Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Faber, Peter Kristian Frederik - Faber, Frederick William - Faber, Johann Lothar von - Fabert, Abraham - Fabianus (Fabius l. Flavianus), den helige - Fabius, namn på en gammal patricisk slägt - Fabius. 1. Kaeso F. Vibulanus - Fabius. 2. Qvintus F. Vibulanus - Fabius. 3. Qvintus F. Maximus Rullianus - Fabius. 4. Qvintus F. Maximus Verrucosus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landssoldat, hvilken, såsom ett uttryck för den då i
Danmark rådande stämningen, vann stor popularitet –
en popularitet, som den ännu bibehåller. Bland hans
öfriga arbeten må nämnas farsen Stegekjälderen samt
Viser og vers (1877–78). Död 1877.
Faber [fabör], Frederick William, engelsk prest och
psalmförfattare, f. 1814, d. 1863, var kyrkoherde i
Elton, der han verkade till 1845, då han öfvergick
till katolska läran och i Birmingham grundade en
församling, som kallade sig Wilfridianer efter F:s
antagna namn, Wilfrid. Han var en stor vältalare och
predikant samt en mycket produktiv författare. Hans
psalmer, Hymns (1861 och 1871), ega högt värde och
äro de mest utbredda inom engelska kyrkan.
Faber, Johann Lothar von, tysk fabrikant, f. 1817,
öfvertog 1839 ledningen af den verldsbekanta
blyertspennsfabrik (firma: A. W. Faber), som hans
farfars far 1761 anlagt i Stein vid Nürnberg. Förut
hade tillverkningen hufvudsakligen omfattat
gröfre blyertspennor, men sedan F. öfvertagit
affären, egnade sig firman äfven åt fabrikation
af finare vara. Hand i hand med förbättringen af
arbetsmetoderna gick en storartad utvidgning af
affärsförbindelserna. I Paris och London (från hvilka
städer den svåraste konkurrensen förut utgått) samt i
New-York upprättades filialer; derjämte inrättades
agenturer i Wien, Petersburg m. fl. städer. Af
största betydelse blef förvärfvandet af monopol
på några ypperliga grafitlager i östra Sibirien
(1856). Utom blyertspennor tillverkar firman äfven
andra skrifmaterialier, särskildt skiffertaflor, samt
sysselsätter för närvarande omkr. 1,200 arbetare. För
sina förtjenster om industrien utnämndes F. 1864 till
titulärt bajerskt riksråd.
Fabert [fabär], Abraham, marskalk af Frankrike,
f. 1599, utmärkte sig vid belägringarna af Suse och
Arras (1640), i slaget vid Marfée (1641) samt vid
belägringarna af Collioure och Perpignan (1642)
samt Stenay (1654). 1658 utnämndes han till marskalk
af Frankrike och var den förste ofrälse man, som
erhöll denna värdighet. Död som guvernör i Sedan
1662. F. vann anseende för det menskliga sätt, hvarpå
han behandlade fienden.
Fabianus (Fabius l. Flavianus), den helige,
biskop i Rom (236–250), led martyrdöden under Decii
förföljelse mot de kristna.
Fabius, namn på en gammal patricisk slägt,
förmodligen af sabinskt ursprung, i det forna Rom.
Bland dess medlemmar märkas: 1. Kaeso F.
Vibulanus, konsul 484, 481 och 479 f. Kr.,
var en tapper krigare. Under sitt sista konsulat
synes han hafva försökt att sammanjämka
patriciernas och plebejernas intressen genom ett
rättvist jordutdelningsförslag. Försöket utgick
antagligen från hans afsigt att skydda sin ätts hotade
politiska maktställning. Fabierna tyckas nämligen,
sedan de länge varit de patriciska slägternas
kraftigaste målsmän, hafva kommit i delo med dessa,
troligen till följd af den alltför betydande roll,
som de spelat under några år. Till slut funno Fabierna
sig föranlåtna att tåga i fält mot vejenterna, mot
hvilka de
sannolikt sjelfva retat romarna. Under Kaesos anförande
intogo de 479 en fast position vid floden Cremera
för att derifrån, genom det lilla kriget, oroa Veji,
men efter någon tid blefvo de öfverrumplade och
nedhuggna. Menigheten påstod, att patricierna
af illvilja lemnat Fabierna utan understöd. –
2. Qvintus F. Vibulanus, brorson till den föregående,
konsul 467 och 465 f. Kr. samt derefter decemvir,
hade qvarstannat i Rom vid uttåget till Cremera. –
3. Qvintus F. Maximus Rullianus, fräjdad fältherre
och statsman, var 325 f. Kr. rytteriöfverste under
diktatorn Papirius Cursor. Mot öfverbefälhafvarens
förbud inlät han sig under dennes frånvaro i strid
med samniterna och vann seger, men blef derefter
af sin stränge förman hotad med dödsstraff. Endast
på folkets förböner blef han benådad. Sedan kämpade
han med kraft och lycka i många fälttåg – han var
fem gånger konsul – mot samniter och etrusker samt
trängde först af alla romare genom den ciminiska
skogen in i hjertat af Etrurien. Han vann den
afgörande segern vid Sentinum (295 f. Kr.),
hvarigenom de förenade italiska folkens motstånd
blef brutet. I politiskt hänseende gjorde han sig
förtjent af samhället derigenom att han såsom censor
(304 f. Kr.) flyttade de frigifne och de obesutne,
åt hvilka Appius Claudius 312 hade gifvit rösträtt, in
i de fyra stadstribus. Efter hans död hyllade folket
honom genom sammanskott till hans begrafning. –
4. Qvintus F. Maximus Verrucosus ("med vårtan")
utmärkte sig i krig och fred. Han stod i spetsen för
den beskickning till Karthago, hvilken efter Sagunts
fall (218 f. Kr.) fordrade Hannibals utlemnande. Vid
detta tillfälle skall han hafva fält det stolta
yttrandet: "Här i min toga bär jag krig och fred;
väljen hvilketdera I viljen". När i det andra puniska
kriget (218–201 f. Kr.) Hannibal tillfogat romarna
det svåra nederlaget vid Trasimenus (217 f. Kr.),
blef F. ställd emot honom. F. gick till väga med stor
försiktighet. Han undvek nämligen strid, men följde
fienden i spåren för att oroa och hindra honom i hans
företag samt bevaka hans rörelser. Derigenom bidrog
han, om också ej i så hög grad som vanligen antages,
till statens räddning. Men folket, som i början ej
kunde rätt uppfatta hans planer, yttrade missnöje
med hans långsamma krigföring och gaf honom binamnet
cunctator ("sölaren"). Oviljan mot F. underblåstes
af hans underbefälhafvare Minucius, som derigenom
lyckades blifva likställd i befälet med F. Minucius
lockades dock snart af Hannibal i fällan och räddades
endast genom Fabii mellankomst, hvarpå han frivilligt
underordnade sig F. Efter olyckan vid Cannae (216
f. Kr.) uppehöll F. med kraft och klokhet modet i
staden. Under de följande åren anlitades ånyo hans
pröfvade duglighet, och han återeröfrade flere städer,
bl. a, det vigtiga Tarent (209 f. Kr.), hvarefter
han firade en lysande triumf. F. afled 203 f. Kr.,
således före krigets slut. Under sin sista tid var han
motståndare till Scipio. I allmänhet var han en äkta
gammalromersk karakter, utmärkt genom sinnesfasthet,
lugn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
