Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fallmaskin - Fallmerayer, Jakob Philipp, tysk häfdatecknare och resebeskrifvare - Fallnät - Fallopia, Gabriele, italiensk anatom - Fallopiska modertrumpeterna. Se Äggledarna. - Fallos - Falloux, Alfred Pierre de, grefve, fransk politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den förra försedd med ett hål för att genomsläppa
vigten, som deremot hämmas i sin rörelse af skifvan
K. Om åt öfvervigten gifves en passande form, stannar
densamma qvar öfver hålet på skifvan H, hvarefter
rörelsen fortfar med uniform hastighet. Med denna af
Atwood konstruerade maskin, till hvilken äfven hörer
en sekundpendel med visare och tafla, kunna samtliga
lagarna för kroppars fria fall praktiskt bevisas.
L. A. F.
Fallmerayer, Jakob Philipp, tysk häfdatecknare
och resebeskrifvare, föddes d. 10 Dec. 1791 i byn
Tschötsch, nära Brixen i Tyrolen. Han rymde från
katedralskolan i Brixen till Salzburg, studerade dels
vid denna stads, dels vid Landshuts universitet först
teologi och sedan juridik, men egnade sig slutligen
helt och hållet åt historien och filologien. Såsom
bajersk infanterilöjtnant tog han del i krigen mot
Napoleon 1813–14 och 1815. Efter erhållet afsked,
1818, fick han anställning först vid gymnasiet i
Augsburg och sedan vid lyceet i Landshut. 1831–
34 genomreste han, med ryske fältmarskalken
Ostermann-Tolstoy, Egypten, Nubien, Palestina, Syrien,
Sporaderna, Cykladerna och grekiska fastlandet. Då
han på grund af sina liberala åsigter förbjöds att
föreläsa vid Münchens universitet, gaf han sig 1836
åter ut på resor (1840–41 och 1847 besökte han
ånyo Orienten), men kallades af 1848 års politiska
tilldragelser tillbaka till fosterlandet. Han
utnämndes s. å. till professor i historia vid
universitetet i München och valdes till medlem af
det tyska parlamentet i Frankfurt. På grund af sitt
deltagande i detta parlaments i Stuttgart fortsatta
förhandlingar blef han 1849 afsatt från professuren
och måste begifva sig till Schweiz. Efter amnestien
i April 1850 kunde han återvända till München, der
han dog d. 26 April 1861. – F. är företrädesvis
bekant genom forskningar i den turkisk-grekiska
halföns historia och väckte stort uppseende genom sina
åsigter om nygrekernas härkomst. Han påstod nämligen,
att de härstammade icke från de gamle grekerna utan
från slaviska stammar, hvilka under folkvandringarnas
tid besatt Grekland och sedermera af bysantinska
riket underkufvats samt derifrån fått grekiskt
språk. Han förespådde äfven det turkiska rikets
snara sönderfallande och eröfring af ryssarna. Hans
åsigter hafva af kritiken mött många motsägelser,
men hans historiska forskningar ega stort värde. F:s
förnämsta arbeten äro Geschichte des kaiserthums
Trapezunt (1827), Geschichte der halbinsel Morea
im mittelalter (1830–36), Über die entstehung
der neugriechen (1835), Fragmente aus dem Orient
(1845) och Das albanesische element in Griechenland
(1857–60). Efter hans död utkommo Gesammelte werke
(1861).
Fallnät, sjöv., förr brukligt nät af tåg, hvilket
spändes öfver däck för att under drabbning skydda
de stridande för nedfallande träsplint och tackling.
O. E. G. N.
Fallopia, Gabriele, italiensk anatom, född i Modena
omkr. 1523, var en af det 16:de århundradets förnämsta
vetenskapsmän på sitt område. 1547 började han i
Ferrara undervisa i anatomi, förflyttade sedermera sin
verksamhet till Pisa och dog 1562 som professor i
anatomi, kirurgi och botanik i Padua. Få anatomer
hafva gjort större upptäckter än han. Särdeles egnade
han sig åt undersökning af fostrets benbyggnad och åt
läran om kärlen. Den tid, då han lefde, var emellertid
rå, och han gjorde sig ej samvete af att för
vetenskapen offra missdådare. Som den naturligaste
sak i verlden omtalar F., att en till honom utlemnad
förbrytare blef af honom aflifvad medelst en stor dos
opium för att sedan dissekeras. F:s hufvudarbete
är Observationes anatomicae (1561). Efter honom
hafva åtskilliga delar af menniskokroppen,
t. ex. Fallopiska modertrumpeterna, blifvit
uppkallade. F. B.
Fallopiska modertrumpeterna. Se Äggledarna.
Fallos (Lat. phallus; motsvarande det indiska
lingam) kallades hos grekerna en afbildning af
den manliga lemmen, hvilken såsom symbol af naturens
alstringskraft hos många af forntidens folk (egypter,
syrer, fenicier m. fl.) var föremål för gudomlig
dyrkan. Hos grekerna var falloskulten hufvudsakligen
förbunden med Dionysos’ (Bacchos’) dyrkan, hvartill
hörde s. k. fallosprocessioner (Grek. falloforia),
i hvilka en kolossal fallosbild bars omkring under
lofsånger af mer eller mindre lascivt innehåll. Äfven
brukade Dionysos’ följeslagare, Satyrerna, och den ur
Dionysoskulten uppkomna attiska komediens gestalter
ofta vara utrustade med detta obscena attribut. Man
tillskref fallosbilderna förmågan att afvända
onda makters inflytande, hvarför de i egenskap af
amuletter dels buros om halsen, dels anbragtes öfver
husporten. Detta bruk återfinnes äfven hos romarna.
A. M. A.
Falloux [-lou], Alfred Pierre de, grefve, fransk
politiker, f. 1811, gjorde sig först känd genom de
historiska arbetena Histoire de Louis XVI (1840; ny
uppl. 1843) och Histoire de Saint Pie V etc. (1844),
i hvilka han nedlade sin politiska och religiösa
trosbekännelse. Genom sina legitimistiska förbindelser
invald i deputeradekammaren, 1846, arbetade han
i klerikalt intresse för upphäfvande af statens
undervisningsmonopol. Efter februarirevolutionen
(1848) var han en af de förste, som erkände
den republikanska regeringen. Såsom medlem af
konstituerande församlingen (1848–49) bidrog han
verksamt till beslutet om nationalverkstädernas
omedelbara stängning och röstade för ett
tacksägelsevotum till general Cavaignac, efter
juniupprorets undertryckande (1848), samt för den
romerska expeditionen. Såsom undervisningsminister
(d. 20 Dec, 1848–Okt. 1849) framlade han ett
förslag till undervisningslag, som först efter hans
afgång ur kabinettet (1850) antogs. Genom denna lag
grundlades det inflytande på ungdomens uppfostran,
som jesuiterna och de öfriga andliga ordnarna sedan
denna tid utöfvat i Frankrike. Inom lagstiftande
församlingen (1849–51) tillhörde F. den yttersta
högern. Efter statskuppen (Dec. 1851) drog han sig
tillbaka till sina gods, der han ifrigt sysselsatte
sig med studier i landthushållning. 1856 invaldes
han i Franska akademien. I den katolska kongressen
i Mecheln 1867 tog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
