Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelier (jfr Evangelium), de skrifter från den kristna kyrkans äldsta tid - Evangelisk, öfverensstämmande med evangelium - Evangeliska alliansen, en förening mellan protestantiska kristna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
paulinsk riktning), Matteus minst. Numera anser man
allmänt, att Tübingenskolan gick allt för långt i
sin kritiska ifver, och man har alltmera börjat
tillerkänna de synoptiska evangelierna en högre
ålder, än Baur och hans närmaste lärjungar ville
medgifva. De fleste antaga, att de blifvit författade
60–70 e. Kr. Deremot har det fjerde evangeliets äkthet
blifvit mera bestridd. Emellertid anser Tischendorf,
utan tvifvel samtidens största auktoritet på
bibeltextkritikens område, att vid slutet af 1:sta
eller under de första åren af 2:dra århundradet
samtliga fyra evangelierna icke blott voro författade,
utan ock allmänt begagnades och betraktades såsom
utgörande ett enda helt, en evangelisk kanon. (Vidare
om de särskilda evangelierna se under författarnas
namn). – Angående ordningsföljden mellan de
synoptiska evangelierna hafva alla möjligheter
blifvit uppställda. Så har man ansett dem vara
författade i följande ordning: Matteus, Markus, Lukas
(så redan Augustinus; vidare Bengel, Hug, Credner,
Hengstenberg, Hilgenfeld m. fl.); Matteus, Lukas,
Markus (Griesbach, Owen, Theile, de Wette, Strauss,
Bleek, Baur, Kahnis, Delitzsch m. fl.); Markus,
Matteus, Lukas (Storr, Lachmann, Weisse, Ewald, Reuss,
Thiersch, Weiss m. fl.); Markus, Lukas, Matteus
(Wilke, Bauer, Hitzig, Volkmar); Lukas, Matteus,
Markus (Bilsching, Evanson); Lukas, Markus, Matteus
(Vogel). I allmänhet har man dervid tillika antagit,
att en föregående författare varit känd och använd af
den eller de efterföljande, ett antagande som dock
af flere exegeter blifvit bestridt. Under sådana
förhållanden kan den s. k. synoptiska frågan, eller
frågan om de synoptiska evangeliernas förhållande
till hvarandra, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
icke sägas hafva fått en fullt tillfredsställande
lösning. Allmännast synes man dock böjd att sluta
sig till den Gieselerska hypotesen. Johannes’
evangelium är afgjordt det yngsta af evangelierna,
– Med afseende på innehållet förhålla sig de tre
synoptikerna till hvarandra på ett sådant sätt,
att, om detta innehåll fördelas i mindre stycken eller
afdelningar, ungefär 42 sådana stycken befinnas vara
gemensamma för dem alla, att vidare Matteus och Markus
hafva 12 stycken, som Lukas saknar, Markus och Lukas
5, som Matteus saknar, samt Matteus och Lukas 14, som
Markus saknar. – Literatur: Tischendorf, "Wann wurden
unsere evangelien verfasst"? (4:de uppl. 1866);
Meyer "Kommentar über das evangelium des Matthäus"
(inl. till 5 uppl. 1864); art. Evangelien i Herzog’s
"Realencyklopädie für prot. theol. u. kirche".
Jämte dessa kanoniska evangelier fanns i den äldre
kristna tiden ett stort antal s. k. apokryfiska,
hvilka, ofta framträdande under falska namn, gjorde
anspråk på att upptagas i Nya testamentets kanon, men
af kyrkan icke godkändes. De flesta af dem hafva gått
förlorade, och vi känna dem blott genom omnämnanden
hos kyrkofäderna eller hos andra författare. De torde
till största delen förskrifva sig från 3:dje, 4:de
och 5:te årh.; endast några få gå tillbaka till det
2:dra eller 1:sta. Innehållet i dem, som blifvit
bevarade till vår tid, ar ofta konstladt och onaturligt,
fantastiskt och vidunderligt. Dessa apokryfiska
skrifter synas i synnerhet hafva varit i bruk
bland de irrläriga kyrkosamfunden (såsom ebioniter,
gnostiker och manikéer), och sannolikt hafva många
af dem uppkommit för att gifva stöd åt deras
kätterska åsigter. I behåll finnas följande: 1)
Jakobs protevangelium (handlar hufvudsakligen om
jungfru Maria); 2. Det falska Matteus-evangeliet
(äfven kalladt Boken om den saliga Marias
födelse och Frälsarens barndom); 3. Ev. om Marias
födelse (de två sistnämnda äro sannolikt blott
utdrag och bearbetningar af det först nämnda);
4. Timmermannen Josefs historia; 5. Tomas’ ev. (med
gnostisk tendens); 6. Ev. om frälsarens barndom (på
arabiska); 7. Nikodemus’ ev., hvilket dock rätteligen
bör delas i två skilda skrifter: a) Pilatus’
gerningar (med judekristlig tendens); b) Om Kristi
nedstigande till dödsriket. – Af andra apokryfiska
evangelier åter hafva endast titlarna eller ett och
annat fragment kommit till efterverldens kännedom.
E. J. Ö.
Evangelisk, öfverstämmande med evangelium, sådant
detta framställes i bibeln. Emedan den lutherska
och den reformerta kyrkan samt i allmänhet de
från dem utgångna sekterna grunda sin tro på den
heliga skrift, kallas de evangeliska (isynnerhet
den förstnämnda, hvilkens fullständiga namn är: den
evangelisk-lutherska kyrkan). Företrädesvis begagnas
dock benämningen "den evangeliska kyrkan" om den
i Preussen och flere andra tyska land bestående
kyrkan, som uppkommit genom en förening af den
lutherska och den reformerta. Se Evangeliska unionen.
E. J. Ö.
Evangeliska alliansen (Eng. evangelical alliance),
en förening mellan protestantiska kristna af olika
bekännelser till främjande af protestantismens
gemensamma intressen och till afvärjande af
katolicism och indifferentism. En rundskrifvelse
från åtskilliga prester och lekmän inom den skotska
frikyrkan föranledde föreningens bildande. Ett
förberedande möte hölls i Liverpool 1845 och det
första allmänna mötet i London 1846. Evangeliska
alliansen åsyftar ej en sammansmältning af de
olika kyrkosamfunden, utan blott en enig samverkan
dem emellan mot gemensamma fiender och faror. Såsom
vilkor för inträde i alliansen uppställdes erkännandet
af dogmerna om bibelns inspiration, de kristnas
rätt och pligt till eget omdöme vid dess tolkning,
treenigheten, Guds sons menniskoblifvande,
återlösningsverk och medlareämbete, den Helige andes
verk, predikoämbetets, dopets och nattvardens
gudomliga instiftelse, själens odödlighet,
kroppens uppståndelse samt evig salighet och evig
fördömelse. Uppdragandet af så trånga dogmatiska
skrankor för ett sällskap, som skulle främja religiös
fördragsamhet de kristna emellan, kunde icke annat än
väcka anstöt hos många, som eljest gerna skulle hafva
slutit sig till detsamma. Sedermera medgåfvos dock
några modifikationer, hvilka gjorde det möjligt äfven
för kristna af en friare uppfattning att sluta sig
till föreningen, om än med vissa reservationer. (Den
bekante frisinnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
