Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangeliska friförsamlingen. Denna församling, som bildades i Stockholm på våren 1879 - Evangeliska kyrkokonferensen - Evangeliska råden. Se Consilia evangelica - Evangeliska sällskapet i Stockholm - Evangeliska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptager såsom medlemmar kristna af alla bekännelser,
blott de tro pä Kristus såsom frälsare och ställa
för sig såsom mål hans efterföljelse. Församlingen
gör derför intet afseende på dogmatiska
meningsskiljaktigheter, men väl på ett sedligt
lefverne. De, som föra ett uppenbart osedligt
lif och efter varning ej afstå från detsamma,
uteslutas. Församlingen räknar inom sig personer på
olika dogmatiska ståndpunkter, waldenströmianer,
universalister (sådana som tro på en frälsning efter
döden) m. fl. Medlemmarnas antal var 1880 omkr. åttio.
Evangeliska kyrkokonferensen, en periodisk konferens
af deputerade från de flesta tyska kyrkostyrelser,
som har till uppgift att "på bekännelsens grundval
i fritt meningsutbyte diskutera vigtigare frågor
rörande det kyrkliga lifvet och utan intrång i de
särskilda landskyrkornas sjelfständighet åstadkomma
en sammanhållning dem emellan samt främja en enhetlig
utveckling af deras förhållanden". Ett möte hölls
redan 1846 i Berlin, men först 1852, vid mötet i
Eisenach, blef den evangeliska kyrkokonferensen en
fast institution. Till 1854 voro konferenserna årliga,
men sedan hafva de hållits blott hvart annat år,
i Eisenach.
Evangeliska råden. Se Consilia evangelica.
Evangeliska sällskapet i Stockholm, ett af enskilda
personer 1808 stiftadt och af k. m:t 1809 stadfäst
samfund för spridande af smärre andaktsskrifter
till uppbyggelse och näring för det religiösa
sinnet. Det erhöll bidrag äfven från England och
Skotland, särdeles af den s. k. "Religious Tracts’
society" i London. Dess skrifter spredos bland
alla samhällsklasser, främst bland de fattigare,
plägade utdelas vid husförhör och till
nattvardsungdom samt öfversattes på lappska och finska
språken. Sällskapet spridde äfven bibelupplagor,
och då Svenska bibelsällskapet 1815 stiftades,
öfverlemnade Evang. sällsk. till detsamma sin egendom,
som då hade ett värde af 17,000 rdr bko (25,500 kr.).
Evangeliska unionen. 1. Ett förbund, som d. 4 Maj
(g. st.) 1608 ingicks vid klostret Ahausen i Ansbach
(Franken) mellan åtskilliga protestantiska furstar
(kurfursten Fredrik IV af Pfalz, markgrefven
Georg Fredrik af Baden, hertig Johan Fredrik af
Würtemberg, markgrefven Joachim Ernst af Ansbach
samt pfalzgrefven af Neuburg m. fl.), och till
hvilket kort derefter andra protestantiska furstar
(landtgrefven Moritz af Hessen-Kassel och kurfursten
Johan Sigismund af Brandcnburg) samt flere riksstäder
anslöto sig. – Dess mål var skyddandet af de tyska
protestanternas hotade religionsfrihet. – 2. Den
lutherska och den reformerta kyrkans förening i
Preussen och åtskilliga andra tyska stater. Allt
ifrån reformationens tid hafva upprepade försök
gjorts att åstadkomma en förening mellan de två
protestantiska hufvudkyrkorna. För detta ändamål hafva
flere s. k. religionssamtal hållits, såsom i Marburg
1529, i Leipzig 1631, i Thorn 1645 (i hvilket äfven
katoliker deltogo) samt i Kassel 1661. Bland dem, som
ifrigast verkat för en sådan förening, äro Calixtus
och Duraeus de mest bekanta. Alla
unionssträfvanden voro emellertid länge fruktlösa,
förnämligast till följd af lutheranernas obenägenhet
att eftergifva något af sin bekännelse. Af stor
vigt för framgången af dessa sträfvanden var den
brandenburgske kurfursten Johan Sigismunds öfvergång
till den reformerta läran, 1613. Sedan denna tid
var nämligen furstehuset i Brandenburg (sedermera
Preussen) reformert, under det befolkningen till
största delen var luthersk. På grund deraf voro
furstarna i detta land alltjämt benägna för en
förening mellan de olika konfessionerna. Under 18:de
århundradet förbereddes unionen genom pietismen och
rationalismen, hvilka bägge, genom sin större eller
mindre likgiltighet för lärans renhet, bidrogo till
att utplåna eller försvaga skiljelärornas vigt och
betydelse i det allmänna medvetandet. I början af
19:de århundradet ansåg man ändtligen tiden vara inne
för enhetstankens genomförande. Preussiske konungen
Fredrik Vilhelm III utfärdade d. 27 Sept. 1817 en
uppmaning till sitt lands presterskap att verka
för unionen, och d. 29 Okt. s. å. hölls i Berlin en
synod, der man beslöt att i st. f. namnen luthersk
och reformert använda benämningen "evangelisk",
hvarjämte man antog en gemensam ordning för
nattvardsfirandet. Angående den dogmatiska
uppfattningen af nattvarden – en af de förnämsta
skiljaktigheterna mellan de bägge kyrkorna – bestämdes
ingenting, utan hvar och en skulle fritt få behålla
sin öfvertygelse i detta hänseende. Predikanter
af vare sig luthersk eller reformert bekännelse
skulle kunna erhålla befattningar inom hvilken
som hälst af de sålunda förenade kyrkorna. När två
dagar derefter (d. 31 Okt.) reformationens jubelfest
firades, visade man på flere ställen i handling sin
benägenhet för unionen derigenom att lutheraner och
reformerta gemensamt begingo nattvarden. Sålunda
kunde unionen redan anses vara faktiskt införd i
Preussen. Hennes mest betydande teologiske sakförare
var Schleiermacher; andra teologer åter – Plank,
Herder, Harms och Tittmann – varnade för henne. –
Flere andra stater skyndade nu att följa Preussens
exempel. Så infördes unionen i Nassau 1817, i
Rhen-Bajern 1818, i Anhalt-Bernburg 1819, i Waldeck
och Baden 1821, i Rhen- och Ober-Hessen 1822, i
Darmstadt 1823, i Hildburghausen 1824, i Lichtenberg
1825 och i Anhalt-Dessau 1827. I de flesta af dessa
land förde rationalism och indifferentism ordet vid
unionens införande. – Emellertid gick man i Preussen
vidare i unionistisk riktning. Regeringen förordnade,
att hela den preussiska landskyrkan skulle under
namn af "evangelisk kyrka" för framtiden stå under en
gemensam styrelse. År 1821 lät konungen utfärda en af
honom sjelf till större delen författad s. k. agenda
(gudstjenstordning), hvilken emellertid först infördes
endast i hof- och garnisonskyrkorna. Hon rönte stort
motstånd såväl från de reformertas som isynnerhet
från lutheranernas sida, och först efter många
underhandlingar och omarbetningar blef hon, 1830,
påbjuden för hela den preussiska kyrkan. Men dermed
bröt lutheranernas ovilja mot unionen ut i öppet
motstånd, hvilket föranledde den s. k. agendariska
striden. I spetsen för detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
