Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fehman, Thomas - Fehmarn - Fehmdomstolar - Fehrbellin - 1. Fehrman, Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I det förra målet utsågs han till aktör,
emedan kommissionens preses, landtmarskalken
frih. P. Ribbing, "ej finner någon
dertill oförskräcktare och fintligare". I
riksdagsdebatterna deltog F. med ifver och
talang i det hessiska partiets intresse.
A. F.
Fehmarn. Se Femern.
Fehmdomstolar (T. femgerichte, fehmgerichte,
vehmgerichte, af Gammalt. fem, straff, dom) kallades
vissa under medeltiden arbetande brottmålsdomstolar i
Tyskland (i synnerhet i Westfalen), hvilka ännu efter
gau-författningens upplösning bibehöllo sig såsom en
qvarlefva af det forngermanska rättsväsendet, med en
omedelbart af kejsaren åt dem uppdragen domsrätt i
lifssaker. Under det tillstånd af allmän upplösning,
som inträdde i Tyskland efter den stora striden mellan
påfve- och kejsaremakten, och som nådde sin höjd i
14:de och 15:de århundradena, vunno fehmdomstolarna en
stor betydelse och upprättades här och der öfver hela
Tyskland. Genom den hemlighetsfullhet, med hvilken
de omgåfvo sig, och genom sin snabba rättsskipning
blefvo de en skräck för mäktige våldsverkare och
för de af desse hotade och förorättade den sista
utvägen att vinna rättvisa. Domstolarnas förnämsta
verksamhetsområde förblef den "röda jorden",
d. v. s. Westfalen, der, till följd af landets och
folkets egendomligheter, ingen furstedynasti kunnat
uppstå, och der således den landsherrliga domsrätten
ej kunnat utbilda sig. Medlemmarna af förbundet
kallades de "vetande". Bland dem valdes "fridomarena"
(T. freischöffen), hvilka jämte sitt åliggande att
fälla dom äfven voro skyldiga att bringa utslagen
till verkställighet. Vid sessionerna presiderade
en "frigrefve" (T. freigraf). Lägsta graden bland
de "vetande" innehade freifonen l. fronboten,
hvilka skulle uträtta "frigrefvens" uppdrag och
upprätthålla ordningen vid sessionerna. För
att blifva upptagen bland de "vetande" måste
man vara en oförvitlig medborgare och af äkta
börd. Uppsigten öfver fehmdomstolarna fördes af
landsherren – i Westfalen af ärkebiskopen af Köln
a– såsom "stolherre". Öfverinseendet tillhörde
kejsaren. Fehmdomstolarna dömde i synnerhet
öfver trolldom, kätteri, våldtägt, stöld, rån
och mord. Proceduren försiggick efter gammal
tysk rätt. Tortyr förekom aldrig. Den anklagade
uppfordrades genom ett på hans dörr fäst plakat
eller genom tre starka slag på dörren att infinna
sig inom en viss tid. På ett bestämdt ställe och
under bestämda nätter väntades han på den utsatta
platsen af några "vetande". Dessa förde honom
till rättegångsstället. Blef den anklagade fälld,
följde genast straffet (böter, landsflykt eller
döden). Dödsstraffet verkställdes med dolk eller
rep. Infann sig icke den anklagade, blef han dömd
in contumaciam (verfehmt), och hvarje "vetande" var
förpligtad att döda honom. Till tecken att den döde
var afrättad på grund af ett utslag af den hemliga
domstolen instacks en dolk i trädet, der han hängde,
eller lades bredvid den dödade. Under tider af
laglöshet voro dessa domstolar till nytta. Men då de
utbredt sig öfver hela Tyskland, och de "vetandes"
antal (slutligen öfver 100,000) ofantligt ökats, var
det omöjligt att förekomma många ovärdigas
upptagande. Sålunda urartade dessa domstolar
och blefvo verktyg för personligt hat och
förföljelse. Sista gången en fehmdomstol veterligen
utöfvat sin verksamhet var 1568 i Celle i Westfalen.
Fehrbellin, stad i preussiska provinsen Brandenburg,
regeringsområdet Potsdam, vid Rhin, ett tillflöde
till Havel. 2,056 innev. (1875). Staden är historiskt
bekant genom den strid, som i dess närhet utkämpades
d. 18 Juni 1675. Då Sverige uppträdde såsom Frankrikes
bundsförvandt i dess krig med Österrike, Brandenburg
m. fl. stater, inryckte i slutet af April 1675
en svensk arme under den gamle riksmarsken Karl
Gustaf Wrangel i Brandenburg och besatte Havelberg,
Rathenow och Brandenburg vid Havel, bakom hvilken
linie trupperna förlades i qvarter, der de utmärkte
sig genom allahanda våldsgerningar. Slutligen beslöt
man att den 17 Juni samla trupperna vid Havelberg,
öfvergå Elbe för att förena sig med hannoveranarna
och gå emot kurfursten af Brandenburg, Fredrik
Wilhelm, som med sina trupper stod vid Rhen. Denne
hade emellertid uppbrutit från Schweinfurth och i
hast marscherat öfver Magdeburg samt öfverraskat
och tagit ett kavalleriregemente i Rathenow, d. 15
Juni. Riksmarsken samlade sina trupper vid Fehrbellin,
men största delen af dessa, omkring 10,000 man, mest
infanteri, under generallöjtnanten Woldmar Wrangel,
upphanns på morgonen den 18 af kurfursten med 6,500
ryttare, 500 infanterister samt 10 kanoner och
måste hålla stånd vid byn Hakenberg, 10 km. från
Fehrbellin. Svenskarna höllo sig der några timmar;
men sedan deras högra flygel blifvit bragt i oordning,
måste de på två kolonner draga sig tillbaka till
Fehrbellin, hvilket återtåg utfördes med stor
skicklighet, ständigt oroadt af det efterföljande
brandenburgska kavalleriet. Vid Fehrbellin höllo
svenskarna stånd hela dagen, under det bron öfver den
bakom dem varande Rhinbäcken iordningsattes. Under
natten drogo de sig öfver denna, förstörde bron och
gingo tillbaka till Pommern. Kurfursten förföljde
icke. C. O. N
1. Fehrman, Daniel, medaljör af tysk slägt,
föddes i Stockholm d. 12 Jan. 1710. Hans första
lärare i teckning var den på sin tid ansedde
löjtnant-dessinatören Torshell. Vid sexton års ålder
sattes han i lära hos Hedlinger, den europeiskt
berömde medaljören, som då skänkte den svenska
medaljgravörskonsten ett lysande tidehvarf. 1732
följde F. sin mästare till Danmark och 1735 till
Ryssland, der han qvarstannade till midten af
1737. F. hade då hunnit en sådan grad af skicklighet,
att han 1739 fick i uppdrag att sköta Hedlingers
syssla såsom medaljör vid kongl. myntet under en ny
resa, som denne företog; och då slutligen (1745)
Hedlinger för alltid lemnade Sverige, för att
bosätta sig i Schweiz, afstod han, med konungens och
Kammarkollegii bifall, sin befattning och en del af
sin lön åt sin älskade lärjunge. I femton år fortfor
detta förhållande, tills F. 1760 sökte och erhöll en
extra medaljörslön (dock utan förfång för sin lärare),
och s. å. utnämnde Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
