Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium, förkunnelsen af Jesus Kristus - Evangelium æternum, Lat. (Det eviga evangeliet) - Evanger, socken i Söndre Bergenhus amt - Evans, Sir George de Lacy - Evans, Marian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frälsare, i synnerhet sådan denna finnes i bibeln. I
Gamla testamentets heliga skrifter framträder
evangelium under form af profetior om den väntade
Messias. Den första af dessa, det s. k. protevangelium
(d. ä. det första evangeliet), innehållas i 1
Mos. 3: 15: "Qvinnans säd skall söndertrampa ormens
hufvud". Sedermera framställdes de evangeliska löftena
i allt större klarhet och rikedom, i synnerhet genom
de i inskränkt mening s. k. profeterna, bland hvilka
Esaias intager det främsta rummet. I Nya testamentet
är evangelium förkunnelsen af den komne Kristus. –
Evangelium, betraktadt såsom nådemedel, innefattar
alla Guds nådelöften, alla de tillsägelser om
syndernas förlåtelse, rättfärdighet, lif och salighet,
som i Kristus äro menniskorna gifna. Evangelium
och lagen förhålla sig till hvarandra så, att lagen
genom syndakännedomens uppväckande banar väg för
evangelium (Gal. 3:24), hvaremot evangelium
upprättar och förklarar lagen (Rom. 3: 31).
E. J. Ö.
Evangelium aeternum, Lat. (Det eviga evangeliet),
ett ur Uppenbarelseboken 1:6 heintadt namn, som
tillades tre skrifter af den italienske abboten
Joakim af Floris (Fiore). Denne gaf sig väl icke
ut för att sjelf vara profet, men påstod sig
dock ega gåfvan att tyda bibelns profetior. Ehuru
han var uppfylld af en stark känsla af motsatsen
mellan Roms kyrka och den apostoliska församlingen,
betraktades han dock såsom en rättroende katolik. Men
de mot Rom på ett allt fientligare sätt uppträdande
spiritualistiske fransiskanerna antogo sedermera
hans tre skrifter (Concordantia Veteris et Novi
testamenti, Psalterium decem chordarum, Expositio
in apocalypsin), som ett slags urkund, på hvilken
de stödde sin kyrkliga opposition. 1254 skref
minoritmunken Gherardino af Borgo San Donnino
en inledning ("Liber introductorius") till
Joakims böcker, i hvilken inledning påfvedömet
betecknas såsom en oandlig makt och till och med den
apostoliska kristendomen framställes såsom, ett ännu
ofullkomligt utvecklingsskede. Tre verldsperioder
antagas: faderns (den gammaltestamentliga), sonens
(den nytestamentliga) och den helige andes. I denna
sistnämnda verldsperiod, som ännu tillhörde framtiden,
skulle Kristi löfte om hugsvalarens ankomst uppfyllas
och hans ord besannas, att han ännu hade mycket att
säga sina lärjungar, hvilket de vid den tid, då han
talade till dem, icke kunde bära, men som den helige
ande en gång skulle lära dem.
Evanger, socken i Söndre Bergenhus amt, Norge, vid
Vosse-elfvens utlopp i Osterfjorden och vid landsvägen
mellan Bergen och Kristiania samt jernbanan från Voss
till Bergen. Y. N.
Evans [iväns], Sir George de Lacy, britisk general,
f. på Irland 1787, kämpade, efter tre års tjenstgöring
i Indien, under Wellington mot fransmännen på den
pyreneiska halfön (1812–14) och utnämndes 1814
till öfverstelöjtnant. S. å. deltog han i kriget
mot Förenta staterna och 1815, såsom
generalqvartermästare, i slagen vid Quatre Bras och Waterloo. I
spetsen för en engelsk kår på 10,000 man stred
han i Spanien, 1835–37, på Isabellas sida mot
Don Carlos och vann flere vackra, men blodiga
segrar. Såsom befälhafvare öfver andra engelska
divisionen på Krim 1854 befäste E. sitt rykte för
militärisk skicklighet, i synnerhet vid Alma och vid
försvaret af Inkerman (d. 26 okt. 1854). Några dagar
efter sistnämnda strid insjuknade han och återvände
i Febr. 1855 till England. 1846 utnämndes E. till
generalmajor och 1861 till general. Året 1831 och
från 1833 till 1865 var han ledamot af underhuset. Död
1870.
Evans [iväns], Marian, engelsk författarinna,
känd under pseudonymen George Eliot,
föddes 1820. En rik prestman (äfven hennes far var
prest) intresserades af hennes ovanliga anlag och
gaf henne en utmärkt uppfostran. En bestämmande
inflytelse på hennes framtid hade bekantskapen med
Herbert Spencer, hvars lärjunge hon blef och hvars
filosofi hon omfattade. E:s första literära arbeten
voro öfversättningar af Strauss’ "Das leben Jesu"
("Life of Jesus", 1846) och Feuerbachs "Das wesen
des christenthums" ("Essence of christianity",
1853). Omkring 1850 inträdde hon i redaktionen af
"Westminster review" och kom derigenom i nära beröring
med flere framstående personligheter, t. ex. John
Stuart Mill och G. H. Lewes. Med den senare trädde
hon sedermera i äktenskap. Hennes första vittra arbete
var Scenes of clerical life (1854; ny uppl. 1868;
"En kärlekshistoria". 1867). Denna berättelseserie
efterföljdes af romanerna Adam Bede (1859;"Adam Bede"
1861), The mill on the floss (1860) och Silas Marner,
the weaver of Raveloe (1861; "Silas Marner, väfvaren
i Raveloe" s. å.), genom hvilka arbeten E. svingade
sig upp till ett af de främsta rummen bland nutidens
romanförfattare. Bland hennes öfriga romaner må
nämnas Romola (1863), Felix Holt, the radical (1866;
"Felix Holt eller radikalen", 1867), Middlemarch
(1871), Daniel Deronda (1876; "Daniel Deronda",
1878), The lifted veil and Brother Jakob (1878;
"Den lyfta slöjan"; följetong i Aftonbladet 1880),
The impressions of Theophrastus Such (1879) samt
dikten The spanish gypsy (2:dra uppl. 1868). E.,
som 1879 blef enka, ingick 1880 nytt gifte med
en mr Cross. Död d. 22 Dec. 1880. – "George
Eliot" är, näst efter George Sand, århundradets
förnämsta romanförfattarinna. Hennes snille
förenar en rik, skapande fantasi med förmågan af
en naturvetenskaplig analysering samt filosofisk
tankekraft med den djupaste psykologiska divination
af det kännetecknande så väl hos en tid som hos en
personlighet. Hon framställer sina personligheter
med nästan antik måtta, åskådlighet och objektivitet
samt med kärleksfull sympati och djup humor. Hennes
diktning är äkta realistisk, i den meningen att
idealiteten hos henne alltid är en följd af den
högsta natursanning. Hennes noggranna kännedom af det
engelska landt- och småstadslifvet förlänar åt hennes
bilder från detta lif en kraftig ursprunglighet och
en ypperlig natursanning. Hennes språk är utmärkt
af klarhet, kraft och ädelhet; stilen är energisk,
lugn och flärdfri. Berättelsen afbrytes ofta af fina
psykologiska analyser och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
