Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 983-984 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Falkslägtet - Falköping

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Falkoneriet var på sin tid (i Europa åtminstone
från 5:te årh., måhända dit infördt af


Pilgrimsfalken.

hunnerna) en högt uppdrifven och begärligt öfvad
konst, med termer för hvarje handgrepp vid falkarnas
behandling. Dess literatur räknar bland sina förnämste
författare en konung, Alfred den store, och en
kejsare, Fredrik II af Hohenstaufen. Bland sina
förnämste utöfvare räknade denna jagt både regenter
och adel – de ifrigaste voro måhända medlemmarna af
det täcka könet, hvilka, liksom vid tjurfäktningarna
ännu i våra dagar, sällan förneka sitt intresse
för åsynen af ett raffineradt djurplågeri. Ty
ett sådant är egentligen falkjagten, ett blodigt
tidsfördrif, med all den spänning ett dylikt kan
erbjuda åskådaren. Den var och är i Europa för dyr
för att kunna med ekonomisk fördel utöfvas. Den stora
jagtfalken (gierfalken) måste med betydliga kostnader
hemtas från Grönland, Island eller Skandinaviens
fjäll, och den mindre jagtfalken (pilgrimsfalken),
liksom våra tre småfalkar, finnas väl utbredda öfver
nästan hela Europa, men deras dressyr och underhåll
fordra kostnader, hvilka deras jagt svårligen kan
betäcka. Blott furstar och magnater kunna underhålla
den stab af tjenare, stundom högtbetrodda och
dyrlegda, som härtill erfordras. Första omsorgen är
att lära falken att äta i den trångaste fångenskap,
derefter att sitta stilla på falkenerarens hand och
taga sin mat endast i denna ställning, efter slutad
exercis och vid ett bestämdt tillrop. Exercisen
består uti att lära falken först att gripa en bild
af en fogel, hare o. dyl., lämpadt efter den sorts
jagt, för hvilken han skall uppfostras, och derefter
att vid tillropet släppa hvad han gripit och flyga
till sin herre. När detta är inlärdt, öfvas han på
lefvande djur, och exercisen flyttas från kammaren ut
i det fria. Falken hålles i mörker genom hufvan,
som spännes öfver hans hufvud och vanligen bär en
fjädertofs. Kring hans fot slås en ring, i hvilken
tygeln fästes, som viras kring ringfingret på hans
bärare, för att denne må bättre kunna hålla honom
fast. Likaså fästes vid hans ena fot en liten klocka
för att underlätta hans återfinnande efter slutad
jagt. Nu jagas vildbrådet upp, eller

ställer man sig, der man vet, att detta har sitt
vanliga sträck. När det kommer i sigte, eller straxt
innan man vill låta den medföljande hunden stöta upp
den tryckande fogeln, aftages hufvan, och falkjagten
begynner. Falkens snabbhet och sträfvan att nå höjden
för att derifrån störta ned på sitt byte och den
förföljdes förtviflade ansträngningar till räddning,
detta är det retande skådespelet, och för att följa
dess gång fordras ofta den vildaste ridt öfver stock
och sten, genom snår och skog. Det är nämligen af
rätt stor vigt att i rättan tid vara framme när
offret är gripet, ty falken får ej länge frestas
af friheten, om han åter skall lyda sin herres rop
och lemna sitt byte för att få sin bestämda kost
samt återtaga sin föga behagliga tvångshufva. Högst
olika är naturligtvis jagten på olika vildbråd. Mest
omtyckt har hägerjagten varit, och vid den har Stora
jagtfalken företrädesvis användts. Mindre retande är
småfalkarnas jagt efter smärre byten. Emellertid
kan falkjagten, under andra förhållanden, äfven vara
något annat än endast ett tidsfördrif, om den ock
äfven då, när den bringar större vinst, måste räknas
till de grymmare jagtsätten. Den har i Europa blifvit
använd äfven på rådjur, för att ej tala om harar
och kaniner, t. o. m. räfvar. I Asien och Afrika,
på stepper och i öcknar, nyttjas den på antiloper
och strutsar; men falken tjenar dervid ej att döda,
blott att angripa och uppehålla rofvet, till dess
jägaren och hans hundar kunna hinna fram. För detta
ändamål inöfvas falken till att uthugga ögonen på
offret. – Numera idkas falkjagten i Europa blott
på några få ställen, i England och Holland. För
utförligare underrättelser om densamma se "Svenska
Jägarförbundets nya tidskrift" (1864), och Sundevall:
"Svenska foglarna". F. A. S.

Falköping, uppstad i Skaraborgs län, på gränsen
mellan Gudhems och Vartofta härad, har ett flackt,
men sundt läge på den jämna, skoglösa s. k. falan,
s. ö. om och nära intill Mösseberg, samt upptager
med tillhörande stadsjord, en areal af 914
har. 2,575 innev. (1880). De förnämsta byggnaderna
äro kyrkan, sannolikt från 1200-talet, med vackra
rundbågshvalf, rådhuset, lasarettet (uppfördt 1856),
läroverkshuset (1865) och folkskolehuset. Gamla
kyrkogården och lasarettsparken äro upplåtna till
promenadplatser. Under de senaste årtiondena synes
staden hafva vunnit en icke obetydlig utveckling,
framkallad deraf att statens jernvägar från
Stockholm, Göteborg och Jönköping erhållit en
vigtig mötesstation 1,2 km från staden, dock
inom dennes område, vid Ranten, der ett slags
förstad med icke obetydlig rörelse, några fabriker
m. m. vuxit upp. Stadens hufvudnäringar äro jordbruk,
spanmålshandel och någon fabriksrörelse. Inberäknadt
Ranten funnos 1879 derstädes 28 handlande med
32 biträden, 64 handtverkare med 67 arbetare
samt 9 fabriker med 53 arbetare och 103,655
kr. tillverkningsvärde. Den största fabriken var en
tapetfabrik vid Ranten. Hus, tomter och jord upptogos
1878 till ett taxeringsvärde af 2,155,400 kr. Jorden
är satt till 20,67 mtl. Staden har ett treklassigt
allmänt läroverk, ett boktryckeri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>