Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangeliska alliansen, en förening mellan protestantiska kristna - Evangeliska bröder, E. brödraförsamlingen. Se Herrnhutare - Evangeliska fosterlandsstiftelsen - Evangeliska friförsamlingen. Denna församling, som bildades i Stockholm på våren 1879
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teologen Bunsen tillhörde bl. a. föreningen.) Men
efter mötet i Genève (1861), der den engelska
metodistiska riktningen var afgjordt öfvervägande,
drog sig den liberala protestantismen helt
och hållet tillbaka. E. är nu hufvudsakligen ett
förbund mellan anhängare af den pietistiskt ortodoxa
riktningen inom de olika protestantiska kyrkorna till
att gemensamt motarbeta den frisinnade riktningen inom
samma kyrkor. Evangeliska alliansen har gjort mycken
nytta genom att motverka konfessionel ensidighet och
främja religionsfrihet. Allmänna möten hafva hållits
i Paris 1855, Berlin 1857, Genève 1861, Amsterdam
1867, Newyork 1873 och Basel 1878. Föreningens
organ inom pressen äro Evangelical christendom,
Bulletin du monde chrétien och Neue evangelische
kirchenzeitung.
Evangeliska bröder, E. brödraförsamlingen. Se
Herrnhutare.
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, till hvilken första
uppslaget, efter en från England hemtad idé, gafs af
pastor H. J. Lundborg (d. 1867), bildades i Stockholm
1856 af en förening prester och lekmän och har allt
sedan, af den enskilda offervilligheten understödd,
verkat för att "på den evangelisk-lutherska
bekännelsens grund och med fri anslutning till vårt
kyrkosamfunds inrättningar befrämja Kristi rikes
tillväxt". Ursprungligen inskränkt till fosterlandet,
utsträcktes denna verksamhet snart till "kristna
bekännare inom andra land" och från 1865 äfven till
hednaverlden, sedan de första missionärerna det året
utgått från stiftelsens till missionsinstitut inredda
egendom Johannelund. – Stiftelsens angelägenheter
ombesörjdes från början af en af minst 12, i Stockholm
bosatta ledamöter bestående styrelse (ordförande
efter hvarandra: frih. J. Alströmer, Ax. Adlercreutz,
P. M. Elmblad och grefve T. H. Wrangel), hvilken
kompletterade sig sjelf och vid de i Juni återkommande
årsmötena redogjorde för sin förvaltning inför
af henne sjelf utsedda provinsombud (se nedan),
som, då de befunno sig i hufvudstaden, hade säte och
stämma i styrelsen, utom vid styrelseval. Då den
af stiftelsen, och i synnerhet af dess medlemmar
C. O. Rosenius (d. 1868) och P. Waldenström,
framkallade religiösa rörelsen i Sverige antagit
allt vidsträcktare och mer skiftande former, då den
sistnämnde begynt förkunna en från den lutherska läran
afvikande försoningslära, som slutligen föranledde
hans skiljande från stiftelsen, och då de lokala
föreningar för inre mission, som öfver allt uppstått,
mångenstädes röjde starkt separatistiska tendenser,
ansåg stiftelsen sig angeläget vara att under vissa
vilkor till en sammanslutning med sig inbjuda dessa
fria föreningar, i afsigt att "på bekännelsens grund"
åvägabringa större enhet och enighet mellan dem och
sig samt dem sins emellan. Denna inbjudning, som
de utprägladt separatistiska och "waldenströmska"
föreningarna icke efterkommo, nödvändiggjorde en så
genomgripande förändring af stiftelsen, att hon,
från att hafva varit oligarkiskt styrd, erhöll en
afgjordt demokratisk karakter. Enligt stiftelsens
1874 antagna, nu
gällande stadgar deltaga nämligen
missionsföreningarna, med en eller två deputerade
från hvarje, i årsmötesbesluten och de dervid
förekommande styrelsevalen, en rätt som nu äfven
tillkommer stiftelsens egna provinsombud, hvilka
deremot ej vid andra tillfällen få i styrelsens
beslut deltaga. – Såsom nämndt är, har stiftelsen
under sin längsta tid arbetat för både inre och
yttre mission. Medlen för den förra hafva varit: 1)
Spridning af Den heliga skrift (särskildt en ny,
af P. A. Falk, P. M. Elmblad och G. S, Löwenhielm
verkställd öfversättning af Nya testamentet) samt
andra af stiftelsen dels förlagda, dels inköpta
uppbyggelseböcker, småskrifter och tidningar,
("Årsberättelsen", "Budbäraren" m. fl.); 2)
Kolportörer, dels bildade vid stiftelsens egen
"missionsskola" (först vid Johannesberg, sedermera
vid Johannelund), dels eljest af stiftelsen med
betyg försedda, för att sprida skrifter, hålla
andliga föredrag och samtal, besöka sjuka o. s. v.; 3)
Provinsombud, hvart i sin ort verkande för stiftelsens
syften och särskildt understödjande kolportörerna;
4) Reseombud, hvilka från ståndpunkten af större
bildning och erfarenhet samt i vidsträcktare kretsar
fullgöra samma åligganden som kolportörerna. –
Intill slutet af 1879 hade stiftelsen spridt
11,827,113 ex. skrifter. I maj 1880 hade hon 105
kolportörer, 286 provinsombud (bland dem 137 prester)
och 5 reseombud. Antalet lokala missionsföreningar,
som vid samma tid anslutit sig till stiftelsen,
utgjorde 103. – Från institutet för yttre mission
(föreståndare efter hvarandra: W. Rudin,
K. V. Almqvist, P. N. Kallander, J. Neander)
hafva missionärer utgått till: 1) Afrika, hvarest
de haft hufvudstationer, först under fyra år bland
Gallaerna i Kunama och, sedan de derifrån fördrifvits,
i närheten af Massaua i Abessinien, hvarest sedan
missionens början 20 infödde blifvit döpta och
42 konfirmerade; 2) Ostindien, med två stationer,
i Narsingpur och Sagar, der emellertid ännu inga
blifvit omvända, emedan missionärerna först 1877
dit anlände. – Till stiftelsens yttre mission hör
slutligen underhållet af dels (sedan 1869) predikanter
för skandinaviskt sjöfolk i främmande hamnar (f.
n. i Liverpool, Grimsby, Boston, Konstantinopel,
Alexandria och Marseille), dels (sedan 1873)
missionärer (f. n. 4) till de estniska öarna, hvilka
missionärer framgångsrikt verkat hufvudsakligen för
den svensktalande befolkningens undervisning och
kristliga uppfostran. Summan af stiftelsens på de
särskilda yttre missionsfälten befintliga arbetare
utgjorde i maj 1880 21 män och 15 qvinnor. – Ett i
ekonomiskt afseende särdeles ogynsamt resultat lemnade
stiftelsens företag att 1873 utsända ett eget, nu mer
försåldt, s. k. missionsskepp, "Ansgarius", i afsigt
att med missionen förbinda handel och handtverk. I
öfrigt har stiftelsens ekonomi de senaste åren
lidit af en af den religiösa splittringen vållad
minskning af gåfvomedel och bokspridning. Dock visade
1879 års bokslut under året influtna gåfvor till
ett belopp af mer än 140,000 kr. och en behållning
utöfver skulden af öfver 200,000 kr.
-tw-
Evangeliska friförsamlingen. Denna församling,
som bildades i Stockholm på våren 1879,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
