Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eytelwein, Johann Albert, preussisk ingeniör - Eyth, Max, tysk ingeniör och skriftställare - Eyvind Finnssön. Se Eyvind Skáldaspillir. - Eyvind Skáldaspillir - Ezdorf, J. Chr. M., tysk målare. Se Etzdorf. - Ezekiel l. Hesekiel - Eziongeber - Ezzelino da Romano, italiensk tyrann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en mängd vigtiga arbeten, såsom regleringen af
Oders, Warthes, Weichsels och Njemens flodlopp
samt hamnanläggningarna vid Memel, Pillau och
Swinemünde. Dessutom lemnade han i sina många
skrifter förtjenstfulla bidrag till den hydrauliska
literaturen.
Eyth, Max, tysk ingeniör och skriftställare, f. i
Würtemberg d. 6 Maj 1836, var 1858–60 anställd
vid en maskinfabrik i Stuttgart och 1861–63 vid en
dylik i Leeds, hvarest han hufvudsakligen egnade
sig åt tillverkningen af landtbruksmaskiner. Han
har derefter tillbragt en följd af år på resor,
i Egypten, Nord-Amerika, Vestindien, Österrike,
Ungern, Ryssland och Rumania, i afsigt att befordra
ångplogens införande i dessa land. Bilder från sitt
rörliga och händelserika lif har han tecknat i det
framstående arbetet Wanderbuch eines ingenieurs. In
briefen (1871–76). Derjämte har han offentliggjort
åtskilliga andra skrifter, dels af
ingeniörvetenskapligt, dels af belletristiskt innehåll,
bl. a. Agrikulturmaschinenwesen in Egypten (1867)
och Volkmar, historisch-romantisches gedicht (3:dje
uppl. 1876).
Eyvind Finnssön. Se Eyvind Skáldaspillir.
Eyvind Skáldaspillir ("skaldefördunklaren"),
fornnordisk skald, hvars egentliga namn var
Eyvind Finnssön, son af den mäktige Finn Skjalge
från Halogaland och Harald Hårfagres dotterdotter
Gunhild, slöt sig tidigt till sin frände konung Håkan
Adalstens fostre och kämpade på dennes sida i striden
på Fitje (961), der konungen stupade. I en skön dikt,
Hákonarmál (utgifven af bl. a. K. R. H. Cederström,
1860), förhärligade E. sin kunglige väns minne. Genom
sina lofqväden öfver den döde konungen förtörnade
han Gunhildssönerna, som kommit till makten, och
sedan han genom dåliga år förlorat sin förmögenhet,
slöt han sig till Håkon Hladejarl, under hvilkens
banér han kämpade mot jomsvikingarna i slaget vid
Hjörungavåg. Detta slag, jämte Håkans bedrifter under
detsamma, besjöng E. i det till större delen förlorade
Háleygjatal. E. dog före 995.
Ezdorf, J. Chr. M., tysk målare. Se Etzdorf.
Ezekiel l. Hesekiel (Hebr. Jechâskel, "Gud styrker"),
en af de fyra "större" profeterna i Gamla testamentet,
var son af Busi, en man af presterlig slägt. Han var
en af dem, hvilka vid Nebukadnesars infall i Juda
rike 599 f. Kr. bortfördes i fångenskap med konung
Jojachin och fingo sig boningsplatser anvisade vid
floden Kebar (Chabur i Mesopotamien l. enligt andra
en af Eufrat-kanalerna i Babylonien). Inom denna
judiska koloni verkade han såsom profet från 595 i
tjugutre år. Med obeveklig stränghet nedslog han
förhoppningarna om en snar återkomst ur fångenskapen
och om Jerusalems och dess tempels räddning. Han
visade, att den gudomliga straffdomen öfver folkets
synder var oundviklig och måste gå i fullbordan samt
att denna straffdom var rättvis. Då händelserna
bekräftat hans förutsägelser, sedan, efter konung
Zedekias misslyckade försök att afskudda babylonernas
ok, staden och templet förstörts samt en ny koloni
af fångar bortförts, 588 f. Kr., anslog
E. en annan ton. Nu blef det hans uppgift att
hos folket motverka modlöshet och förtviflan,
ingjuta tröst och väcka hopp. Han började nu tala
om återkomstens dag för en i lidandet luttrad
qvarlefva af Israel samt om en herde, som Herren
skulle uppväcka åt den förskingrade hjorden, en
telning af Davids stam. Herren skulle gifva folket
ett nytt hjerta och en ny ande. Såsom en bild af
denna återupprättelse skådar profeten i en syn, huru
de dödas ben röra sig, växa i hop, öfverdragas med
senor, kött och hud samt slutligen få lif. Sedan
E. profeterat undergång åt de gudsfientliga väldena
på jorden, slutar han sina profetior med skildringen
af den nya tingens ordning, som skulle inträda, när
Herren frälst sitt folk. Han beskrifver utförligt det
nya templet, presterskapets förrättningar, offren och
landets nya fördelning m. m. På samma gång han sålunda
tröstar folket med hopp om återupprättelse, hänvisar
han till en härligare framtid, hvilkens välsignelser
skola strömma ut äfven öfver hedningarna. – Guds
tjenare David, som enligt E. skulle föra spiran i
den israelitiska framtidsstaten (kap. 34, v. 23, 24,
kap. 37, v. 24), har inom den kristna kyrkan tolkats
med ättling af David, en personlig Messias. Men nyare
bibelforskare hafva med stöd af sammanhanget och af
vissa uttryck (t. ex. kap. 45, v. 7, 8) sökt visa,
att dermed förstås endast den återställda davidiska
dynastien. – E:s framställning är fantasirik och
bildrik. Ett betecknande drag i hans sätt att meddela
sig med folket voro de sinnebildliga handlingar, som
han stundom företog inför detsamma. Hans religiösa
åskådning röjer en mera presterlig ande än de äldre
profeternas. Offren och ceremoniallagen intaga hos
honom ett vida större rum. Dock utmärker han sig på
samma gång genom mycken religiös innerlighet.
Eziongeber, en edomitisk stad och hamn vid den fordom
s. k. Elanitiska viken, nu Akabaviken, af Röda
hafvet. Det är nu spårlöst försvunnet, men låg ungefär
på samma plats, der det nuvarande fästet Akaba ligger.
Ezzelino da Romano, italiensk tyrann, f. 1194,
härstammade från en ursprungligen tysk riddarslägt,
som af kejsar Konrad II (1024–39) belänades med
slotten Onara och Romano i Mark Treviso. Redan i
sin tidigaste ungdom tog E. verksam del i sin ätts
strider. Han upphäfde sig till podestà i Verona,
understödde ifrigt kejsar Fredrik II i hans strid
med de lombardiska städerna och blef ledaren af det
ghibellinska partiet i Italien. Till belöning utnämnde
kejsaren honom till överståthållare i Padua (1236)
och gaf honom sin naturliga dotter Selvaggia till
äkta. Från denna tid fullföljde E. rastlöst sitt
mål att för sitt hus grundlägga en sjelfständig
makt, som skulle omfatta hela Mark Treviso. Verona,
Vicenza, Feltre, Bassano, Belluno och hela nordöstra
Italien lydde snart under hans jernspira. Med kraft
och klokhet, men äfven med fruktansvärd grymhet
upprätthöll han sitt herravälde. Hvem hälst som
gjorde honom motstånd eller syntes honom misstänkt
blef inspärrad, marterad och afrättad. Han lät utrota
alla de förnämsta adelsslägterna i Verona och Padua.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
