Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fahlcrantz, Karl Johan, landskapsmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
F. först i lära hos dekorationsmålaren Brusell,
som arbetade under Desprez, och skall enligt
uppgift åtnjutit någon handledning äfven af
mästaren sjelf. Ett år senare blef han lärjunge hos
Limnell, den skicklige dekoratören och alsterrike
aqvarellisten, och besökte samtidigt konstakademiens
skolor. Men först vid aderton års ålder, när han
en gång fick se en tafla af och några kopparstick
efter Claude Lorrain, uppgick inom honom fullt ljus
öfver hans kallelse. Det blef nu landskapet, åt
hvilket han uteslutande egnade sina konststudier,
i början handledd af fransmannen Belanger, som
vid den tiden var landskapsmålaren på modet. För
öfrigt arbetade han ihärdigt, utan att på länge
några synnerligen framstående alster af hans hand
blefvo synliga. 1799 utställde han första gången
i akademien, och oljefärgen begynte han ej på
allvar handtera förr än 1800, således först vid
26 års ålder. Men F. förstod att återvinna den
förlorade tiden och utvecklade så mycken begåfning,
att han redan 1801 blef akademiens agré. Det
berättas, att han tillbragte dessa första år af sitt
konstnärskap ganska bekymmersamt, hufvudsakligen
förtjenande sitt uppehälle genom ritlektioner, och
att först Sergel, som fått se en af hans taflor,
fäste allmänna uppmärksamheten på den unge snillrike
konstnären. Säkert är, att den gynsamma vändpunkten
i hans lif inträffade vid denna tid. F. blef 1803
ledamot af k. målare- och bildhuggareakademien
och sattes tre år senare i tillfälle att resa till
Italien. På utresan insjuknade han, och sedan han
tillfrisknat, hindrade det kort derefter utbrytande
kriget honom från att vidhålla sin reseplan. Deremot
erhöll han 1807 ett stipendium till företagande af
resor inom landet, hvilket anslag han flere år uppbar
och flitigt gjorde sig till godo. Detta anslag var en
följd af det allt mer stigande anseende F. åtnjöt, i
synnerhet sedan han 1807 utställt ett stort landskap,
Utsigt af Djurgården. Allt ifrån denna tafla blef
F. erkänd såsom Sveriges förnämste landskapsmålare,
och hans föregångare och samtida, Elias Martin,
Belanger m. fl., ställdes alldeles i skuggan. Det
var ej blott genom dristigheten i sin kolorit, utan i
synnerhet genom sin storartade, om de gamle mästarna
påminnande uppfattning af naturell, som F. vann sina
första framgångar. Han var ej häller, strängt taget,
lärjunge af någon samtida; det var Guaspre Poussin,
Claude Lorrain, Ruysdael och Everdingen, som utgjorde
hans förebilder i sammansättning och färgval, på
samma gång studier af den nordiska naturen, idkade
under flere resor, gåfvo hans framställningar innehåll
och en folklig prägel. Det bör ej förundra, att
denna nya landskapskonst, ny såväl till sin afgjordt
koloristiska riktning som sin genialiska blick
på nordens natur, vann enstämmigt bifall, när den
framträdde i sin fullt utvecklade gestalt. Redan innan
de literära brytningarna inträdde, omkr. 1810, var
F. en erkänd storhet. Kort derpå, under 1812, fäller
Sergel, i bref till Byström, de mest högstämda omdömen
om honom, ställer honom i konstvärde jämnsides med
Thorvaldsen o. s. v.; och fosforisterna (särskildt
Hammarsköld), som nu
började rikta sin uppmärksamhet äfven på konsten,
kunde således ej annat än i de mest smickrande ordalag
upprepa hvad föregångarna redan uttalat. En naturlig
följd deraf blef att F:s konst allt mer fulländades
och vann i säkerhet samt erhöll ett vidgadt
verksamhetsfält genom talrikt ingående beställningar.
1812 blef F. "medhjelpare i akademiens rådslag",
såsom det den tiden hette, erhöll 1815 professors
titel och fick sig 1818 tillagd en efter Martin
ledig professorslön å akademiens stat. Emellertid
hade de nya literära rörelserna äfven begynt
inverka på den svenska konstens dittills fredliga
utveckling. Konstakademiens auktoritet rubbades, då
"Sällskapet för konststudium" bildades, och den af
Götiska förbundet 1818 ordnade konstutställningen
förde söndringen mellan, de äldre och yngre
akademikerna till sin höjdpunkt. Vid denna
utställning var F. representerad med många
arbeten, medan han deremot i akademien endast
uppvisade två stycken. Under den pennfejd, som
med anledning af dessa utställningar uppstod,
behandlades F. emellertid med stor aktning å ömse
sidor, och å båda hållen erkändes varmt hans högst
ovanliga förtjenster. F. blef s. å. medlem af
Götiska förbundet, och han ansågs fortfarande
stå närmare de nya skolorna än den gamla. – I
öfrigt flöt hans lif lugnt och lyckligt framåt
under följande årtionden. Hans verk mångdubblades,
och beställningar från landets konungafamilj och
förnäme samt från flere utländska monarker ingingo
oupphörligt, så att det kräfdes F:s ofantliga flit
och ovanliga alstringslätthet för att motsvara
alla dessa fordringar. Under somrarna företog han
ofta kortare eller längre utflykter till olika
delar af fäderneslandet; 1827 utsträcktes resan
till Norge, hvars mest målningsvärda trakter han
besåg och studerade. Sommaren 1829 besökte han
Köpenhamn, hvars kongl. akademi då kallade honom
till sin hedersledamot. Samma utmärkelse tillföll
honom från flere andra utländska konstakademier
(bl. a. akademierna i Filadelfia och New York). Så
fortgick hans bana, lysande och hedrad, intill slutet
af Karl Johans regering, då nya åsigter i konsten,
särskildt på landskapsmåleriets område, gjorde sig
gällande, och de ungas opposition mot F:s idealistiska
och romantiserande riktning visade sig både i ord
och i verk af en helt annan art än hans.
F. förblef emellertid sina ideal trogen; han var för
gammal att låta sin teknik genomgå en fullständig
revolution. I oberoende ställning och bevarande full
mannakraft in i ålderdomen, fortfor han att måla,
oberörd af dagens vexlande tycken och meningar. I den
kungliga familjen egde han alltjämt varma gynnare,
och ännu vid åttio års ålder grep han sig an med
ett par stora, af konung Oskar beställda dukar,
Gripsholm och Rosersberg, hvilka kostade honom fyra
års arbete. Det säges, att den öfveransträngning,
för hvilken han dervid utsatte sig, undergräfde
hans dittills fasta helsa. Mot slutet af sin lefnad
målade han en utsigt af Rankhyttan. Denna tafla
bortlottades, och inkomsten deraf anslog konstnären
till den fond, hvilken samlades för det blifvande
vasamonumentet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
