Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa är den minsta af de trenne verldsdelar, som bilda den "gamla verldens" stora landmassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östersjön, hvilka äfven omsluta den jylländska
halfön. Längre söderut anträffas halföarna
Normandie och Bretagne, mellan hvilka nordvestra
hörnet af Frankrike är deladt. Södra E. har trenne
betydliga halföar, den pyreneiska, den apenninska
och Balkanhalfön. Den förstnämnda är, näst den
skandinaviska, verldsdelens största halfö och hyser
dess i v. och s. längst framskjutna punkter. Från
Afrika skiljes E. endast genom det 13 km. (1 3/4 mil)
breda Gibraltarsund, hvilket sammanknyter Atlantiska
hafvet med Medelhafvets stora bäcken. Såväl den
apenninska halfön som i synnerhet Balkanhalfön äro
i sina södra delar djupt flikade. Den senare närmar
sig med tvänne landtungor Mindre Asiens kust och
bildar med denna de båda inloppen till Marmarasjön,
af hvilka det södra, sundet vid Dardanellerna,
är endast 1 km. (3,368 f.) bredt, det norra,
Konstantinopolitanska sundet, ännu smalare. Svarta
hafvet, som der träder i förbindelse med Medelhafvet,
har att uppvisa en halfö, Krim.
De europeiska öarna förete icke på långt när
den splittring, som utmärker den australiska
ö-verlden. I allmänhet ligga de nära kontinenten,
stundom förmedlande öfvergången mellan dennas
framskjutna delar, och hafva, med afseende på
kultur och befolkning, rönt inflytande af detta
förhållande. Endast undantagsvis, t. ex. på de
britiska öarna, har ett sjelfständigt politiskt lif
utbildat sig. – Af Ishafvets öar äro Spetsbergen
och Novaja-Semlja-gruppen de förnämsta. Utmed
den skandinaviska halföns vestkust sträcker sig
ett rikt ö-bälte, som i förening med den starka
fjordbildningen skapar en mängd ypperliga
hamnplatser. De ansenligaste bland dessa öar bilda
Lofoten-gruppen, bekant för sin fiskfångst. Mellan
jylländska och skandinaviska halföarna bilda de
danska öarna en naturlig brygga. Östersjön har,
utom de större öarna Gotland och Öland i v.,
Rügen och Bornholm i s., Dagö och Ösel i ö.,
en rik skärgård vid svenska och finska kusterna,
mellan hvilka de Åländska öarna ligga strödda. Utmed
Nordsjöns södra strand draga sig i ett långt band
de låga frisiska öarna, som mer och mer bortsköljas
af det haf, som en gång utskurit dem ur kusten. –
De stora britiska öarna, Storbritannien och Irland,
utmärka sig båda genom en stark kustutveckling,
hvilken framför allt bidragit att på dessa öar
skapa verldens förnämsta sjöfarande folk. Med Norges
vestkust har norra Skotland stor likhet. Norrut ligga
de klippiga Orken- och Shetlandsöarna samt ännu
längre bort Färöarna, som bilda öfvergången till
det aflägsna Island, motsatsernas land, vid hvars
stränder drifisen packar sina massor, under det
den vulkaniska elden ständigt arbetar i dess inre,
och från hvars yttre fattigdom man vänder blicken
till de rika skatterna af der bevarad odling. – I
Medelhafvet blir ö-bildningen starkare, ju längre man
kommer österut. De största öarna begränsa Tyrrhenska
hafvet; dessa äro i v. Corsica och Sardinien samt i
s. Sicilien, som genom sin närhet till Afrika mer än
en gång lockat dess folk till härtåg. Egeiska hafvet,
som i s. begränsas af Kreta, är
utomordentligt rikt på öar, många med starka spår af vulkanisk
verksamhet.
Fordom hade södra E., genom sin närhet till Asien och
Afrika, en betydlig öfvervigt öfver det norra, men
sedan sjövägen till Ostindien blef känd och Amerika
upptäcktes, flyttades tyngdpunkten först vesterut
till Portugal samt sedermera till Nederländerna
och England. Medelhafsvägen har likväl i vår tid
fått ökad vigt genom Suez-näsets genomgräfning,
som ansenligt förkortat vägen till Ostindien.
Höjdförhållanden. Med afseende på sina
höjdförhållanden kan E. delas i ett stort lågland
i ö. och ett bergland i s. v. Gränsen mellan båda
sträcker sig ungefär mellan Rhens och Dnjestrs
mynningar. Låglandet, som upptager mycket mera än
hälften af verldsdelens areal, sträcker sig från
Ishafvets kust till Svarta hafvet, från Asiens
gräns till Engelska kanalen och kan anses som en
fortsättning af Asiens stora polarslätt. Med hänsyn
till de folkstammar, som mellan sig delat herraväldet
öfver detta ofantliga område, sönderfaller det i
sarmatiska låglandet i ö. och det germaniska i
v. Gränsen bildas af de stora kärrtrakterna kring
Dnjeprs vestligaste tillflöden. Ehuru stora
sträckor, i synnnerhet i ö., utgöras af jämna
slättmarker, är detta dock icke långlandets karakter
i stort. Snarare utmärkes det af en mängd kullar,
hvilka endast i de stora floddalarna lemna rum för
jämnare ytor. Dessutom genomstrykes det af tvänne,
dock icke synnerligen höga åsar, hvilka äro att
anse som utlöpare från Uralbergen. Den sydligaste
af dessa, den uralsk-karpatiska landryggen, består
i ö. af Obtschej Syrt och den bergiga Volgastranden,
öfvergår i den stora donska steppen, stryker vesterut
till Karpaterna och Polen, der den höjer sig till
600 m. (2,000 f.), samt slutar i Lüneburgheden, vid
Nordsjöns strand. Ett utmärkande drag för densamma
är dess fattigdom på sjöar. Den norra åsen, den
uralsk-baltiska, är en omvexlande med tät skog
och sumptrakter, mera sällan med hedar betäckt
höjdsträcka. Den når i Valdaj-skogen sin största
höjd, 300 m. (1,000 f.). För hela östra E. är den af
största betydelse, i det den bildar vattenskilnaden
mellan tillflödena åt Ishafvet och Östersjön å
ena sidan samt Kaspiska och Svarta hafven å den
andra. Den utgör dessutom ett vigtigt gränsmärke
i östra E:s såväl flora som fauna och skiljer de
ryska folkens stora område från de finskas. I sin
vestliga fortsättning sänker den sig mot Östersjön,
hvars södra kust den följer ända ut på den jylländska
halfön. Den skiljer sig skarpt från den södra åsen
genom de många sjöar, med hvilka den till hela sin
utsträckning är beströdd. Ju mera dessa landryggar
närma sig hvarandra, dess ymnigare vattnas det
mellanliggande slättlandet, och dess mer inkräktas
detta af stora kärrtrakter. Vid inträdet från v. i
det sarmatiska låglandet börja skogar omvexla
med bördiga fält. Kring öfre Volga idkas åkerbruk,
boskapsskötsel och skogshandtering i förening med
en ganska liflig industriel verksamhet. Söderut
framträder steppen, skogarna försvinna, och
boskapsskötsel blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
