Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fashion, Eng., form, skapnad, snitt, mod ("högsta fashion"), plägsed, god ton - Fashionable, modern, öfverensstämmande med god ton - Fasi. Se Ulf Fasi - Fasis. 1. I forntiden namn på en på Kaukasus upprinnande och i östra delen af Svarta hafvet utfallande flod - Fasis. 2. En vid mynningen af denna flod belägen stad - Faskin l. fascin, befästningsk., en hårdt ombunden cylindrisk risknippa - Fason, fasonera. Se Façon - Fassa-alperna, berggrupp bland Östalperna - Fast, sjöv. - Fasta och Fasta Visnare, delar af Fasterna socken i Stockholms län. Se Fasterna - Fata (Fastebref), jur. - Fasta, i allmänhet afhållelse från näringsmedel under en viss tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plägsed, god ton. – Fashionable [fäsjönäböl],
modern, överensstämmande med god ton, hvad som angår
den förnäma verlden. – Fashionable news [fäsjönäböl
njus], nyhet (af glad beskaffenhet) från den förnäma
verlden.
Fasi. Se Ulf Fasi.
Fasis. 1. I forntiden namn på en på Kaukasus
upprinnande och i östra delen af Svarta hafvet
utfallande flod (nu Rioni eller Poti), hvilken
af de gamle ansågs utgöra gränsen mellan Europa
och Asien. – 2. En vid mynningen af denna flod
belägen stad. Efter denna ort äro de under namn
af fasaner (Grek. fasianoi, Lat. aves phasianae)
kända foglarna uppkallade. Jfr Fasanslägtet.
A. M. A.
Faskin l. fascin [-sjin] (af Lat. fascis, bundt,
knippa), befästningsk., en hård t ombunden
cylindrisk risknippa, vanligen af 3,6 m. längd
och 0,3 m. diameter. Banden, som göras af vidjor
eller glödgad jerntråd, läggas på 0,3 m. inbördes
afstånd. För tillverkning af faskiner uppsattes en
faskinbänk af 4 par i kors nedslagna pålar, mellan
hvilka riset, som bör vara långt och styft, sedan
inlägges. För att underlätta bandens åtdragande,
strypes riset tillsammans med en faskinklämmare,
som utgöres af tvänne genom ett tåg förenade
spakar. Faskinens tjocklek undersökes genom en
faskinprofvare, ett slags mall, som trädes öfver
faskinen. När alla banden äro pålagda, afputsas
faskinen med en faskinknif, eller huggare, hvarjämte
ändarna afsågas, så att de blifva jämna. En faskin
kan af 4 man tillverkas på en timme. Faskiner
användas dels vid befästningars uppförande,
till beklädnad af branta jordsluttninsrar, dels
äfven i den civila byggnadskonsten, vid vägars
anläggande, till grundläggning å sank mark, vid
strandskoningar och andra vattenarbeten. Sänkfaskiner
äro endast 1,2 m. långa, med bland riset
inbundna stenar, så att de sjunka i vatten. De
användas för att fylla våta fästningsgrafvar.
O. A. B.
Fason, fasonera. Se Façon.
Fassa-alperna, berggrupp bland Östalperna, s. om
öfre Pusterdalen. Högsta toppen är Vedretta
Marmolata,."dolomiternas drottning", 3,495 m. Inom
gruppen ligger Fassadalen, hvilken genomflytes af
Avisio och sträcker sig från denna flods källor,
med en längd af omkr. 20 km., till Moena. Dess
fortsättning är Fleims-dalen. Hufvudorten är Fassa
l. Vigo, på 1,306 m. höjd, med omkr 800 innev.
Fast, sjöv. En ända (ett tåg) säges vara
eller stå fast, när den är belagd. Rår sägas
vara fasta, när de hafva fullständig tackling,
såsom brassar, toppläntor. – Segel kallas fasta,
när de beslås, der de föras; motsatsen kallas
flygande. Fast! begagnas såsom kommandoord för
beläggandet af en ända, t. ex. fast store brass!
