdom författade
han skådespel. E. dog 405. Om hans dödssätt finnas
fabelaktiga uppgifter. Enligt en bland dessa skall
han på sina afundsmäns anstiftan hafva blifvit
söndersliten af jagthundar. Konung Archelaos lät
öfver honom uppföra en praktfull minnesvård, och
athenarna, hvilka förgäfves återfordrat hans stoft,
hedrade hans minne så väl genom ett cenotafium som
genom att i Dionysosteatern uppställa hans bildstod
vid sidan af Aeschylus’ och Sophocles’.
Omdömena om Euripides’ skaldskap hafva under alla
tider utfallit mycket olika, i det att vid sidan af de
amplaste loford egnats honom det bittraste och mest
nedsättande klander. Det senare har till stor del
haft sin grund deri att man velat bedöma honom efter
den äldre, ideala dramatikens måttstock. Ingenting
kan dock vara mera oberättigadt, då han sjelf med
fullt medvetande öfvergifvit denna äldre ståndpunkt
och tydligt nog gifver sig tillkänna såsom målsman
för en ny tid, hvilken alltmera lösgör sig från den
fäderneärfda naiva gudatron och hela den dermed
sammanhängande objektiva verldsåskådningen, för
att i stället på den filosofiska spekulationens
väg söka lösningen af tillvarelsens gåtor och genom
skarpsinnig analys af menniskohjertats förborgade
djup uppdaga det logiska sammanhanget mellan
individens själstillstånd, handlingssätt och öden, på
samma gång som den sträfvar att skaffa erkännande åt
det subjektiva elementet i lifvet och häfda individens
rätt gent emot det allmänna. E. hemtade visserligen
ämnena för sina dramer ur den gamla mytologien, men
han behandlade dessa ämnen med största frihet, och
detta icke blott med afseende på fabelns enskildheter,
utan äfven med afseende på den i det hela rådande
stämningen, sederna och åskådningssättet. Det
mytiska innehåll, som träder oss till mötes i hans
skådespel, har af den gamla sagan qvar namnen och det
hufvudsakliga af den yttre uppränningen, men saknar
alldeles dess idealitet och naiva omedelbarhet. Hans
hjeltar och hjeltinnor äro naturtroget och utan
idealisering tecknade efter mönstret af skaldens egen
samtid: sofisternas och retorernas tidehvarf. Också
försumma de sällan något tillfälle att i denna tids
retoriska och dialektiska maner utbreda sig öfver
gudomliga och menskliga ting, hvarvid mången gång
äfven hvardagslifvets förhållanden och
dagens politiska frågor bringas på tal. Ganska
riktigt har det derför om E., i motsats till de
äldre tragici, blifvit sagdt, att han tecknar
menniskorna sådana de äro och icke sådana de
borde vara. En mästare är han äfven i kraftfull och
gripande framställning af de menskliga lidelserna,
framförallt af kärleken och dennes oemotståndliga
makt. Ett skarpsinnigt, ehuru icke synnerligen
välvilligt studium har han från denna synpunkt egnat
åt de qvinliga karaktererna, hvilka ofta på den
dramatiska handlingens gång utöfva ett bestämmande
och ödesdigert inflytande. Oaktadt sin brist på ideal
skönhet äro de euripideiska karaktererna genom sitt
lifliga patos, sin natursanning och fullständiga
mensklighet i hög grad tilltalande samt i sina
olyckor och lidanden egnade att väcka åskådarens
medlidande, hvilket, enligt Aristoteles, just är en
bland sorgespelets hufvuduppgifter. Det är äfven från
denna synpunkt som Aristoteles förklarat E. vara den
mest tragiske bland alla sorgespelsförfattare. Hans
dramer hafva i allmänhet en långt mera invecklad
och spännande intrig, än den man finner hos äldre
dramatiska skalder, och äfven i detta hänseende
kunna de sagas bilda öfvergången till det moderna
dramat. Deras svagaste sida är sjelfva kompositionen
och den dramatiska ekonomien, hvari E. är sina
stora föregångare långt underlägsen. I stället
för en konstnärligt anlagd dramatisk inledning,
hvilken på ett naturligt sätt införer åskådaren i
situationen, anbringar E. framför hvarje stycke en
för den dramatiska handlingen fullkomligt främmande
prolog, hvilken blott tjenar att på enklaste
sätt och i berättande form meddela de nödiga
förutsättningarna. Sjelfva handlingen saknar ofta
enhet, och den hårdt åtdragna dramatiska knutens
lösning kan mången gång icke verkställas annat än
genom någon gudomlighets omedelbara ingripande. Denna
brukade dervid framställas såsom sväfvande i skyn
medelst ett särskildt maskineri (mechane, machina),
hvilket gifvit upphof åt det estetiska konstuttrycket
deus ex machina. Slutligen äro chorpartierna, hvilka
med den dramatiska handlingen stå i ett ganska
löst sammanhang, mindre konstnärligt utarbetade
och intaga en långt mindre betydande plats än i
det äldre dramat. I stället har E. infört lyriska
solopartier, s. k. monodier (monodiai), hvilka såsom
ett slags bravurarier gåfvo skådespelarna tillfälle
att lysa med sin tekniska färdighet. E. säges hafva
författat i allt nittiotvå skådespel och bland dessa
åtta satyrdramer. I behåll finnas, förutom ett stort
antal delvis omfångsrika fragment, nitton stycken:
Alkestis, Andromache, Bacchanterna (Bacchai),
Hekabe, Helena, Elektra, Herakliderna, Den rasande
Herkules, De skyddsökande (Hiketides), Hippolytos,
Ifigenia i Tauroi, Ifigenia i Aulis (uppförd
först efter författarens död), Ion, Medea, Orestes,
Rhesos (säkerligen oäkta), Trojanskorna (Troades),
Feniciskorna (Foinissai) samt satyrspelet Kyklops,
det enda från antiken bevarade drama af detta
slag. Ungefär halfva antalet af dessa stycken är
tillgängligt i svensk öfversättning, af A. Selahn,
(1868–71). A. M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
