Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Faucit, Helen, engelsk skådespelerska - Faugère, Armand Prosper, fransk litteraturhistoriker - Faukala - Faulhorn - Faun. Se Faunus. - Fauna - Faunus - Faure, Jean Baptiste, fransk operasångare - Fauriel, Claude Charles, fransk kritiker och historieforskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stratford on Avon 1879 biträdde hon emellertid som
Beatrice (i "Mycket väsen för ingenting").
Faugère [fåsjär], Armand Prosper, fransk
literaturhistoriker, f. 1810, blef 1842 af
Franska akademien prisbelönt för Eloge de Blaise
Pascal. Dessutom har han skrifvit Le zollverein
ou l’union des douanes de la Prusse et des états
allemands (1859) och Défense de Blaise Pascal,
Newton, Galilée etc. contre les faux documents de
mr Chasles (1868). Han har äfven utgifvit "Pensées
etc. de Blaise Pascal" (1844) och "Mémoires de madame
Rolande" (1864),
Faukala (af lat. fauces, svalg, strupe), är ett af
flere författare stundom nyttjadt, men ej allmännare
antaget namn på olika slags gutturaler (se d. o. och
jfr Explosiva ljud) och Strupljud.
Fr. L-r.
Faulhorn, bergsstock i Schweiz, Berner Oberland,
mellan Grindelwald-dalen och Brienz-sjön, 2,683 m. På
dess topp ligger ett värdshus, den högst belägna
byggnad i Europa. F. besökes mycket af turister.
Faun. Se Faunus.
Fauna. 1. Rom. mytol. Se Faunus. – 2. Zool.,
sammanfattningen af de för en större del af jorden,
ett särskildt land eller en viss trakt mer eller
mindre egendomliga djurarter. Denna fauna eller
djurverld kan följaktligen vara högst olika, beroende
på olika klimat samt andra naturförhållanden. Ju
större skiljaktigheterna i detta afseende äro,
dess större olikheter erbjuder ock faunan. Vissa
djur finnas endast på en enda trakt af jorden och
bilda denna trakts lokal-fauna, medan andra äro
verkliga verldsborgare. Tropikernas fauna erbjuder
den största mångfald och rikedom af djur, under det
att djurlifvet allt mer och mer aftager mot polerna.
J. G. T.
Faunus, fornitalisk gudomlighet, betyder egentl. den
välvillige, hulde guden (af favere, gynna). Enligt
folktron var han en god ande för skog och mark,
hvilken befordrade jordens fruktbarhet samt skänkte
fruktsamhet åt djur och menniskor. Tron på F. var
så stark och lefvande, att man på landsbygden
träffade menniskor, som påstodo sig hafva sett
honom personligen. Med tiden sammansmälte han
i föreställningen med skogsguden Silvanus
och betraktades till följd deraf ofta såsom en
naturande, som visserligen välsignar bygden, men
derjämte uppträder för att skrämma menniskorna. Denna
uppfattning blef allmännare i samma mån, som F. för
tanken blef densamme som grekernas skogsgud Pan,
hvilkens dyrkan, enligt fornsägnerna, skall hafva
blifvit införd i Latium af Evander (se d. o.), som
tydligen är en annan beteckning för Faunus. Småningom
mångdubblades också F., likasom Silvanus och Pan,
hvarefter Faunerna sammanblandades med de grekiska
satyrerna, guden Dionysos’ åt naturlifvets fröjder
och sinlig lust hängifne följeslagare. I denna
betydelse tages ordet af Tegnér i sången vid Svenska
akademiens femtioåriga minneshögtid, då han i fråga om
Bellmans skaldskap säger: "en gudadans på gudaberget
dansad med faun och gratie och sångmö på en gång". –
En annan sida hos F. är hans inspiration och
profetiska förmåga, hvilken,
enligt fornsägnerna, anlitades af de latinske
konungarna. Äfven betraktades F., i likhet med mången
annan forntida gudomlighet, såsom en jordisk ättefader
och konung för aboriginerna, en stiftare af religion,
sed och ordning. F. dyrkades i Rom särskildt såsom
Lupercus (antingen "vargfördrifvaren" eller på en gång
"varg och bock" d. v. s. fruktsamhetens sinnebild) vid
lupercaliefesten den 15 Febr. i den bekanta grottan
vid det palatinska berget. – Jämte F. omtalas den
qvinliga gudomligheten Fauna ("Hulda"), uppfattad
dels som hans dotter, dels ock som hans maka och
sålunda sammansmält med Bona Dea. Det är i
synnerhet fruktsamheten, som framhålles i sägnerna om Faunus.
R. Tdh.
Faure [får], Jean Baptiste, fransk operasångare,
f. 1830, debuterade 1852 på Opéra comique i Paris och
blef snart en berömdhet, synnerligast sedan han 1859
skapat Hoël i Meyerbeers "Dinorah". 1861 öfvergick
han till Stora operan samt sjöng sedermera äfven i
Bruxelles, London och Wien med stort bifall, hvaremot
berlinarna stötte sig på hans tremulering. Hanslick
säger om F., att sällan, kanske aldrig, språk och
sång, ton, mimik och aktion varit så innerligt
förenade som hos honom, och af fransmännen
har han blifvit hedrad med epitetet "le roi des
barytons". Hans hufvudroler äro bl. a. Mefistofeles,
Don Juan, Tell, Hamlet. F. har äfven uppträdt såsom
kompositör med ett Pie Jesu samt de mycket sjungna
Crucifix och Alléluia d’amour. Sedan 1859 är han gift
med Constance Caroline Lefèbvre, som är född 1828 och
1864 lemnade scenen efter en framgångsrik verksamhet
såsom sångerska vid Opéra comique och Théâtre lyrique.
A. L.
Fauriel [fåriel], Claude Charles, fransk
kritiker och historieforskare, f. 1772 i S:t Etienne,
tjenade under revolutionen i armén, var 1799–1802
polisministern Fouchés sekreterare, men egnade
sig sedan uteslutande åt studier och literär
verksamhet. 1830 blef han professor i utländsk
literatur vid Faculté des lettres i Paris. Han dog
i Paris 1844. – F. var en originel och samvetsgrann
forskare och stod i vänskaplig förbindelse med
nästan alla sin tids literära storheter. Den uppgift
han föresatt sig att lösa var upptäckandet af den
moderna civilisationens ursprung. Han menade sig
finna detta i Syd-Frankrike, der under medeltiden
för första gången framträdde en från den antika
till sjelfva sin art och sitt skaplynne skild
kultur, hvilkens första lifsyttringar möta oss
i chevaleriet och den provençalska poesien. Hans
hufvudarbete skulle blifva en historia i tre delar
om Syd-Frankrike under romarna, under de germanske
eröfrarna samt under tidskedet från det karolingiska
rikets delning till slutet af 13:de årh. F. hann blott
fullborda den andra afdelningen, L’histoire de la Gaule
méridionale sous la domination des conquérants germains
(1836). Afhandlingen Sur l’origine de l’épopée du moyen
âge (1833) och det efter hans död tryckta större
arbetet Histoire de la poésie provençale (1846)
kunna betraktas såsom fragment af den tilltänkta
tredje delen. Bland F:s öfriga arbeten må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
