Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fars, ett litet upptågsspel - Farsalos, Lat. Pharsalus, stad i det grekiska landskapet Tessalien vid floden Enipeus - Farsang, turkiskt längdmått. Se Agatsch - Farsistan, provins i Persien. Se Fars - Farsot. Se Endemi och Epidemi - Farsund, hamnplats i Lister og Mandals amt (Norge) - Farthing, Eng., det minsta engelska mynt - Fartyg, sjöv., allmän benämning på alla slags fortskaffningsmedel på sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"clown", den tyske "Hans Wurst". – På den engelska
teatern kallas alla mindre lustspel för farser,
under det den egentliga farsen benämnes burlesk.
A. F.
Farsalos, Lat. Pharsalus, stad i det grekiska
landskapet Tessalien vid floden Enipeus, är
historiskt bekant genom romarnas seger öfver konung
Filip III af Macedonien (197 f. Kr.) och genom den
för verldens öde afgörande drabbning, som i dess
närhet utkämpades mellan Caesar och Pompejus (48
f. Kr.) samt slutade med den senares fullständiga
nederlag. Något mera än 11 km. s. ö. från det forna
F. ligger den nuvarande staden Fersala eller Farsala.
A. M. A.
Farsang, turkiskt längdmått. Se Agatsch.
Farsistan, provins i Persien. Se Fars.
Farsot. Se Endemi och Epidemi.
Farstorp, socken i Kristianstads län, Vestra Göinge
härad. Arealen 7,807,7 har. 1810 innev. (1880). Annex
till Hästveda, Lunds stift, Östra Göinge kontrakt.
Farsund, hamnplats i Lister og Mandals amt (Norge),
vid Lyngdalsfjorden, på östra kusten af det
flacka Listerlandet. 1,419 innev. (1876). Sjöfart.
Y. N.
Farthing, Eng. (Angels. feorthling, fjerdedel),
det minsta engelska mynt, motsvarande 1/4 penny
(ej fullt 2 öre); något obetydligt och värdelöst,
småsak, strunt.
Fartyg, sjöv., allmän benämning på alla slags
fortskaffningsmedel på sjön. Numera användes
emellertid vanligen detta ord endast till att beteckna
sådana större sjögående fortskaffningsmedel,
hvilka drifvas med segel eller ånga. I fartygens
utvecklingshistoria kunna särskiljas trenne
hufvudperioder eller åldrar: årans, seglens och
ångans. Den första perioden, hvars början försvinner
i forntidens dunkel, torde kunna räknas från 15:de
århundradet f. Kr., från hvilken tid de äldsta kända
fartyg, de s. k. pentekontorerna, synas leda sitt
ursprung. Dessa fartyg begagnades af grekerna ända
till vid tidpunkten för slaget vid Salamis (480
f. Kr.). Vid denna tid började triremerna komma
i bruk hos medelhafsfolken, och ur dessa fartyg
framgingo först de kartaginensiska och romerska
samt sedermera de turkiska, italienska och franska
galérerna. Romarnas fartyg voro af tre slag: naves
longae, krigsfartyg, naves onerariae, lastfartyg,
samt naves liburnae, passagerarefartyg. Under hela
medeltiden var galértypen den herskande, och ehuru
den både till form och storlek undergick betydande
förändringar, bibehöll den alltjämt karakteren af
roddfartyg med segel (först på en, sedan på två
eller någon gång på tre master), hvilka emellertid
blott nyttjades som tillfälligt hjelpmedel. – Att
Skandinaviens innebyggare från urminnes tider förstått
att bygga fartyg, är mer än sannolikt. Från första
århundradet af den kristna tideräkningen finnes
visserligen en af Tacitus gjord beskrifning öfver
svionernas fartyg, men de fartyg, som före 9:de
århundradet byggdes i Norden, äro emellertid föga
kända. Efter denna tid förekommo både långskepp,
krigsfartyg, och knorrar samt byrdingar, handels- och
lastfartyg. Nordboarnas fartyg voro byggda för
rodd och tillhörde således samma hufvudtyp som
medelhafsfolkens; men de synas hafva varit mindre
lättrodda och mera sjödugliga samt från 12:te
årh. mera afsedda för segling än de sistnämndes. –
Den andra periodens början sammanfaller med
den nyare historien, kompassens och krutets
uppfinning samt med de stora upptäckterna i främmande
verldsdelar. Sedan man lärt att manövrera med segel,
en konst, för hvilken man anser sig hufvudsakligast
stå i förbindelse till genuesaren Andrea Doria,
blefvo seglen förnämsta drifkraften, och samtidigt
blefvo fartygen större och sjödugligare. De typer,
som bildade öfvergången från roddfartygen till
segelfartygen voro galeasen och karreken, i 14:de
och 15:de årh., samt karavellen, i 15:de årh. Hos
de atlantiska folken, genom hvilka oceanseglingen
och verldshandeln förnämligast befordrades och
utvecklades, gjorde segelfartygsbyggnaden under
16:de–19:de årh. stora framsteg. Under förra
hälften af denna period var skilnaden mellan
krigs- och handelsfartyg obetydlig, och de senare
bevärades ofta och användes till krigsbruk; men
från midten af 17:de årh, började krigsfartyg och
handelsfartyg byggas mera uteslutande med hänsyn
till sina respektiva ändamål. I början af 19:de
seklet nådde de förra sin hittillsvarande högsta
fulländning uti segellinieskeppet och segelfregatten,
de senare något efteråt uti klipperskeppet. –
Vid sistnämnda tid började tredje perioden,
ångans och jernets tidehvarf, och denna torde,
att döma af den utvecklingsgrad, som pansarfartyg,
jernångfartyg m. fl. redan nått, ej behöfva mer än
ett århundrade för att hinna sin kulminationspunkt.
O. E. G. N.
Ett fartygs dimensioner kunna angifvas på tre i
vissa afseenden olika sätt, beroende af det ändamål,
som är i fråga. 1. Gäller det att bestämma grofleken
eller dimensionerna af vissa materialier, som ingå i
fartygets byggnad, eller, med andra ord, om det för
tillämpandet af byggnadsreglementens föreskrifter
behöfves uppgift om fartygets hufvuddimensioner, så
stadgas, att dimensionerna skola mätas på följande
sätt: längden i hufvuddäck emellan stäfvarnas
innerkanter på jernfartyg, men emellan stäfvarnas
spunningar å träfartyg (med hufvuddäck förstås här
mellersta däcket i tredäcksfartyg, men öfre däcket i
tvådäcksfartyg); bredden på nollspantets bredaste
ställe efter ytterkant af jernspant å jernfartyg,
men efter ytterkant af timmer å träfartyg; djup i
rummet från öfverkant af hufvuddäckets däcksbalk
ned till öfverkant af köl på jernfartyg, men till
kölens spunning på träfartyg. Måttet tages vid
midten af fartygets längd. Bestämmelserna rörande
huru hufvuddimensionerna i detta fall skola mätas
äro dock något, fastän obetydligt, skiljaktiga
i olika byggnadsreglementen. – 2. Då man, för
bestämmandet af fartygets drägtighet eller för
tillämpning af skeppsmätningsreglementet, behöfver
uppgift om fartygets hufvuddimensioner, bestämmas
dessa enligt sistnämnda reglemente sålunda: längden
i mätningsdäcket emellan innerkant af garnering vid
stäfvarna (med mätningsdäck förstås här öfre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
