Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Falkengren, Kristoffer, friherre, amiral, riksråd - Falkenskjold, Sencca Otto, dansk krigare - Falkenstein - Falkenstein, Johann Paul, friherre von F., sachsisk statsman - Falkenstein, Konstantin Karl, tysk historiker - Falkirk - Falkjagt. Se Falkslägtet. - Falklandsöarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuk, under en 7 timmars hård strid mot ett engelskt
70-kanon-skepp. Han blef tvungen att gifva sig fången,
men utvexlades snart. Efter att hafva bevistat kriget
i Flandern, hvarvid han, under belägringen af Bergen
op Zoom, med bevarade fartyg på Scheldefloden afskar
tillförsel till fästningen, erhöll han fullmakt
såsom fregattkapten. 1746 befordrades F. i svensk
tjenst till kaptenlöjtnant, 1750 till kapten och
1752 till kommendörkapten. Såsom chef på skeppet
"Upland" deltog F., under kommendör Kajalin,
på en kryssning mot marockanerna. 1762 blef han
kommendör och 1765 schoutbynacht. F. bevistade
1760–62 och 1765–66 års riksdagar; han var en
af Augustin Ehrensvärds ifrigaste motståndare
och blef chef för galérflottan, sedan hon 1766
blifvit skild från armén. Han befordrades 1769 till
vice amiral och utnämndes 1772 till riksråd samt
1776 till president i amiralitetskollegium. 1771
upphöjdes F. i friherrligt stånd. 1778 blef han
ledamot af Vetenskapsakademien. Död i Stockholm
1789. F. utgaf Evolutioner till sjös (1752),
bearbetning af P. Hortes värderika arbete, samt
Galérflottans och marinens kommendering (1769).
O. E. G. N.
Falkenskjold, Seneca Otto, dansk krigare,
f. 1738, deltog i fransk tjenst i Sjuåriga kriget
och i ryssarnas fälttåg mot turkarna (1768–74) och
utnämndes till öfverste. 1770 blef han öfverste för
danska lifregementet, invecklades, på grund af sitt
vänskapliga förhållande till Struensee, i dennes fall
(1772) och hölls fängslad på Munkholms fästning till
1776, då han lösgafs mot förbindelse att uppehålla sig
i utlandet. Han fick en årlig pension och befordrades
1788 till generalmajor. Död 1820 i Lausanne. Han
efterlemnade Mémoires (1826; dansk öfvers. 1847).
Falkenstein. 1. Stad i konungariket Sachsen,
regeringsområdet Zwickau, vid Göltzch. 5,146
innev. (1875). Bomullsfabriker. Bergsbruk. –
2. Borg i preussiska regeringsområdet Merseburg
(Sachsen) i östra Harz. Sedan 1386 har borgen
tillhört en linie af den friherrliga ätten von
Asseburg och bildar sedan 1840 en beståndsdel af
grefskapet Falkenstein-Meisdorf. –
3. Köping i bajerska regeringsområdet Oberpfalz
und Regensburg, vid ån Roding, med ruiner af slottet
slottet F., adliga ätten F:s stamgods, som 1631
brändes af svenskarna.
Falkenstein, Johann Paul, friherre von F., sachsisk
statsman, f. 1801, blef 1824 docent i juridik
vid universitetet i Leipzig, 1834 regeringsråd i
inrikesministeriet och 1844 inrikesminister. Till
följd af Mars-oroligheterna 1848 utträdde han ur
regeringen, men ingick 1853 åter i densamma, såsom
kultus- och undervisningsminister. När konung
Johan under 1866 års politiska förvecklingar
nödgades lemna sitt land, ställdes F. i spetsen
för den tillförordnade regeringen och blef vid
konungens återkomst (s. å.) kultusminister och
konseljpresident. 1871 nedlade han dessa befattningar
och blef (s. å.) minister för det kungliga
huset. Skrift: Johann, könig von Sachsen (1878).
Falkenstein, Konstantin Karl, tysk historiker,
f. 1801, d. 1855, anställdes 1825 vid
biblioteket i Dresden; der han 1834 befordrades till
öfverbibliotekarie. Af hans arbeten må nämnas:
Thaddäus Kosciuszko (1827; märkligt på grund af förf:s
personliga bekantskap med hjelten) och Geschichte
der buchdruckerkunst etc. (1840).
Falkirk (falkörk), stad i skotska grefskapet Stirling,
vid Forth- och Clyde-kanalen. Omkr. 11,400 innev. Der
hållas årligen stora boskapsmarknader. Trakten
mellan F. och Glasgow är den stenkolsrikaste i hela
Skotland. I stadens granskap finnes en mängd stora
fabriker och jernbruk, bl. a. de 3,2 km. derifrån
belägna Carromvorks. Ej långt från F. finnas ruiner
af Hadriani vall, nu kallad Graham’s Dyke. I närheten
af F. vunno engelsmännen under Edvard I en seger
öfver skottarna under Wallace. d. 22 Juli 1298, och
pretendenten Karl Edvards anhängare d. 17 Jan. 1746
öfver de kungliga trupperna.
Falkjagt. Se Falkslägtet.
Falklandsöarna [fak-], en under britisk
öfverhöghet stående ögrupp i Atlantiska oceanen,
vid sydöstra kusten af Patagonien, mellan 51° och
52° 45’ s. br. samt 57° 20’ och 61° 46’ v. lgd
från Greenwich Gruppen består af två större och
inemot 200 smärre öar samt har ett ytinnehåll
af 12,532 qvkm. De båda öarna, East Falkland och
West Falkland, äro skilda genom det 4–29 km. breda
Falklandssundet. Kusterna äro klippiga och djupt
inskurna samt ega många ypperliga hamnar. Det inre
utgöres af ett vågformigt land, med ett ödsligt och
ofruktbart utseende, och är öfverallt betäckt med en
torfartad, lös mark och ett styft gräs af enformigt
brun färg. De små öarna äro nästan alla bergiga.
Klimatet utmärker sig för en hög grad af fuktighet;
klara dagar äro sällsynta; temperaturen vexlar om
sommaren mellan + 5° och + 18°, om vintern mel-
- 1° och + 10°. Öarnas flora är nära beslägtad
med Patagoniens och Eldslandets. De egendomligaste
växterna äro tussakgräset (Dactylis caespitosa),
boskapens hufvudsakligaste föda, och kärrbalsam
(Bolax glebaria), som bildar klotformiga tufvor
af ända till 1,5 m. höjd. Träd saknas. Europeiska
sädesslag mogna knappast. Faunan är mycket fattig. Af
inhemska däggdjur finnes blott en stor, varglik räf
(Canis antarcticus), hvilken dock numera är nära
utrotad. Landfoglarna äro få, men sjöfogel förekommer
i stora skaror. De införda europeiska husdjuren
trifvas särdeles väl och hafva förökat sig så starkt,
att på öarna nu finnas stora hjordar af förvildade
nötkreatur och hästar. – Öarna upptäcktes 1592 af
engelsmannen Davis och kallades först, efter honom,
Davis-öarna; 1690 seglade en annan engelsman, Strong,
genom sundet mellan de båda större öarna, hvilket han
kallade Falkland sound, och detta namn öfverflyttades
sedan på sjelfva ögruppen. I början af 1700-talet
besöktes öarna ofta af franska sjöfarande från S:t
Malo och erhöllo derför af fransmännen namnet Iles
Malouines (af spaniorerna förändradt till Islas
Malvinas). Fransmannen Bougainville anlade 1763 kolonien
Port Louis vid Berkeley sound på East Falkland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
