Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Falk, Herman, hofjägmästare - Falk, Paul Ludwig Adalbert, preussisk minister - Falk, Max, ungersk publicist - Falke, Johannes Friedrich Gottlieb, tysk historieskrifvare och nationalekonom - Falke, Jakob, tysk kulturhistoriker, estetiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han bosatte sig på Risäter, var denna egendom
ett jägarehem, dit under årens lopp många, äfven
utländska, jagtamatörer ställde kosan. – Både i inre
och yttre måtto var F. en imponerande personlighet. –
Hans Underrättelser om de i Wermeland brukliga
björnskall (1819; ny uppl. 1828) innehåller
åtskilliga för den tiden nya upplysningar om björnens
lefnadssätt, och dylika upplysningar förekomma äfven i
uppsatsen Något om björn och björnjagt ("Tidskrift för
jägare och naturforskare", 1834). Mer än de fleste
bland sina samtida nitälskade han för en bättre
jagtvård och framlade sina tankar rörande detta
ämne i en Promemoria vid förslag till ny jagtstadgas
uppgörande ("Svenska jägarförbundets nya tidskrift",
1863). J. W. L.
Falk, Paul Ludwig Adalbert, preussisk minister, föddes
d. 10 Aug. 1827 i Schlesien. Han egnade sig tidigt
åt den juridiska banan, på hvilken han vann snabb
befordran. 1862 blef han medlem af öfverdomstolen
(Appellationsgericht) i Glogau samt 1868 geheimeråd
och föredragande i justitieministeriet. 1854–61
satt han i preussiska deputerade-kammaren, var 1867
medlem af den konstituerande nordtyska riksdagen,
insattes 1871 såsom Preussens ombud i "Bundesrath"
och har haft säte i tyska riksdagen alltsedan
1871. Då efter ofelbarhetsdogmens antagande (1870)
påfvedömets ställning till det moderna samhället blef
fientligare än någonsin, och furst Bismarck derför
ville försvaga den romerska kyrkans inflytande
i Tyskland, blef F. genom hans åtgörande utnämnd
till preussisk kultus- och undervisningsminister
(d. 22 Jan. 1872). Det blef F:s uppgift att framför
allt häfda statens öfverhöghet gent emot de kyrkliga
anspråken (den s. k. kulturkampen). 1872 genomdref
han på preussiska landtdagen en lag om statsinspektion
i alla skolor och s. å. på tyska riksdagen en lag om
Jesuiternas utvisande. I Maj 1873 antogo de preussiska
kamrarna de tre af F. utarbetade kyrkopolitiska
lagarna ("majlagarna"): om kompetensvilkoren
för katolske presters anställning; om utträde
ur kyrkan och gränserna för kyrkodisciplinens
utöfvande samt om inrättandet af en särskild
kyrklig öfverdomstol. Biskoparnas motstånd
mot dessa lagars tillämpning gjorde nya lagar i
samma riktning nödvändiga. 1874 genomdref F. på
preussiska landtdagen en lag om civiläktenskap och
på tyska riksdagen en lag mot obehörigt utöfvande af
presterliga förrättningar. En påflig bulla af d. 5
Febr. 1875, som förklarade "majlagarna" ogiltiga,
föranledde nya kraftåtgärder från regeringens
sida (Juni 1876): de motspänstige presterna miste
sitt underhåll af statsmedel, tredskande biskopar
sina stifts inkomster, och andliga kongregationer
upplöstes. – Åt undervisningsväsendet egnade F. stor
omsorg. Anslagen till detsamma växte för hvarje
år. Folkskolan undandrogs beroendet af presterskapet,
seminariernas antal ökades, lärarnas aflöning
höjdes och undervisningssättet förbättrades. F:s
genomgripande åtgärder för skolans emancipation från
kyrkan väckte ovilja både hos ultramontanerna och
hos de ortodoxe lutheranerna. Det stränga, stundom
hänsynslösa sätt, hvarpå "majlagarna" tillämpades,
väckte de klerikales hat. F. gynnade vid alla
tillfällen de liberale protestanternas anspråk på
likställighet med de ortodoxe inom den evangeliska
landskyrkan och ådrog sig de sistnämndes ovilja
framför allt genom lagarna om civiläktenskapet
och om statsinspektionen i skolorna. Den nya
synodalförfattning F. lyckades genomföra (1876),
och enligt hvilken jämte och öfver provinssynoderna
en generalsynod för den evangeliska kyrkan i
hela Preussen inrättades, var egentligen blott en
kompromiss mellan olika partier och motsvarade i
tillämpningen ej de förhoppningar F. och en del af
de liberale protestanterna derom gjort sig. Efter
attentaten mot kejsaren 1878 följde en reaktion på
alla områden. De konservative upprepade oupphörligt,
att förvildningen hos ungdomen berodde på upplösandet
af den kyrkliga auktoritetens band och framför allt
på skolans skiljande från kyrkan. Det reaktionära
lutherska partiet gynnades alltmera vid hofvet och
inom de högre kretsarna, och då F. slutligen befarade,
att furst Bismarck för att vinna de konservatives
bifall för sin protektionistiska tullpolitik skulle
göra eftergifter åt ultramontanerna och de reaktionäre
protestanterna i de stora kulturfrågorna, nedlade
han sitt ämbete, Juli 1879. Sedan den tiden har han
tillhört den moderat-liberala oppositionen.
Falk, Max, ungersk publicist, f. 1828, blef 1850
medarbetare i Wientidningen "Der wanderer" och 1868
hufvudredaktör för "Pester Lloyd". Såsom medlem af
ungerska riksdagen har han spelat en framstående rol.
Falke, Johannes Friedrich Gottlieb, tysk
historieskrifvare och nationalekonom, f. 1823,
d. 1876, anställdes 1856 vid "Germanisches museum"
i Nürnberg och utgaf der sedan 1856, tillsammans
med J. H. Müller "Zeitschrift für deutsche
culturgeschichte" (ny följd 1872–75). 1862
blef F. sekreterare och 1864 statsarkivarie
vid Hauptstaatsarchiv i Dresden. F:s förnämsta
arbeten äro: Geschichte des deutschen handels
(1859–60), Geschichte des kurfürsten August von
Sachsen in volkswirtschaftlicher beziehung (1868,
belönad prisskrift) och Geschichte des deutschen
zollwesens (1869). F. utarbetade grundliga tabeller
öfver varu-prisen.
Falke, Jakob, tysk kulturhistoriker, estetiker,
föddes i Ratzeburg d. 21 Juni 1825, studerade vid
universiteten i Erlangen och Göttingen samt flyttade
sedermera, 1855, till Nürnberg, der han hade erhållit
en konservatorsplats vid "Germanisches museum". Redan
då begynte hans skriftställareverksamhet, i det
han deltog i utgifvandet af v. Eyes stora verk
"Kunst und leben der vorzeit" (1855–59) samt i den
af hans broder grundlagda "Zeitschrift für deutsche
culturgeschichte". 1858 följde han en kallelse till
Wien såsom bibliotekarie hos furst Liechtenstein
och blef tillika direktor för det berömda furstliga
tafvelgalleriet. Derefter följde i rask fart det
ena verket efter det andra från hans flitiga hand,
hufvudsakligen behandlande kulturhistoriska ämnen. Sin
första ryktbarhet vann han med Die deutsche
trachten- und modenwelt (1858), hvarefter utkommo:
Zur costümgeschichte des mittelalters (1861) och
det mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
