Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa är den minsta af de trenne verldsdelar, som bilda den "gamla verldens" stora landmassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elf och Glommen samt i v. Storbritanniens floder
Themsen och Humber, hvilkas breda trattformiga
mynningar utgöra rymliga och för verldshandeln ytterst
vigtiga hamnar.
E. eger icke så stora insjöar som de andra, på
vidsträckta högslätter rika verldsdelarna. Likaledes
är det endast i ö., kring Volgas nedre lopp, som de,
i öfverensstämmelse med landets kontinentala karakter,
innehålla salt vatten. Den största af dessa sjöar,
Eltonsjön, förser Ryssland med ända till 1/6 af
hela dess saltbehof. Med undantag af några sjöar i
Ungern, hvilkas vatten utan synligt aflopp bortgår
genom afdunstning, äro de alla samlingsbäcken
för floderna. Talrikast äro de kring Östersjön,
i norra E., der de mellan Finska viken och Hvita
hafvet nå sin största utsträckning: Ladoga 18,120
qvkm. (329 qv.-mil) och Onega 9,752 qvkm. (177
qv.-mil). På den skandinaviska halfön ligga de flesta
sjöarna utmed fjällryggen, men de största, Vänern,
5,808 qvkm. (105,5 qv.-mil), Vättern och Mälaren,
i ett bälte, som sträcker sig från Nordsjön till
Östersjön. I låglandet, vid dennas södra kust,
förekomma de till ett antal af flere tusen, ehuru
af ringa storlek. I det öfriga E. hafva sjöarna
förnämligast samlat sig vid Alperna. Den största
af dem, Genève-sjön, har ett ytinnehåll af 578
qvkm. (10,5 qv.-mil); Bodensjön har ett ytinnehåll af
539 qvkm. (9,7 qv.-mil). Alla bidraga de i väsentlig
grad till den naturskönhet, som gjort dessa nejder så
berömda. – Genom de många tillflödena och källornas
närhet intill hvarandra har det varit lätt att förena
floderna medelst kanaler. Också hafva de flesta
europeiska land, der terrängförhållandena icke,
såsom i Schweiz, lagt oöfverstigliga hinder i vägen,
byggt kanaler, och några land, t. ex. England och
Nederländerna, äro på sina ställen försedda med hela
nät af kanaler. På sådant sätt står Kaspiska hafvet
i förbindelse med Ishafvet och Östersjön, Nordsjön
med Medelhafvet; från Biscaya-viken kan man färdas
på Loire, Seine, Rhen, Donau och de dem förenande
kanalerna ända till Svarta hafvet. Genom konst
hafva äfven många fordom träskfyllda trakter blifvit
torrlagda och stora sträckor vunnits för odlingen,
särskildt i Tyskland och Holland. I östra E. påträffas
dock ännu Rokitnoträsken, 82,000 qvkm. (1,500
qv.-mil), i Dnjeprs källtrakter, och Petsjoraträsken,
i nordöstra Ryssland. Vid norra änden af Adriatiska
hafvet, på Italiens vestkust och på Irland, hvars
torfmossar upptaga en stor del af landet, försvinna
träsken mer och mer för den framträngande odlingen.
Klimat. Endast med en ringa del tillhör E. den kalla
zonen; den vida större faller inom den tempererade
och företer en lycklig blandning af fuktigt oceaniskt
klimat och det mera torra, som är utmärkande för
kontinenter. Endast i östra E. är det senare skarpt
utprägladt, och der möta också de största motsatserna
af värme och köld. De isande vindarna från Sibirien,
hvilka på det stora låglandet ej möta något hinder i
sin framfart, sänka temperaturen märkbart och påtrycka
naturen en vida nordligare prägel, än den eger under
samma polhöjd vesterut. Snöstormar jaga fram öfver
ryska steppen, och Asovska sjön bär
årligen ett istäcke under flere månader. Ungern
har endast de skyddande Karpaterna att tacka
för sina vinkullar. Å andra sidan är hettan om
sommaren tryckande, och för den torra brännande
vinden försvinner hastigt det brokiga täcke, som
våren väft öfver steppen. För hela det öfriga
E. är granskapet till hafvet bestämmande. Den
förnämste regulatorn för klimatet i nordvestra
E:s kustland är den förbistrykande Golfströmmen,
hvars i eqvatorialtrakterna uppvärmda vatten höjer
temperaturen, och hvars verkningar kunna spåras ända
upp i Ishafvet. De ismassor, som af polarströmmen
föras mot s., hållas tillbaka af Golfströmmen, och
klimatet blir mildare än under samma breddgrader vare
sig i ö. eller v. Norges ständigt isfria kust och
Grönlands af ofantliga inlandsisar betäckta massa
bilda i detta hänseende slående motsatser.
Hammerfest vid Ishafvets rand har under Januari en
medeltemperatur af – 5°, under det densamma i
det 20 breddgrader sydligare Astrakan sänker sig
under – 6°. Omvändt är sommartemperaturen högre i
östra E. I Dublin uppgår den för Juli till + 12°,
i Petersburg, som ligger 7 breddgrader nordligare,
till + 17°. I södra E. verkar Afrikas närhet genom de
heta öckenvindarna från Sahara, hvilkas inflytande
likväl mildras af Medelhafvet. – I nästan hela
E. kunna fyra årstider särskiljas. Öfvergången mellan
sommar och vinter är emellertid mera omärklig längst
i n. och i s. Vintern är i de nordliga trakterna
den förherskande årstiden, sommaren deremot mycket
kort. I södra E. uppträder vintern egentligen
som en regntid, och träden stå gröna året om. –
Liksom värmen, aftager äfven regnmängden åt ö. I
vestra E. ar den högst betydlig; England har det
fuktigaste klimatet, och molnfria dagar höra der
till undantagen. Vid fördelningen såväl af värme och
köld som af fuktighet äro äfven höjdförhållandena af
stor vigt, och Alpernas inflytande på mellersta E:s
klimat låter tydligt påvisa sig.
Naturalster. E. kan icke mäta sig med
tropikerna vare sig i rikedom på mineraliska
skatter eller i djur- och växtlifvets prakt och
mångfald. Uralbergen ega visserligen rika
diamantgrufvor, och ädla metaller vinnas såväl
der som i Karpaterna samt på några andra
ställen, men egentligen är det de mindre dyrbara,
ehuru för det menskliga arbetet oundgängliga
mineralen, på hvilka tillgången kan sägas vara
betydlig. Af dessa är också produktionen högre än
annanstädes. Jern förekommer i alla E:s bergland
(af yppersta slag i Sverige); stenkol finnes i stor
myckenhet i vestra E.; bly erhålles i England,
Spanien och Tyskland. Tenngrufvorna i Cornwall,
som bearbetats sedan urminnes tid, äro ännu i dag de
mest gifvande; koppar brytes mest i norra och vestra
E., men äfven i Tyska riket, Spanien och Ungern;
qvicksilfvergrufvorna i Spanien och Österrike äro de
rikaste i verlden. Salt förekommer i väldiga bäddar
i Karpaterna och beredes dessutom i sydvestra E. i
stor mängd af hafsvattnet. Norra och mellersta delen
af Italien lemnar den finaste marmor, södra delen
svafvel m. fl. vulkaniska produkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