O. E. G. N.
Fasta och Fasta Visnare, delar af Fasterna socken i
Stockholms län. Se Fasterna.
Fasta (Fastebref), jur., kallades stundom förr
laga fasta. Få fasta å en egendom, erhålla
bevis öfver oklandrad lagfart å en egendom.
A. Th S.
Fasta, i allmänhet afhållelse från näringsmedel under
en viss tid, särskildt, enligt kyrkligt språkbruk,
antingen fullkomlig afhållelse under en dag (jejunium
a vespera ad vesperam) eller afhållelse från att
äta kött (abstinentia, semijejunium). Redan
hos de gamla hedniska folken var fastan känd
såsom religionsöfning. Hos egypterna stod den i
förbindelse med Isisdyrkan; grekerna iakttogo den
såsom förberedelse för mysteriernas fest, och romarna
höllo hvart femte år en högtidlig fasta till Ceres’
ära. Fasta iakttages äfven af åtskilliga asiatiska
folk, och ännu i dag täfla t. ex. Lamas bekännare och
muhammedanerna med grekiska och romerska kristna om
dess iakttagande. Hos judarna hölls före babyloniska
fångenskapen (605–536 f. Kr.) fasta endast vid den
stora försoningsfesten, men efter exilen kom den allt
mera i bruk, och i synnerhet lade fariséer och esséer
vigt derpå. De förre fastade två gånger i veckan,
måndag och torsdag, de senare ofta flere dagar å
rad. Nu för tiden hafva judarna fem större fastedagar,
särskildt försoningsdagen och dagarna för Jerusalems
intagande af Nebukadnesar och af Titus. – Äfven i den
kristna kyrkan inkom fastan (dels genom anslutning
till den judiska kyrkodisciplinen, dels till följd af
ett tidigt inflytande af den esseiska askesen), ehuru
Jesus sjelf hade åsidosatt stadgarna om fasta, och
oaktadt apostlarna i densamma sågo blott en själens
helsosamma tuktan till förberedelse för religiösa
handlingar. Den äldsta af alla allmänt firade
kristna fastedagar är Jesu dödsdag, långfredagen,
och fastandet räckte ursprungligen från fredags
eftermiddag till tidigt på söndagsmorgonen, således 36
till 40 timmar. I många kristna församlingar firades
likaledes såsom förberedelse ytterligare flere dagar,
och ur dessa utvecklade sig, sedan fjerde årh., den
stora, först 36- och derpå 40-dagars fastan före påsk
(quadragesima, jejunium quadragesimale), hvilken
plägar särskildt betecknas med namnet fastan. Den
hölls till åminnelse af Jesu fasta i öcknen, och
Gregorius den store fastställde dess början till
askonsdagen. Efter mönstret af den stora fastan
infördes Mårtensfastan (quadragesima Martini), som
tog sin början, d. 11 Nov. och varade till jul, samt
Johannesfastan, före Johannes döparens dag. Dessutom
hade man den s. k. quatemberfastan (af Lat. quatuor
tempora) vissa dagar i hvarje qvartal. Inom den
romerska kyrkan utfärdar hvarje biskop årligen ett
fastemandat, hvilket föreskrifver, huru fastan under
de fyrtio dagarna skall iakttagas. Förbjuden föda är
hufvudsakligen kött, under det mjölk- och mjölrätter,
vegetabilier, fisk, ägg och smör äro tillåtna
fasterätter. Personer, som förrätta tungt arbete,
soldater i fält, barn, sjuka och hafvande qvinnor
äro fritagna från fastan, och äfven andra kunna
i särskilda fall af biskopen eller skriftefadern
erhålla dispens från fastan. – I grekiska kyrkan
iakttages fastan med mycken stränghet, i det endast
vegetabilisk föda får förtäras. Munkarna fasta tre
gånger i veckan, måndag, onsdag och fredag. De stora
fastetiderna äro fyra: quadragesimalfastan, före påsk,
apostlafastan, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
