Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fabel. 1. En diktart - Fabel. 2. Hufvudinnehållet, grundränningen, i en episk eller dramatisk dikt - Fabeldiktning - Fabelepopé, en fabel, utspunnen till en längre sammanhängande berättelse eller episk dikt - Faber, Jakob Stapulensis, eg. Jacques le Fèvre d'Etaples - Faber, Johann (Malleus hæreticorum) - Faber, Basilius - Faber, Frederik - Faber, Peter Kristian Frederik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prosa; karakteren af poesi får den dels genom det
fantastiska i uppfinningen, dels genom det naiva
i framställningssättet. Dess hufvudsyfte är att
inskärpa någon praktisk lefnadsregel, hvilken också
vanligtvis, inledd af ett "fabeln lärer" (Lat. fabula
docet), uttalas antingen i fabelns början eller
också (oftare) vid dess slut (epimythion). Fabeln
har ej blott sin plats inom diktens verld; man
känner af historien, att den äfven ofta användts,
då det af en eller annan anledning varit lämpligast
att säga sanningen på omvägar, t. ex. då profeten
Nathan förebrådde konung David hans beteende mot
Uriah, och då romaren Menenius Agrippa lugnade Roms
upproriska menighet med den bekanta fabeln om magen
och lemmarna. Man indelar fablerna i intellektuella,
som hafva till uppgift att inskärpa en teoretisk
sanning, en insigt, och etiska, som meddela en sede-
och lefnadsregel. Grundregeln för en god fabel är,
att den skall vara kort, klar och enkel; för öfrigt
kan den hafva form antingen af en monolog eller en
dialog samt antaga en mera episk (rent berättande)
eller didaktisk (sedolärande) karakter. Efter namnet
på den förmodade författaren till den grekiska
literaturens berömdaste fabelsamling betecknas
ofta hela denna diktart med namnet "den esopiska
fabeln". Jfr Fabeldiktning. – 2. Huvudinnehållet,
grundränningen, i en episk eller dramatisk dikt.
C. v. F.
Fabeldiktning. Fabeln är utan tvifvel en bland
skaldekonstens allra äldsta former och har, liksom
den episka och den dramatiska dikten, sin vagga i det
fantasirika, bildälskande Indien. Derifrån härstammar
den äldsta, kända fabelsamlingen, "Pantsjatantra". Men
verkligt konstnärlig prägel erhöll fabeldiktningen
först i Grekland genom den samling, som, ehuru man ej
är fullt säker om dess författare, dock i allmänhet
tillskrifves den frigifne slafven Aesopus (d. 560
f. Kr.). Hos honom möter ett lika lifligt sinne för
naturens brokiga lif som för menniskokarakterens
alla svagheter, hvarjämte han genom den enkla
naiviteten i framställningen höjer fabeln till
verklig konstform. I hans fotspår gick inom den
romerska literaturen Phaedrus, hvilken, oaktadt en
viss originell godmodighet och lustighet, dock står
långt efter den grekiske mästaren. Under medeltiden
försvinner fabeln nästan alldeles ur konstpoesien,
men träder deremot fram inom folkdikten, särskildt
den tyska, der de bekanta räf- (Reinhart, Reineke)
och varg- (Wolf) sagorna småningom utspunno sig till
stora fabelepopéer, fulla af satir och humor. Den
franska klassiciteten väckte äfven fabeln till
lif, liksom alla andra den antika poesiens yttre
former, och fabeldiktningen fick under denna tid en
lysande representant i Lafontaine, den förnämste
bland nyare tidens skalder på detta område. Äfven
den franska klassicitetens omstörtare, Lessing, har
diktat fabler, som dock ej äro af synnerligt värde;
det var Gellert, som i gryningen till romantikens
tidehvarf blef Tysklands förnämste fabeldiktare samt
ännu en gång, genom godmodig lustighet och folklig
enkelhet i framställningen,
gaf lif åt denna diktart. Bland svenske fabeldiktare
må nämnas G. Fr. Gyllenborg, hvilken i sina djurfabler
visar sig såsom Lafontaines trogne lärjunge. I
senare tider har fabeldiktningen allt mer och
mer aftynat och torde i vårt öfverreflekterade
århundrade endast lefva qvar i barnböckerna.
C. v. F.
Fabelepopé, en fabel, utspunnen till en längre
sammanhängande berättelse eller episk dikt. Der
uppträda djur handlande, talande, intrigerande,
lidande och triumferande på menniskors sätt, men
med bibehållande af de karaktersdrag, som tillkomma
de särskilda djurtyperna. Det är naturligt, att en
sådan fabel måste få en komisk prägel. Såsom prof
härpå må anföras den Homerus tillskrifna dikten
Batrachomyomachia samt den af Göthe efter de gamla
folkfablerna fritt utarbetade Reineke Fuchs. Äfven
några af Andersens större sagor kunna, ehuru de
hafva prosans form, på grund af sitt innehåll
och sin tonart hänföras till fabelepopéen.
C. v F.
Faber, Jakob Stapulensis, eg. Jacques le Fèvre
d’Etaples, fransk teolog, f. omkr. 1455, d. 1537,
var först lärare i filosofi vid Sorbonne, men egnade
sig sedermera åt bibeltolkning och kritik samt blef
genom sina skrifter på dessa områden vågbrytare för
reformationen i Frankrike. Hans bibelöfversättning,
"La sainte bible en françois" (fullständig 1530),
var den första till franska språket och begagnas ännu
inom franska reformerta kyrkan.
Faber, Johann (Malleus haereticorum), tysk teolog,
f. 1478, blef 1518 generalvikarie hos biskopen
af Konstanz och 1531 biskop i Wien. Död derstädes
1541. F. uppträdde till en början mot de inom kyrkan
rådande missbruken samt försvarade Luther mot Ecks
anfall, ehuru han ansåg den förre gå för långt i sina
sträfvanden. Efter en resa till Rom 1521 började han
bekämpa Zwingli i Zürich och skref 1523 mot Luther
sin Malleus haereticorum ("kättarehammaren"). Sedan
förblef han ständigt en bitter motståndare till
reformationen. Hans skrifter utkommo i Köln
(1537–40).
Faber, Basilius, tysk skolman, f. omkr. 1520, blef
1560 rektor vid lutherska skolan i Quedlinburg, men
afskedades 1570 från denna befattning till följd
af sin vägran att underskrifva "Corpus doctrinae
Melanchthonis". 1571 blef han föreståndare
för Augustinkollegiet i Erfurt. Död derstädes
omkr. 1575. Hans förnämsta arbete är Thesaurus
eruditionis scholasticae (1571; flere gånger
utgifven). F. var en af Tysklands mest framstående
skolmän i 16:de årh.
Faber, Frederik, dansk
naturvetenskapsman, f. 1795, d. 1828, var auditor
vid slesvigska kyrassièr-regementet och företog
1819–21 en resa på Island. Hans vigtigaste skrifter
äro Prodromus der isländischen ornithologie (1822),
Ueber das leben der hochnordischen vögel (1825–
26) och Naturgeschichte der fische Islands (1829).
Faber, Peter Kristian Frederik, dansk författare,
född 1810, tog 1840 Polyteknisk examen och blef 1852
telegrafdirektör. 1848 författade han nationalsången
Den tappre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
