Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangeliska unionen - Evangeliske - Evangelisk-lutherska kyrkan. Se Lutherska kyrkan - Evangelist, förkunnare af evangelium - Evangelistarium. Se Evangeliebok - Evangelistsymboler - Evangelium, förkunnelsen af Jesus Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motstånd stod teologie professorn i Breslau Scheibel,
och till honom slöto sig omkring 2,000 lika sinnade,
till största delen olärde, handtverkare, men äfven
bildade och framstående män, såsom Guericke,
Steffens, Huschke m. fl. Regeringen utfärdade
s. k. parallelformulär, som gjorde afseende på
olika trakters liturgiska egendomligheter, och
konungen förklarade i en kabinettsorder af d. 28
Febr. 1834, att unionen icke åsyftade de gamla
bekännelsernas upphäfvande, utan blott en yttre
kyrklig gemenskap i hofsamhetens och välviljans
ande. Men det strängt lutherska partiet ställdes
deraf icke till freds. Scheibel, som redan förut
blifvit suspenderad, afsade sig 1832 sitt ämbete,
och så väl i Schlesien som annanstädes bildade sig
separerade "gammal-lutherska" församlingar. När
dessa 1834 höllo sin första synod i Breslau och
hos regeringen anhöllo att få bilda en till lära,
kult, själavård och kyrkotukt särskild församling,
ingrep regeringen mot dem med våldsamma medel,
såsom afsättning, fängelsestraff och till och med
militärmakt. Naturligtvis verkade dessa åtgärder
motsatsen af hvad de åsyftade. Separationen tilltog,
många dissidenter utvandrade, en luthersk
separatkyrka konstituerade sig på generalsynoden i Breslau
1841, och den för bemedlingsförsök mera benägne
Fredrik Vilhelm IV utfärdade d. 23 Juli 1845 den
s. k. generalkoncessionen, hvarigenom de separerade
lutheranerna erkändes såsom ett lagligen berättigadt
kyrkosamfund. Under den politiska reaktion, som följde
på 1848 års revolution, fingo de unionsfientliga
sträfvandena allt mera framgång, och undantagen
från den evangeliska landskyrkans genom unionen
stadgade ordning blefvo allt vanligare. Genom en
kabinettsorder af den 6 Mars 1852 förklarades, att
afsigten med unionen hvarken var att fordra öfvergång
från den ena bekännelsen till den andra, ej häller
att bilda en ny tredje bekännelse, utan att hvardera
bekännelsen skulle behålla sin sjelfständighet
okränkt. Derjämte påbjöds den s. k. itio in
partes, eller att öfverkyrkorådet (se nedan)
skulle vid alla angelägenheter, som rörde endera
konfessionen, fälla utslaget icke efter samtliga
medlemmarnas röster, utan blott efter de medlemmars,
som tillhörde den i fråga varande bekännelsen. En
åtgärd i unionsfientlig riktning var äfven det 1854
fattade beslutet att de lutherske presterna skulle
förbinda sig att antaga augsburgska bekännelsen,
de reformerta den s. k. confessio Sigismundi
l. Marchica. Men vid den nu varande konungens
(Vilhelm I:s) tillträde till regeringen fattade
unionens vänner nya förhoppningar. Han afgaf 1859
(såsom regent under sin broders sjukdom) inför
ministrarna den förklaring att det var hans fasta
uppsåt att upprätthålla och främja unionen. Under
hans regering hafva också de unionella intressena mer
och mer trädt i förgrunden. I de af Preussen genom
de senaste krigen (1866–70) annekterade provinserna
har emellertid unionen icke blifvit införd, om man
ock sökt bana väg för densamma. K. reskriptet d. 3
Nov. 1867 tillförsäkrade de i det senaste kriget vunna
provinserna kyrklig sjelfständighet, på samma gång
det kraftigt häfdade unionens bestånd i de
gamla provinserna. – Redan Fredrik Vilhelm III
var betänkt på att gifva den unerade kyrkan en
författning, bestående af både lutherska och
reformerta element; men denna tanke blef icke
utförd. Blott i Rhenprovinsen och Westfalen, der
den protestantiska befolkningen är öfvervägande
reformert, infördes synodalförfattning (1835). Fredrik
Vilhelm IV inrättade år 1850 det s. k. evangeliska
öfver-kyrkorådet i Berlin, hvilket, sammansatt
af medlemmar ur bägge konfessionerna, skulle
såsom den närmaste myndigheten under konungen
leda kyrkans angelägenheter. Genom förordningen
d. 10 Sept. 1873 har slutligen – vid sidan af den
lutherska konsistorialförfattningen – en fullständig
synodalförfattning för hela den preussiska kyrkan
blifvit införd. Under generalsynoden (den första hölls
i Berlin 1875) finnas provinsial- och kretssynoder
samt församlingsråd. De lutherskt sinnade inom
unionen hafva emellertid hållit sina särskilda
konferenser (den första i Hannover 1868), vid hvilka
nödvändigheten af att fasthålla enhet i läran blifvit
kraftigt betonad. För närvarande är det hufvudsakligen
den bekännelselösa s. k. protestantföreningen,
som sträfvar till ett konseqvent och
allsidigt genomförande af unionens idé.
E. J. Ö.
Evangeliske kallades, i synnerhet under 1500-och
1600-talet, lutheraner och reformerta, emedan de
erkände endast evangelium (i vidsträcktare mening,
d. v. s. hela bibeln) såsom grundval för sin tro,
i motsats till katolikerna, som erkänna äfven
traditionen. I nyare tider förstås med evangeliske
företrädesvis medlemmar af den unerade kyrkan.
Evangelisk-lutherska kyrkan. Se Lutherska kyrkan.
Evangelist, förkunnare af evangelium, kallades i
den äldsta kristna tiden en kringresande predikant,
hvilken antingen verkade sjelfständigt, såsom
Filippus, eller ock var apostlarnas följeslagare,
såsom Markus och Lukas (Ef. 4: 11). Evangelisterna
predikade företrädesvis på sådana ställen,
der ingen kristen församling ännu blifvit
grundlagd. Evangelist-ämbetet har blifvit
återupprättadt inom den Irvingianska sekten. –
Numera nyttjas benämningen evangelist i allmänhet
blott om författarna till de fyra evangelierna i Nya
testamentet. E. J. Ö.
Evangelistarium. Se Evangeliebok.
Evangelistsymboler, de sinnebildliga framställningar,
som man i den äldsta kristna tiden gaf åt de fyra
evangelisterna. Stundom framställas de under bilden
af fyra bokrullar, med Kristus i midten, eller af
fyra strömmar, hvilka flyta från en kulle, der Gud,
lammet eller korset står. Tidigt började man ock
tillämpa de i Hes. 1:5, 10 och Joh. Upp. 4:6, 7
omtalade fyra djuren på evangelisterna. Fördelningen
af dem uppgjordes af Hieronymus så, att Matteus på
sin lott fick menniskan, Markus lejonet, Lukas tjuren
och Johannes örnen. Denna framställning, som sedan
blifvit den allmänna, finnes först i mosaiker från
5:e årh. E. J. Ö.
Evangelium (Grek. evangelion, gladt budskap),
förkunnelsen af Jesus Kristus, verldens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
