Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regel, att hemorten är den socken, hvarest fattighjonet
senast haft eget hemman eller såsom inhyses-
eller tjenstehjon varit i skatt antecknad; men –
heter det vidare – "tå ock erfarenheten visat, at en
skröpling, ett mindre arbetsfört eller lättjefullt
tjenstehjon eller någon, som afstått eller icke
längre förmått sköta sitt hemmans bruk, så snart
han undfått sin förre själasörjares bevis om sitt
förhållande, flyttar till hvilken sokn han behagar,
ther han antingen kan få ett litet hus eller sitta
inhyses, emot ringa afgift eller något biträde af
dagsverken til jordägaren, och at, tå then senare
icke längre thervid ser sin vinning, then emottagna
blir förskjuten och soknen til last, ehuru en alena
kunnat af en sådan person hafva någon nytta; så
hafve Wi tillika i Nåder pröfvat både nödigt och
billigt, ät hvarje församling, emot ofvannämnde
skyldighet, må äga then rättighet, ät icke något
inhyseshjon bör få sig der nedsätta, eller något
gammalt och mindre arbetsfört tjenstehjon antagas,
innan sådant förut blifvit i allmän soknestämma
anmält och församlingen thertill sitt bifall
lemnat." Derigenom var stadgad den rätt att hindra
inflyttning, hvilken visserligen var en sträng
logisk följd af kommunernas försörjningsskyldighet,
men som medförde ständiga trakasserier för den del
af befolkningen, som mest nödsakades att för sin
utkomst byta om vistelseort; hvarjämte denna rätt
hos socknarna föranledde den ständiga sträfvan att
från sig aflägsna faran för ökad fattigvård genom
att hindra inflyttning, det allas krig mot alla,
som den kommunala fattigvården öfverallt medfört,
och som hos oss fått namn af sockenkriget. Det
var bestämmelserna om hemortsrätten, som väckte det
allmännaste missnöjet och ändtligen framtvang den
första allmänna fattigstadgan, k. förordn. d. 25
Maj 1847. I denna stadgades såsom allmän regel,
att en hvar skulle i fråga om fattigvårdsförsörjning
tillhöra det fattigvårdssamhälle, hvarest han efter
fyllda 15 år sist under tre på hvarandra följande
år vistats utan att hafva åtnjutit fattigunderstöd,
som af annat fattigvårdssamhälle eller af staten
ersattes, och att en hvar skulle efter fyllda 55 år
för sin öfriga lifstid behålla den försörjningsort
han då tillhörde. Men skulle dädanefter ingen
för äfventyret af framtida fattigvårdstunga lida
inskränkning i rättigheten att välja vistelseort. –
Men stadganden om försörjningsort synas vara af natur
ätt framkalla ovilja huru de än uppställas, och de,
hvilka innehöllos i 1847 års förordning, blefvo
genast så starkt angripna, att deraf föranleddes
utfärdandet af en ny fattigvårdsstadga redan d. 13
Juli 1853. Sedan denna i fråga om hemortsrätten
gifvit den hufvudregel att en hvar skall tillhöra det
fattigvårdssamhälle, hvarest han vid inträffande
fattigvårdsbehof författningsenligt är eller
bort vara mantalsskrifven, dock att, om behof af
fattigförsörjning för någon uppstår inom de första sex
månaderna efter det mantalsskrifning försiggått i det
samhälle, till hvilket han inflyttat, eller han under
året före inflyttningen eller sex månader derefter
af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit understöd,
skall försörjningen åligga det
fattigvårdssamhälle, der han näst förut varit eller bort
vara mantalsskrifven, har i k. förordn. d. 9 Juni
1871 förenämnda tid af sex månader blifvit utsträckt
till ett år. – Vidkommande derefter sättet för
fattigförsörjningen utgjorde detta fortfarande
för sjuke och orkeslöse intagande i hospitalen
och fattigstugorna, för öfriga arbetsoförmögne
tiggeriet, till hvars lagliga bedrifvande dock
erfordrades ett bevis eller pass, tiggarepass, af
någon, vanligen ecklesiastik, myndighet, hvarigenom
hjonet berättigades betla inom det distrikt, der
passets utfärdare hade myndighet. Olofligt betlande,
d. v. s. betlande utan vederbörligt pass, åtminstone
utanför socknen, bestraffades såsom lösdrifveri och
försvarslöshet med tvungen krigstjenst, arbete å
tukthus, fästning, rasp- och spinnhus eller annan
arbetsanstalt. 1698 års tiggareordning förbjuder
slutligen alldeles tiggeriet utanför socknen, men
derinom bibehöll sig detsamma såsom ett lagligt, om
än ogilladt sätt att försörja fattighjon, tills i 1847
års fattigvårdsförordning utgafs det ännu qvarstående
uttryckliga budet att ordna fattigvården inom socknen
så, att betlande förekommes. – Hospitalen, hvilka,
såsom ofvan blifvit nämndt, under medeltiden varit
uteslutande kyrkliga institutioner, ställdes nu
under en blandad styrelse af landshöfding, biskop,
kyrkoherde och en borgmästare, hvilka båda senare dock
egentligen endast voro rådgifvande. I Stockholm skulle
hospitalets föreståndare vara öfverståthållaren,
kyrkoherden vid Storkyrkan, en borgmästare och två
af stadens rådmän (1686 års kyrkolag, 28: § 3). Ju
mer emellertid socknarnas fattigvårdsskyldighet blef
bestämd, dess mer skildes den allmänna sjukvården
från den egentliga fattigvården, hvarvid hospitalen
naturligen bibehöllos åt den förra. Redan k. förordn.
d. 11 April 1763 stadgar, att endast dårar,
borttagne och uslingar, hvilka voro behäftade med
smittosamma eller obotliga sjukdomar, såsom kräfta,
fallandesot, spetälska m. m., och hvilkas vistande
ibland andra menniskor vore ohyggligt eller skadligt,
finge intagas på de hospital, som voro grundade på
kronoförläningar. Om sådana personer åter, hvilka till
följd af ålderdomsskröplighet, ofärdighet m. m. ej
kunde försörja sig, skulle socknen sjelf draga
försorg, dock kunde de få intagas på hospitalen, om
plats derstädes för några sådana funnes, men skulle då
församlingen bestå alla omkostnaderna för deras vård.
Hufvudstadgandena angående den legala fattigvården
äro, såsom förut blifvit anmärkt, gifna i k. förordn.
d. 9 Juni 1871 (hvilken i de följande citaten
betecknas med F. O.). För Stockholm gälla i detta
hänsende k. förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm d. 23 Maj 1862, med deri genom
k. kungörelsen den 16 Mars 1877 gjorda ändringar,
samt k. instruktionen för Stockholms fattigvårdsnämnd
den 4 Mars 1864.
Fattigvården åligger fattigvårdssamhället,
hvilket utgöres af vederbörande lands- eller
stadskommun. Emellertid eger fattigvårdssamhälle å
landet att i afseende å fattigvården i dess helhet
eller viss del deraf fördela sig i fattigrotar, med
åliggande för hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
