Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farnese, italienskt furstehus - Farnesiska konstverk - Farnworth - Farnöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Död i Ortona 1586. Hennes korrespondens med Filip II
utgafs af F. von Reiffenberg (1842).
5. Alessandro F. (Alexander F. af Parma),
fältherre, Ottavios och Margaretas son, föddes
1547 i Rom och erhöll en krigisk uppfostran.
Han stred 1571 under Juan d’Austria vid Lepanto
mot turkarna, följde denne till Nederländerna och
mottog efter hans död ståthållareskapet derstädes
(1578). Han uträttade mera till förmån för det
spanska herraväldet i Nederländerna än någon af
hans företrädare. Nederländarena voro i hans ögon
ingenting annat än halsstarrige rebeller och kättare.
Men han lät likväl icke sina handlingar bestämmas
af lidelser, utan af klok beräkning. Han använde
icke blott vapenmakt utan äfven slughet och
list. Begagnande sig af den religiösa söndringen
mellan de protestantiska norra och de katolska södra
provinserna, lyckades han genom kloka eftergifter
åt de senare, i fråga om deras gamla politiska
friheter, återföra dem under Spaniens välde.
Såsom krigare hade A. stor framgång: 1579 intog
han Mastricht, 1584 Gent, Brügge och Ypern samt
1585 Bruxelles och Antwerpen. Äfven sedan han 1586
blifvit hertig af Parma, stannade han i Nederländerna,
inryckte derifrån i Frankrike till katolikernas
hjelp mot Henrik IV och undsatte det af denne
belägrade Paris (1590). Död 1592.
6. Ranuzio I, den förres son, f. 1569,
d. 1622, var en blodtörstig regent, som 1612 lät
afrätta hufvudmännen för de förnämsta adliga ätterna
i landet och indraga deras gods.
Farnesiska konstverk kallas de antika plastiska
arbeten, som tillhört ätten Farnese och varit
uppställda i Palazzo Farnese i Rom, men år 1790 af
de neapolitanske bourbonerna, som togo arf efter
den nämnda romerska slägten, flyttades till Neapel,
der de uppställdes i Museo borbonico, numera kalladt
M. nazionale. De äro till antalet omkr. ett och
ett halft hundra och utgöra, äfven vid sidan af de
herkulanska och pompejanska antikerna, de förnämsta
prydnaderna i detta rika museum. Till dem höra
många verldsberömda skulpturverk, af hvilka flere
bibehållit tillnamnet farnesiska. Bland dessa märkas
företrädesvis följande:
Farnesiske tjuren, kolossal grupp, om hvars betydelse
se Amphion. Den utfördes af tvänne bildhuggare,
Apollonius från Tralles och hans broder Tauriscus,
båda hörande till den rhodiska skolan, hvilkens
blomstringstid inföll ungefär 300–146 f. Kr. Uppgräfd
1546 l. 1547 i Caracallas thermer i Rom, under påfven
Paul III (Alessandro Farnese), flyttades den sedan
till Neapel, der den hade sin plats i den offentliga
promenad, som kallas Villa nazionale, ända till år
1832, då den kom in i museet. Blott en del af det
ursprungliga konstverket finnes qvar i gruppen, som
restaurerades af Michelangelos lärjunge Guglielmo
della Porta.
Farnesiske Herkules, funnen 1540 i Caracallas thermer,
enligt inskrift ett verk af Glykon från Athen,
som antages hafva lefvat i århundradet före Kr.,
anses återgifva, ehuru i något öfverdrifven och
effektsökande form, ett
motiv af Lysippus. Alexander den stores samtida,
som skapade Herkulestypen.
Farnesiska Flora, likaledes funnen i Caracallas
thermer, då man under påfven Paul III der anställde
gräfningar, och 1790 flyttad till Neapel tillika
med de farnesiska skatterna. Hon saknade hufvud,
underarmar och fötter samt restaurerades af Guglielmo
della Porta till en Flora; men hans tillsatser
borttogos, och den nuvarande restaurationen
verkställdes 1796 af ett par mindre bekanta
konstnärer, hvilka likväl, äfven de, i henne sågo en
Flora. Winckelmann ansåg henne för en af Muserna,
men emot denna åsigt talar det genomskinliga
draperiet, hvilket mindre passar för en allvarlig
sånggudinna; andra hafva tagit henne för en genreartad
danserska, men då äro åter de kolossala dimensionerna
omöjliga. Stoden är ett vackert exempel på huru de
gamle kunde förena intagande behag med storslagna
former.
Till de farnesiska konstverken hör vidare ett berömdt
Junohufvud, strängare i typ och former än Juno
Ludovisi och troligen säkrare än denna hänvisande
på det af Polyklet (omkr. 420 f. Kr.) bildade
Here-(Juno-)idealet. Derjämte finnas bland
dem äfven en storartad Junostaty samt gruppen
Harmodios och Aristogeiton, de båda atheniensiska
tyrannmördarna, marmorkopia af en bronsgrupp,
utförd af Kritios, en äldre samtida till Fidias,
såsom ersättning för en ännu äldre grupp med samma
ämne, hvilken hörde till de äldsta ärestoder i
Grekland och bortfördes af Xerxes. Berömd är också
den farnesiske Bacchustorson, hvilken gäller for
att vara ett grekiskt original ur Praxiteles’
skola, men förblifvit i sitt stympade tillstånd,
emedan man saknat någon förebild, som kunnat antyda
den svåra restaurationen. Farnesiska äro likaledes
en Minervastod, en Venus, half klädd, med en delfin
vid sidan, en tronande Apollo i koragdrägt, utförd
i kolossala dimensioner af ett enda stycke porfyr,
med hufvud och extremiteter af hvit marmor, vidare
en lyrspelande Apollo, med en svan vid sidan, den
farnesiske Homerus, den mest bekanta förebilden för
detta af den grekiska konsten med underbar intuition
fritt skapade skaldeporträtt, samt en ypperlig
Aesculapiistod, funnen på Tiber-ön i Rom och kommen
till museet från Orti Farnesiani på Palatinus, m. fl.
C. R. N.
Farnworth [-oörth], stad i engelska grefskapet
Lancaster, 18 km. ö. om Liverpool. 13,550
innev. (1871). Betydande bomullsfabriker.
Farnöte (Fornsv. farunöti, faranöti,
farnöte, Isl. föruneyti), resesällskap, följe. – Flock
och farnöte (någon gång följe eller farnöte) är
en för alliterationens skull gjord sammanställning,
som ofta träffas i de äldre svenska lagarna. Den
förekommer vanligast i fråga om delaktighet i
brott. Så stadgas det i en stor del af lagarna
(t. ex. Krist. Landsl. Eds. B. 1) att, om någon
hemsöker annan i afsigt att skada göra bonden eller
hans hjon o. s. v. och dräper eller på vissa sätt
misshandlar någon, som är under hemfridens skydd, då
hafva alla "the, ther meth æro j fluk oc farnöte",
brutit edsöret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
