Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F är den sjette bokstafven i många alfabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teckningen gh för den gutturala spiranten (sällan träffas
ock i Fornsv. fh såsom tecken för v, der vi hafva fv);
möjligen beror fv på en kombination af skrifsätten
lif, liva. Den vanliga förklaringen, att ljudet
först varit f och sedan blifvit v, och att i skriften
tecknet för det nya ljudet lagts till tecknet för
det gamla ljudet, är oriktig (jfr ofvan). På 1700-
och 1800-talen hafva försök gjorts att i svensk
skrift ersätta det af Rydqvist en gång med rätta
som "en barbarism" stämplade fv mot v, äfvensom
f mot v, då ljudet är v, men dessa försök hafva
hittills icke lyckats oaktadt danskars och norrmäns
föredömen. I Forndanskan träffas äfven f samt fv,
ffu för v, hvilken senare skrifsed bibehöll sig in
på 1600-talet, då denna beteckning genom Peder Syvs
nitiska bemödanden utbyttes mot skrifningen med v, som
nu är den allmänna dansk-norska, utom i prepositionen
af. – Skrifsätten f och fv för v träffas äfven
i några andra språk, särskildt i keltiska. I
Fornkymriskan träffas båda de nämnda skrifsätten,
och detta språks fu har ock blifvit jämfördt med
det svenska fv. I det nykymriska språket i Wales är f
det regelbundna tecknet för v, medan f-ljudet tecknas
med ff eller ph. I Engelskan nyttjas f som tecken för
v-ljudet blott i det enda ordet of. – I Nyhögtyskan
vexlar f, som tecken för ljudet f, med bokstafven v,
hvilket senare ännu oförklarade skrifsätt träffas
redan i flere af de äldsta fornhögtyska urkunderna
Bruket af v var förr mycket allmännare än nu, så
att v för Medelhögtyskan nyttjas som normaltecken i
ordens början (inuti ord brukas äfven v i Medelhögt.,
men det antages der hafva haft ett svagare uttal;
man skref: brief, brieves). Numera är skrifningen
med v inskränkt till ett mindre antal ord, utan att
någon regel kan uppställas för dessa ords teckning med
v till skilnad från öfriga ords skrifning med f; ja
flere ord, som skrifvas med v, hafva nära slägtingar,
tecknade med f, t. ex. voll – füllen, vor – für. I
Nyholländskan är förhållandet egendomligt. Man
har der båda tecknen f och v (derjämte w), men dessa
uppgifvas der hafva olika ljud äfven i de fall, då
båda motsvara högtyskt f-ljud; det verkliga ljudet
af detta v har varit mycken tvist underkastadt,
men anses allmännast vara ett mellanljud mellan
f och v. – I många språk, dock t. ex. icke uti
Ital., nyttjas i st. f. f skrifsättet ph i grekiska
lånord; i Svenskan har dock ph med rätta alltmer
utträngts af f, t. ex. filosofi för philosophi. –
I Forniriskan nyttjas f såsom tecken för aspiratan fh;
i Nyiriskan är detta f stumt. Några slaviska språk,
såsom Polskan och Vendiskan, hafva fjämte tecknet f,
som betecknar ett mouilleradt f (liknande fj).
Ljudet f är en stark (tonlös) spirant (se d. o. och
art. konsonantljud). Det kan bildas på hufvudsakligen
två olika sätt, antingen bilabialt, d. v. s. mellan
båda läpparna, eller labiodentalt, mellan nedre läppen
och öfre tandraden. Det senare uttalssättet är det
ojämförligt allmännaste och särskildt det enda i de
nordiska språken förekommande. F-ljudet tillhör ej
de ursprungliga språkljuden inom den indoeuropeiska
språkfamiljen, utan det har uppkommit under hithörande
språks utveckling och
finnes icke häller i alla dessa språk. I Sanskrit
saknas f-ljudet och likaledes i Afganskan; i
de baltisk-slaviska språken träffas det i allmänhet
blott i lånord (dock har t. ex. ryskan i vissa,
fall f-ljud för äldre v). I Grekiskan, liksom i
forneranska språk, har det uppkommit af den äldre
aspiratan ph, och i Latinet så väl deraf som af th
i vissa fall (t. ex. fumus af thumus). Liksom i
sistnämnda fall th genom spiranten þ (= Eng. hårda
th) blifvit f, så hafva, ock grekiska lånord i Ryskan
utbytt spiranten th mot f t. ex. Feodor af Theodoros;
härmed kan jämföras det dialektiska uttalet af
engelskt th som f t. ex. nuffin (hos Dickens) för
nothing. I Forniriskan anses v-ljudet i ordens början
hafva öfvergått till f, t. ex. fir, Lat. vir. I de
germanska språken har f-ljudet äldst uppkommit genom
den s. k. ljudskridningen (se d. o.) af p (genom
mellanstadiet pf). Den allmänna regeln är derför,
att börjande germanskt f motsvarar (de flesta)
öfriga indoeuropeiska språks p, t. ex. Sv. fader,
Lat. pater. I Högtyskan har genom en ny ljudskridning
f i en mängd fall uppkommit af ett äldre och i de
öfriga germanska språken qvarstående p (genom pf,
som Högtyskan i andra fall har), t. ex. auf, scharf,
treffen (Sv. upp, skarp, dräpa; jfr T. pfal, tropfen
– Sv. påle, droppe). I flere germanska språk har
dessutom f uppkommit genom skärpning af v i slutljud,
t. ex. i Eng. half (men plur. -ves), off; jämföras
kunna franska bref, neuf, af latinska brevis, novus
(i clef, cerf m. fl. har detta f senare i Franskan
blifvit "stumt"). Några svenska namn, såsom Olof,
Rolf, hafva genom inverkan från skriften fått ett
uttal med f i st. f. det äldre med v. I några ord
har f på samgermansk botten uppkommit af hw (chw),
en öfvergång, som återfinnes i flere andra språk,
t. ex. i fimf (Sv. fem, med assimilering af mf
till mm) af fenhw (Lat. quinque af penque), i ulf
af wulhwo- (Grek. [v]lükos). I åtskilliga andra
språk än de ofvannämnda germanska har f uppkommit
af p; så är det t. ex. en utmärkande egenhet for
de forneranska språken att p framför konsonant
blifvit f (Sanskr. pra, Zend. fra). – Några
märkligare fall af öfvergångar från f till andra
ljud må här anföras. I belutsjispråket har f gått
öfver till p. Samma öfvergång synes föreligga, då i
isländska handskrifter mycket allmänt och äfven ofta
i Fornsv. pt träffas för ft, t. ex. eptir, aptan för
eftir, aftan; skrifsättet med pt är ännu gällande i
Nyisl., men uttalet är ft (man finner såväl i Isl. som
i Fornsv. t. o. m. skrifsättet efptir, som angifver
båda uttalen). I några språk, t. ex. Spanskan,
Kurdiskan, går börjande f öfver till h (Lat. filius,
Sp. hijo). Öfvergång från den labiala spiranten f
till den gutturala ch har försiggått i Plattyskan i
en mängd ord, af hvilka många sålunda förändrade
inkommit i Svenskan genom lån, t. ex. Plattyska
lucht, Sv. lukt (samma ord som luft), Plattyska
hechten, Sv. häkta (samma ord som häfta) m. fl. –
I många andra språk än de ofvannämnda indoeuropeiska
saknas f-ljudet såsom inhemskt språkljud. Bland
sådana språk må här blott anföras Finskan, der det
egendomliga förhållandet eger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>