Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F är den sjette bokstafven i många alfabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
F är den sjette bokstafven i många alfabet.
Tecknet härstammar från det latinska F, som
hade ljudvärdet f, medan åter samma tecken i
grekiskan, det s. k. digamma ([Digamma], [digamma]) – försvunnet
på den klassiska grekiskans tid –, hade ljudvärdet
w. Det motsvarande tecknet i den äldsta runraden
var [runa], som hade ljudvärdet f, och denna senare
omständighet anses som ett af de vigtigaste bevisen
för runskriftens härstammande från det latinska,
och ej från det grekiska alfabetet. Tecknet behölls
nästan oförändradt i den yngre runraden, men fick
der äfven betydelsen v, enär i detta alfabet det
äldst var regel, att tenuis och media hade samma
tecken (jfr Futhark). En angelsachsisk form af f
(F) förekommer i några gamla norska och isländska
handskrifter. I fornnordiska handskrifter nyttjas
f som tecken ej blott för ljudet f utan äfven –
ehuru i olika omfattning i de olika fornspråken
och urkunderna – för ljudet v inuti och i slutet
af ord (men ej i början, der ljudet icke var v,
utan w, ungefär = eng. w). Detta senare bruk af f
är svårförklarligt. Möjligen beror det derpå att det
latinska v brukades som tecken för två andra ljud,
nämligen dels för vokalen u, dels för nyssnämnda
w-ljud, och då icke lämpligen kunde brukas för ännu
ett tredje ljud, hvarigenom osäkerhet i läsningen
måst uppstå (i synnerhet i slutljud, t. ex. om sialv
skulle vara = sialu eller sialv). Möjligen har
äfven runskriftens bruk af f som tecken för både
f för v inverkat på bruket i de handskriftliga
språkminnesmärkena. Orsaken till bruket af f för v
i dessa senare är deremot ej den, som oftast plägar
angifvas, nämligen att ljudet öfverallt äldst var f,
der f brukas i nordiska handskrifter, men att detta f
senare öfvergått till v. Förhållandet är att i alla de
här afsedda fallen intet f-ljud fanns ens på de äldsta
nordiska handskrifternas tid. Dels hade nämligen
det gamla nordiska f-ljudet redan före denna tid
öfvergått till v i alla de fall, der vi nu ha v-ljud
för dylikt f såsom i sof, ulf. Dels har i alla öfriga
fall, der f tecknas för v, aldrig något f-ljud funnits
på nordisk botten. I många hithörande fall har f-ljud
aldrig någonsin funnits, såsom i graf, Fornn. gefa
(gifva) och många dylika, der v-ljudet uppkommit
genom ljudskridning af en ursprunglig aspirata bh,
eller såsom i Fornn. nafn (namn), der v-ljudet
motsvarar äldre och i Nysv. qvarlefvande m,
eller såsom i Nysv. spof, sparf, der v-ljudet
ursprungligen är ett aflednings-w. I öfriga
hithörande fall har v-ljudet redan på samgermansk
botten uppkommit af f enligt deri Vernerska lagen
(se denna art.), såsom i lif, yfir (öfver), i äldre
runspråket skrifvet ubar, m. fl. Mest genomfördt
är bruket af f som tecken för v-ljudet uti isländska
handskrifter, och det är också antaget i den gällande
fornn. normalskriften, liksom i Nyisländskan,
t. ex. haf, gefa, hálfa (i några fall, nämligen
framfor n, l, ð, är dock f i Nyisl. tecken för b,
ej för v, t. ex. i nafn, tafl, lifði (uttalade nabn,
tabl, lebðe). På 1300- och 1400-talen brukades dock
ofta fu inuti ord för f, men denna beteckning
utträngdes senare i Isländskan, som återtog f. I
Fornsvenskan är det, liksom ännu i Nysvenskan,
regel att v-ljudet i slutet af ord samt inuti ord
framför konsonant (t. ex. i Nysv. af, arf, häfd)
återgifves med tecknet för f; ja i Uplandslagen och en
del andra urkunder nyttjas ff allmänt i nämnda fall,
t. ex. aff, arff, hvilket egendomliga skrifsätt träffas
ännu in på 1600-talet. Att denna beteckning skulle
återgifva ett från v till f skärpt slutljud har man
icke skäl att antaga (ff träffas äfven inuti ord,
t. ex. liffva, liffnad). Inuti ord framför vokal är
teckningen af v-ljudet i Fornsv. mycket vacklande. Vår
äldsta urkund, den äldre Vestgötalagen, har, liksom
flere andra fornskrifter, t. ex. Östgötalagen
och Codex Bureanus, det ljudenliga skrifsättet
med v (u): hava, sialvan, som ock af Rydqvist
antagits som det fornsvenska normaltecknet i detta
läge. Gotlandslagen har f liksom Isländskan, medan
Uplandslagen och många andra yngre urkunder hafva fw,
ffu, ffw, hvilket skrifsätt under hela medeltiden
vacklar med v, men i Gustaf Vasas bibel såsom ffu
blifver antagen grundsats för att senare utbytas
mot fv, som än i dag är herskande i Svenskan. Detta
bruk af fv för v är icke lätt att förklara. Möjligen
beror det derpå att f och vhvart för sig hade andra
ljudvärden, hvarför man utmärkte det tredje labiala
ljudet genom sammansättning af båda tecknen – dock
icke i slutljud, der fv kunde blifva tvetydigt och
läsas som vu –, hvarmed i någon mån kan jämföras den
fornsv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
