Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Exspiratorisk accent - Exspirera - Exstinguera - Exstinktion - Exstinktör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrka, hvarmed en språkljud bildande luftström
framdrifves. Den exspiratoriska accenten indelas
bäst (efter A. Noreen, i "Nordisk tidskrift", 1878,
sid. 592) på följande sätt:
A. Enkel (l. enspetsig) accent, hvilken
kan vara
1. Fortis, stark (’), då stafvelsen uttalas med
starkt utandningstryck (forte), t. ex. i hátt, bevís,
bagerí, ánden (af and), hánden;
2. Levis eller (bättre) medius, medelstark (’), då
stafvelsen uttalas med medelstarkt utandningstryck
(mezzoforte), t. ex. i egá, hattár, andén (af
ande), häradét;
3. Lenis, svag (`), då stafvelsen uttalas med svagt
utandningstryck (piano), t. ex. i bèvis, egàre,
häràdet (i det norrländska uttalet äro i detta ord
levis och lenis ombytta: härádèt).
B. Sammansatt (l. tvåspetsig) accent,cirkumflex
(^), då stafvelsen har tvänne enkla accenter
(exspirationsstötar), ordnade antingen i
aftagande styrka (diminuendo), såsom i det
svenska riksspråket, t. ex. i êga, hâttar, ânden
(af ande), eller i tilltagande styrka (crescendo),
såsom i flere svenska folkmål. – Den sammansatta
exspiratoriska accenten är i det svenska riksspråket
föga utpräglad och behöfver derför vid mindre
noggranna accentbestämningar icke skiljas från fortis.
I folkmålen är den deremot ofta ytterst tydlig, t.
ex. i sådana fall, då den ersätter en bortfallen
slutvokal, såsom i dik (ofta skrifvet diik) för dike.
Den exspiratoriska accenten levis (medius), som
är egendomlig för svenskan och norskan i motsats
mot danskan, har i svenskan troligen haft en stor
språklig betydelse, enär ändelsevokalerna a, o i
svenskan genom inverkan af denna accent synas hafva
skyddats från att försvagas till e, såsom i danskan;
jfr Sv. hafva, gåfva med D. have, gave. (Se A. Kock:
Språkhistoriska undersökningar om svensk akcent,
1878.) Från den exspiratoriska accenten bör noga
skiljas icke blott qvantiteten (stafvelselängden),
utan ock den musikaliska l. kromatiska accenten
(tonhöjden). En accent af det senare slaget är ej
ovilkorligen eller ens i regeln förbunden med en
viss accent af det förra slaget. Då man om sådana
svenska ord som kalla, anden (af ande) säger – hvilket
ej sällan sker –, att de hafva accent på den första
stafvelsen, afser man den exspiratoriska accenten
och nyttjar accent i betydelsen af en stafvelses
större tonvigt (i de nämnda orden ligger den högre
musikaliska accenten å den andra stafvelsen). I samma
mening sägas ofta stafvelser med medius och lenis vara
oaccentuerade. – En förbindelse af stark exspiratorisk
och hög musikalisk accent har man stundom kallat
kro matisk-exspiratorisk accent. Den exspiratoriska
accenten är känd och studerad
egentligen endast i de nyare språken. De från de
klassiska språken kända uppgifterna rörande accent
afse hufvudsakligen den musikaliska accenten.
Fr. L-r.
Exspirera (Lat. exspirare, utblåsa), utandas; uppgifva
andan, dö; gå tillända. – Exspiration, utandning
(se Respiration), slut, död.
Exstinguera (-gvera; af Lat. exstinguere, utsläcka),
utsläcka, tillintetgöra, utrota, afskaffa. .–
Exstinktion, utsläckning, upphörande, utrotning. –
Exstinktiv, utsläckande.
Exstinktion (Lat. exstinctio, af exstinguere,
utsläcka), utsläckning, utplånande, en teknisk
term, som numera vanligast ersättes med det svenska
ordet släckning, t. ex. exstinctio calcis,
Lat., släckning af bränd kalk (kalciumoxid) genom
pågjutning af vatten; exstinktion af rösten, se Afoni.
O. T. S.
Exstinktör, l. Ext- (se Exstinguera), "utsläckare",
ett eldsläckningsredskap, som 1864 uppfanns af doktor
F. Charlier och ingeniör A. Vignon i Paris. Det
bestod af en cylinder af jernbleck, vid ändarna
tillsluten med hvälfda stålbleckstycken. I öfre
änden var ett kort rör, som tillslöts medelst en
skruf, och genom hvilket vatten, blandadt med dubbelt
kolsyradt natron, påfylldes. Vid den nämnda skrufven
var fastsatt ett jernrör, fyldt med vinstenssyra och
i nedre änden tillslutet med en sockerpropp. När
detta rör, samtidigt med tillslutningsskrufvens
fästande, nedsattes i det med dubbelt kolsyradt natron
blandade vattnet, smälte sockerproppen, vinstens-syran
fick tillträde till vattnet och kolsyregas bildades
genast. Derigenom uppkom ett tryck af 3–4 atmosferer,
och då vid kärlets nedre ände var anbragt en kran
med en mindre guttaperkaslang, uppkom vid kranens
öppnande en stråle, som nådde en längd af 10–12
m. (34–40 f.) Ett väsentligt fel visade sig dock
snart hos denne exstinktör, näml. det att kärlet ej
kunde göras så tätt, att icke kolsyran efter hand
trängde sig ut. Denna olägenhet har sedan blifvit
afhjelpt genom en af W. B. Dick & Comp. i Glasgow
uppfunnen förbättring, hvarigenom icke kemikaliernas
blandning, och sålunda ej häller gasbildningen,
behöfde ega rum förr än vid begagnandet. Derjämte
utbyttes vinstenssyran mot svafvelsyra för att
hastigare åstadkomma gasutveckling. Den vidtagna
förändringen bestod deri att i stället för det
omnämnda jernröret anbragtes en glasflaska eller
behållare, hvilken sönderslogs medelst ett slag af en
på kärlets öfverkant befintlig bult. Svafvelsyran i
flaskan kom derigenom i beröring med det med dubbelt
kolsyradt natron mättade vattnet. Såsom produkt af
svafvelsyra och natron bildas glaubersalt, hvilket
således ingår i exstinktörens eldsläckningsämne. För
att hindra glasbitar att tilltäppa öppningen
vid påsläppningskranen är flaskan omgifven af
metalltrådsväf. Numera finnas flere andra sätt
att bevara svafvelsyran och lätt åstadkomma dennas
förening med vattnet i kärlet.
Redan i slutet af 1700-talet konstruerades, utan
användande af kemikalier, ett slags exstinktörer,
i hvilka komprimerad luft utgjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
