- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
1081-1082

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fawkes, Guy, engelsk konspiratör - Favn - Favonius - Favorabel. Se Favör. - Favorinus, romersk filosof och retor - Favorisera och Favorit. Se Favör. - Favosites - Favras, Thomas Mahy, marquis de, fransk militär - Favre, Pierre, en af jesuitordens stiftare - Favre, Antoine, fransk rättslärd - Favre, Jules Claude Gabriel, fransk advokat och statsman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konspiration var det ända till senaste tid en plägsed
i de engelska städerna, att d. 5 Nov. ("Guy Fawkes’
day") en i officersdrägt utstyrd halmdocka, som skulle
föreställa F., bars i procession genom gatorna och
sedermera brändes å bål. Till följd af halmfigurens
groteska utstyrsel kallas i England en fantastiskt
utstyrd person Guy F.

Favn, D., famn, norsk-danskt längdmått = 6 "fod"
(fot), i Norge = 1,8821 m. (6,3390 sv. f.), i Danmark
något större, = 1,8828 m. (6,3414 sv. f.); äfven
rymdmått (för ved) af vexlande storlek. Jfr Famn.

Favonius l. Zephyrus, Lat, vestanvind, vårvind.

Favorabel. Se Favör.

Favorinus, romersk filosof och retor
(vältalighetslärare) från Arelat i Gallien, lefde
under Hadrianus (2:dra årh. e. Kr.) och var lärjunge
af Dion Chrysostomus samt vän till Plutarchus.
Han författade skrifter af blandadt innehåll på
grekiska. Samtal och yttranden af honom åberopas
ofta af A. Gellius i dennes "Noctes atticae".
R. Tdh.

Favorisera och Favorit. Se Favör.

Favosites (af Lat. favus, bikaka), Bikakekorall,
paleont., ett i de paleozoiska formationerna allmänt
förekommande korallslägte, hvars polyparium består
af prismatiska celler, som gränsa omedelbart till
hvarandra och genom regelbundna s. k. golf äro delade
i flere afdelningar. Deras väggar äro genomborrade af
porer. De radierande listerna ("septa") i cellernas
inre äro obetydligt utvecklade. Åtskilliga arter
förekomma ymnigt på Gotland, bland dem den bekanta
F. gotlandicus. Synonymt med F. är slägtet
Calamopora. G. L.

Favras [-vra], Thomas Maliy, marquis de, fransk
militär, f. 1744, var löjtnant vid grefvens af
Provence (sedermera Ludvig XVIII) schweiziska
garde. 1789 anklagades han af revolutionärerna
för en sammansvärjning, som hade till mål att med
hvad medel som hälst rädda konungen (Ludvig XVI)
och konungadömet. F. blef dömd att hängas och
afrättades d. 19 Febr. 1790. Den verklige ledaren
af komplotten skall emellertid hafva varit grefven
af Provence sjelf, som likväl icke gjorde någonting
för F:s räddning.

Favre [favör], Pierre, en af jesuitordens stiftare,
f. 1506 i Savojen, studerade teologi i Paris, blef der
bekant med Loyola samt aflade tillsammans med denne
och några andra d. 15 Aug. 1534 löftet i klostret på
Montmartre. 1541 sändes han till Regensburg, stiftade
1544 ett jesuitkollegium i Köln och verkade sedan
för ordens utbredning i Spanien. Död i Rom 1546.

Favre [favör], Antoine, mera känd under sitt
latinska namn Antonius Faber, fransk rättslärd,
f. 1557, d. 1624 såsom president i Savojens
senat, reformerade rättsvetenskapen genom att
söka tolka pandekterna efter lagens anda och ej
efter kommentatorernas spetsfundigheter. Skrifter:
De erroribus pragmaticorum (1598), Rationalia in
pandectas
(1604), Codex Fabrianus (1607) m. fl.,
hvilka 1658–63 utgåfvos i en samling af 10 vol.

Favre [favör], Jules Claude Gabriel, fransk
advokat och statsman, föddes i Lyon d. 21 Mars
1809. På den politiska vädjobanan debuterade han
vid utbrottet af Julirevolutionen 1830, då han i
Paristidningen "National" förordade konungadömets
upphäfvande. Sedan han 1831–34 verkat som advokat
i sin födelsestad, begaf han sig 1835 till Paris,
der han, liksom förut i Lyon, på ett glänsande sätt
uppträdde som sakförare i åtskilliga politiska
processer. Efter Februarirevolutionen 1848 blef
han generalsekreterare uti inrikesministèren och
ansågs, till följd af denna sin ställning, vara
författare till det skarpt tadlade cirkulär, hvilket
beklädde den provisoriska regeringens kommissarier i
departementen med diktatorisk makt. Vald till medlem
af konstituerande församlingen 1848, utträdde han
ur inrikesministèren, men öfvertog kort derefter en
understatssekreteraresyssla i utrikesministèren
(hvilken han dock snart lemnade). Såsom rapportör i
en parlamentarisk kommission, hvilken hade uppdrag
att afgifva yttrande om Louis Blancs försättande i
anklagelsetillstånd, till följd af "attentatet d. 21
Maj 1848", förordade han lifligt en sådan åtgärd. För
öfrigt intog han i nämnda församling en tämligen
isolerad ställning, i det han omvexlande röstade med
högern och venstern. Sedan han 1849 blifvit invald i
lagstiftande församlingen, slöt han sig till det mot
presidenten Louis Napoleon oppositionella partiet,
blef snart en af det demokratiska partiets chefer och
ansågs efter Ledru Rollins flykt (1849) för "Bergets"
ypperste talare. (Bland hans utmärktaste anföranden
från denna tid räknas de tal, i hvilka han angrep
den franska expeditionen till Rom.) Statskuppen d. 2
Dec. 1851 höll honom för en tid af sex år skild
från det parlamentariska lifvet. 1858 invaldes han
emellertid i lagstiftande kåren, sedan han kort förut
väckt Europas beundran genom den vältalighet han
utvecklat i rättegången mot Orsini, hvars försvarare
han var. I lagstiftande kåren blef han ledare för
oppositionen, som till en början räknade endast en
handfull medlemmar ("de fem oförsonlige"), hvilkas
antal emellertid vid hvarje nytt val ökades. Med skäl
har man kunnat säga, att hvarje hans tal vid denna tid
(t. ex. för pressfriheten, mot deportationslagen, mot
mejicanska kriget o. s. v.) var ett moraliskt nederlag
för den napoleonska regimen. Oaktadt de tjenster han
gjort friheten, var han dock vid valen 1869 nära att
falla igenom för en kandidat af det radikala partiet,
hvilket blef honom högst gramse, då han s. å. förmådde
venstern att afgifva en förklaring mot "det imperativa
mandatet". I en ännu skarpare konflikt råkade han
med ministèren Ollivier (1870), hvilken han med
förkrossande styrka angrep vid många tillfällen,
särskildt för dess bibehållande af den officiella
kandidaturen. Vid brytningen mellan Frankrike och
Tyskland 1870 förklarade han i lagstiftande kåren
(d. 15 Juni), att, sedan prinsen af Hohenzollern
uppgifvit sin kandidatur till spanska tronen, all
anledning till ett krig mellan Frankrike och Tyskland
vore aflägsnad. Hans ord förklingade emellertid ohörda
af de makthafvande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:23:03 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0547.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free