Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Falklandsöarna - Falkman, Ludvig Berckhan, ämbetsman - Falkon - Falkoneri - Falkorden - Falkslägtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men hvarken detta kolonisationsförsök eller senare
engelska och spanska ledde till något resultat 1833
togos öarna å nyo i besittning af engelsmännen,
hvilka sedan dess hafva en guvernör och en liten
besättning i Stanley. 1878 var befolkningens antal
1,394. Exporten består nästan uteslutande af ull och
talg, till ett värde af omkr. 40,000 pd. (720,000
kr.).
Falkman, Ludvig Berckhan, ämbetsman, född i Malmö
d. 22 Maj 1808, blef 1825 student i Lund, tog 1829
landtmäteri-examen och konstituerades s. å. till
landtmäteri-auskultant. 1833 blef han tillförordnad
förste landtmätare, 1835 kommissionslandtmätare och
1840 förste landtmätare, allt i Malmöhus län. 1843
utnämndes han till rådman i Malmö och 1849 till
öfverdirektör (denna titel förändrades d. 6 Aug. 1864
till generaldirektör) vid landtmäteriet. F:s
insigter och arbetsförmåga hafva tagits i anspråk
för åtskilliga allmänna värf utom hans tjenst,
bland annat i olika komitéer, såsom 1855 i komitén
för främjande af en förbättrad skogsskötsel, 1870 i
karteverkskomitén och 1877 i löneregleringskomitén
(såsom ordförande under den tid regleringen af
landtmäteristyrelsen pågick). Från statistiska
tabellkommissionens inrättning, 1858, har F. på
grund af sitt ämbete varit ledamot af Statistiska
beredningen, och 1876 erhöll han af chefen för
civildepartementet uppdrag att författa förslag
till författningar om mått och vigt efter metriska
systemet. Såsom skriftställare, särdeles i kamerala,
ekonomiska och statistiska ämnen, har F. utvecklat
en omfattande verksamhet. Bland hans många skrifter
må nämnas: Upplysningar om kronans, kyrkornas och
presterskapets inkomster af andeligt gods i Skåne,
Halland och Blekinge från äldre tider till 1860
etc. (1848, grundadt på arkivforskningar), Om
hemmansklyfningen i Malmöhus län etc. (s. å.),
Afhandling om sättet att inom Malmöhus läns landsbygd
åstadkomma ett brandförsäkringsbolag etc. (1849),
Om vägars delning och lagning (s. å.; de tre
senare skrifterna äro prisbelönta af Malmöhus
läns hushållningssällskap), Reseberättelser
(1851–52), Om svenska skogarnas nuvarande tillstånd
och deras inflytande på landets framtid (1852),
Underd. betänkande och förslag angående åtgärder
för landtmäterikårens vidmakthållande (1856), Om
bränntorf (1870; prisbelönt), Allmänt sakregister
till de första femtio årgångarna af Svensk
författningssamling (1876).
Falkon (Fr. faucon, af Lat. falco, falk),
eldrör tillhörande fältartilleriet under Gustaf
I:s tid. Dessa eldvapen sköto kulor af omkr. 2
kg. vigt. Falkonen kallades äfven halfslanga. –
Falkonett, eldrör, som var lättare än falkonen och
tillhörde fältartilleriet under Gustaf I:s tid. Den
sköt kulor af omkr. 1 kg. vigt. W. G. B.
Falkoneri (T. falkonerie, Fr. fauconnerie), konsten
att inöfva falkar till jagt; jagt med inöfvade
falkar. Se Falkslägtet.
Falkorden, T. Falkenorden l. Orden vom weissen falken,
storhertiglig weimarsk orden, stiftad 1732 af hertig
Ernst August och återupplifvad 1815.. Den bäres
(i högrödt band) af såväl militärer som civila och
har 5 grader: storkors, kommendörer med och utan
stjerna samt
riddare af första och andra klassen. Ordenstecknet
utgöres af ett rödt och grönt kors med en hvit falk
med utbredda vingar. Devisen är Vigilando ascendimus
("genom vaksamhet stiga vi uppåt").
Falkslägtet, Falco, zool., typ för familjen
Falconidae bland Dag-roffoglarna, hvilken
utmärker sig genom sitt korta, starka näbb, straxt
bakom öfverkäkens nedböjda spets försedt med en skarp
tand, och genom sina runda näsborrar, i hvilkas midt
man ser en benhård, rund knöl. Vingarna äro långa
och spetsiga, med den andra vingpennan längst. Till
denna familj höra såväl medelstora som ock de allra
minsta roffoglar, somliga knappast större än sparfven,
men alla modiga, starka och snabba i sin flygt. Inom
Sveriges fauna är falkslägtet det enda af familjen,
med fem tämligen allmänt förekommande arter (jfr
dessutom Aftonfalk), som genom följande karakterer
kunna särskiljas:
1. Yttre framtån längre än den innersta.
A. En bred svart, skarpt begränsad fläck
sträcker sig från ögat nedåt halsens sida.
Vingarnas längd omkr. 80 proc. af kroppslängden
eller derutöfver.
a. De hoplagda vingarna räcka knappast utanför
stjertspetsen:
Pilgrimsfalk (Falco communis).
b. De hoplagda vingarna räcka betydligt utanför
stjertspetsen:
Lärkfalk (Falco subbuteo),
B. Utan eller blott med en svagt markerad och smal svart fläck
under ögat. Vingarnas längd omkr. 70 proc.
af kroppslängden eller något derutöfver.
a. Tarsens framsida täckt af vårtlika plåtar:
Jagtfalk (Falco gyrfalco).
b. Tarsens framsida täckt af bredare plåtar:
Dvärgfalk (Falco aesalon).
2. Yttre och inre framtårna lika långa.
Tornfalk (Falco tinnunculus).
Alla dessa arter hafva blifvit använda i menniskans tjenst vid den
s. k. falkjagten, en medeltidens sport i Europa,
hvilken ännu ej alldeles bortdött. Ursprunget till
denna jagt var dock icke europeiskt. Antagligen var
det, enligt Sundevall o. a., något af de tatariska
nomadfolken i mellersta Asiens steppland, som först
fick den tanken att använda roffoglarnas mod, styrka
och snabbhet, på samma sätt som dessa egenskaper hos
hunden långt dessförinnan blifvit tagna i anspråk af
jägaren. Och bland alla roffoglarna, af hvilka för
öfrigt äfven örnar och hökar blifvit for detta ändamål
tämda, finnes intet slägte, som i nämnda hänseenden är
mera utmärkt än falkslägtet. Men aldrig blefvo dessa
foglar egentliga husdjur. Mörker och svält kunna
visserligen förmå dem att bära beroendet af den,
som gifver dem ljus och mat, och genom lidandets
vana kunna de väl lära sig glömma, att de sjelfva
en gång långt bättre skaffade sig dessa njutningar;
men hängifvenhet för beherskaren eller lydnad, då ej
tvånget står dem omedelbart för ögonen, ligger ej i
deras natur. Deraf begränsas ock deras användbarhet
vid jagten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
