Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom yttringar af samma sedliga princip. Man gör sig
skyldig till mycken ensidighet, om man förbiser, att
föräldrarnas pligter emot den förhandenvarande eller
väntade afkomman oupplösligt sammanhänga med deras
inbördes pligter, och att de förra måste fattas som en
väsentlig sida i sjelfva deras samlif sins emellan. –
Familjelifvet, såvidt det direkt har afseende på
könsmotsatsen och bestämmer förhållandet emellan
man och qvinna – familjens konstitutiva moment –,
benämnes äktenskap. Äktenskapets natursida är icke
blott den fysiska, utan jämväl den psykiska motsatsen
emellan könen. Denna motsats är likväl ej endast
motsättning, utan involverar i sig tendenser till
ömsesidigt kompletterande samverkan i såväl fysiskt
som psykiskt afseende. Från sin etiskt personliga
sida kännetecknas äktenskapet deraf att det, för att
motsvara sin bestämmelse, a) måste vara frivilligt
ingånget och grundadt på personlig böjelse, b) är
till sitt väsende en fullständig lifsgemenskap makarna
emellan och i följd deraf monogamiskt, förpligtar till
ömsesidig trohet samt ålägger pligt och gifver rätt
till att gemensamt vårda och uppfostra barnen, och c)
är till väsendet oupplösligt. Såsom äktenskap erkännes
dock stundom, särskildt i fråga om folk på lägre
odlingsståndpunkt, hvarje af lag och sed auktoriserad,
t. ex. äfven en på tvång grundad eller polygamisk,
förbindelse emellan könen, men ej gerna en sexuell
förbindelse på behaglig tid (jfr Konkubinat). Hos de
förkristna folken fattades äktenskapet väsentligen
såsom en mannens rätt till hustruns person, hvilken
han på ett eller annat sätt förvärfvat (t. ex. genom
aftal med hennes anförvandter), och dess helgd hvilade
på aktningen för denna rätt. Denna rätt behöfde dock
icke fattas såsom alldeles gränslös, utan kunde i
flere afseenden bestämmas och inskränkas, t. ex. genom
det ofvannämnda aftalet. Huru olika än emellertid
allt detta hos olika folk gestaltade sig, kom dock,
till följd af nämnda grunduppfattning af äktenskapets
väsende, icke något förkristet folk fram till ett
fullständigt erkännande af den monogamiska principen
såsom allena berättigad. Ehuru bland lågt stående folk
exempel ej saknas på att flere män gemensamt ega en
hustru (polyandri), är dock det motsatta förhållandet,
nämligen att en man har flere hustrur (polygyni), det
vanligaste bland dem. Det är bekant, att månggifte
i sistnämnda bemärkelse i österlandet varit och är,
om ej vanligt, dock tämligen allmänt erkändt som
berättigadt. I vesterlandet utbildades visserligen
ett slags monogami, men huru bristfällig denna i
sjelfva verket var, inses lätt, om man besinnar, att
intet förkristet folk blifvit fullt genomträngdt af
den tanken att hustrun eger att fordra äkta trohet af
mannen. – Det kristna äktenskapet har sitt väsende i
det personliga samlifvet emellan makarna. Det är ock
till sin natur strängt monogamiskt och förpligtar båda
makarna till äkta trohet mot hvarandra. I sammanhang
dermed förbjuder den kristna sedeläran hvarje sexuell
förbindelse könen emellan utom äktenskapet. I
sin fulländning utvecklas det till fullständig
lifsgemenskap mellan man och qvinna. Frivilligheten
i dess
ingående och hvad i öfrigt kan vara förutsättning
för denna lifsgemenskap har ock småningom börjat
införlifva sig med de kristna folkens sedliga
föreställningssätt. De åsigter, som på den
kristna bildningens ståndpunkt framställts rörande
äktenskapets väsende och grunden till dess helgd,
hafva dock ofta velat härleda den senare ur någonting
annat än det personliga samlifvet sjelf. Så har man
sökt den än i en auktorisation från kyrkan eller
staten (t. ex. enligt den katolska uppfattningen,
som i äktenskapet ser ett sakrament), än i ett
"trohetslöfte", som makarna gifvit hvarandra; eller
har man fattat äktenskapet såsom en anstalt för ett
eller annat ändamål, t. ex. såsom "ett läkemedel mot
okyskheten" (Luther), såsom en institution för att
skydda qvinnan mot förnedring eller för slägtets
förökelse och uppfostran. Ehuru det är onekligt,
att alla dessa förklaringsförsök haft till syfte att
framhålla någon sida i äktenskapet, så lida de dock
alla af betänkliga ensidigheter. Intet af dem har,
med bibehållen konseqvens, kunnat i sig upptaga
alla de bestämningar, hvilka vi angifvit vara för
ett äktenskap i sann mening väsentliga. – Andra
hafva väl ansett sjelfva det personliga samlifvet
utgöra äktenskapets väsende, men antingen förnekat
dess specifika karakter och i äktenskapet sett en
vänskapsförbindelse, eller ock erkänt den specifika
karakteren hos samlifvet, men fattat den på ett
ensidigt sätt. Bland förfäktarna af åsigten att
äktenskapets väsende är en specifik form af personligt
samlif mellan makarna intager Fichte d. ä. –
denna åsigts egentlige upphofsman – ett framstående
rum. Fichte och än mer hans närmaste efterföljare,
den nyromantiska skolan, gjorde sig skyldiga till ett
ensidigt betonande af äktenskapets subjektiva sida
(den personliga sympatien). De sköto äfven pligterna
mot barnen helt och hållet i bakgrunden och betraktade
det hela såsom ett kärlekssvärmeri. Beslägtad med
denna åsigt är den, som förnekar äktenskapets
natursida och i s. k. platonisk kärlek ser den
egentligen sedliga formen af samlif mellan könen,
en åsigt, som, grundad på sjelfbedrägeri, i lifvet
brukar leda till raka motsatsen af det åsyftade. Den
objektiva sidan i äktenskapet (trohetsprincipen) såsom
en af allt godtycke oberoende institution betonades
deremot af Hegel, men på ett så ensidigt sätt, att
den personliga innerligheten fattades såsom mer eller
mindre oväsentlig. – Ehuru till väsendet etiskt,
har dock äktenskapet äfven sin juridiska sida och
medför vissa juridiska rättsverkningar. Staten har
till följd deraf rätt att uppställa vissa fordringar
med afseende på äktenskapets ingående och upplösning
samt att reglera egendomsförhållandena makar emellan.
Beträffande förhållandet emellan föräldrar och
barn, är de förras rätt öfver de senare, enl. den
kristna sedeläran, grundad på deras pligt att vårda
och uppfostra barnen och har i denna pligt sina
gränser såväl med afseende på sjelfva sin art som
sin utsträckning i tiden. De kristna folken hafva
ock derför förkastat ej mindre den i allmänhet
inom antiken rådande åsigten, enligt hvilken fadern
egde obegränsad rätt öfver barnens personer (patria
potestas), än äfven sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
