Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feniciska språket - Fenier, ett irländskt revolutionärt förbund - Fenix. Se Foinix - Fenja och Menja, Nord. mytol., äro namnen på två jättinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Hannos "Periplus" finnas ännu bevarade i grekiska
öfversättningar, men alla andra feniciers och
kartagers skrifter hafva spårlöst gått förlorade. Vår
kännedom om feniciska språket grundar sig alltså på
följande källor: 1) i nyare tider funna inskrifter
(öfver 300) och mytlegender; 2) hos klassiska
skriftställare befintliga feniciska ord och namn samt
de puniska textstyckena i Plauti komedi "Poenulus"
(Akt V, sc. 1–3). De vigtigaste källorna utgöra de
äldre inskrifterna, hvilkas fyndorter hafva varit:
Syrien (Sidon, Tyros), Cypern (Larnaka), Egypten
(Ipsambul mellan första och andra nilkatarakten),
Athen, Tunis (Kartagos omnejd), Sardinien, Sicilien,
Malta och Marseille. Det i dessa inskrifter nyttjade
språket erbjuder knappast några nämnvärda olikheter;
på sin höjd kunde man tala om en ursprungligt fenicisk
och en kartagisk (punisk) dialekt. Inskrifterna
bestå till allra största delen af korta 1–6-radiga
graf- och votivskrifter. De största och vigtigaste äro
följande: Konung Eschmunazars grafskrift från Sidon
(22 rader), en offertafla från Kartago (11 r.) och ett
offer-ritual från Marseille (22 r.). Jämte dessa äldre
ega vi en hel mängd yngre, uteslutande afrikanska
inskrifter, hvilka alla synas tillhöra tiden efter
Kartagos fall. I dessa, hvilka än kallats numidiska,
än liby-feniciska, än nyfeniciska och (bäst)
nypuniska, företer skriften betydligt förändrade och
mångfaldigt vexlande former, hvarjämte äfven sjelfva
språket visar sig dels dialektiskt olika och urartadt,
dels ock uppblandadt med libyska (berberska) ord. –
Jfr Movers, "Die phönicier" (1840–56); Gesenius,
"Scripturae linguaeque phoeniciae monumenta"
(1837); Schröder, "Die phönicische sprache" (1869).
H. A.
Fenier (Eng. fenians, af Ir. fian, oblik kasus
feinn, kämpe), ett irländskt revolutionärt förbund,
hvars erkända syfte är Irlands lösslitande från
England och konstituerande såsom en sjelfständig
stat. Namnet är lånadt från Keatings "History of
Ireland", (öfvers. 1857, af förbundets stiftare,
O’Mahony), i hvilken återgifves sägnen om fians,
såsom en fornirisk, i konungarnas tjenst stående
krigareflock. Förbundet leder sitt ursprung från
det politiska sällskapet "De förenade irländarna",
hvars medlemmar efter O’Connels död (1847), då allt
hopp var ute om en upplösning (repeal) på fredlig
väg af unionen mellan Storbritannien och Irland,
i stort antal begåfvo sig till Amerika. Der funno
deras idéer en tacksam jordmån hos de skaror af
missnöjde irländare, hvilka till följd af den
fruktansvärda hungersnöden 1845–47 strömmade
dit. Nöden och missnöjet på Irland hade sin
grund i gamla sociala missförhållanden, såsom hela
jordegendomens koncentrering hos ett fåtal familjer af
engelskt ursprung och tillvaron af en privilegierad
statskyrka, till hvilken endast ett mindretal
af befolkningen hörde. Planerna till en politisk
revolution (skilsmässan från England och grundandet
af en irländsk republik) och en social (den irländska
jordens återgång i irländska folkets ego) stodo derför
i närmaste samband. Bland de irländska emigranterna
i Nord-Amerika uppstod det "feniska
brödraskapet" under ledning af John O’Mahony, en förpaktare
från Tipperary. O’Mahony hade, efter ett misslyckadt
upprorsförsök 1848, flytt till Paris och derifrån
begifvit sig till Amerika för att organisera det
irländska revolutionspartiet derstädes. Det af honom
stiftade "feniska brödraskapet" stod under ledning
af en årligen vald hufvudman och af ett vid sidan
af denne stäldt råd af fem medlemmar. Sällskapet
fick en militärisk organisation, och styrelsen hade
sitt säte i New York. Efter samma plan skulle den
feniska sammansvärjningen i Irland organiseras. Man
förberedde sig på ett infall i Canada och ett
samtidigt dermed företaget uppror i Irland. Den 25
Nov. 1863 sammanträdde i Chicago en fenisk kongress,
som proklamerade den irländska republiken och beslöt
att af all makt främja ett uppror på Irland, der
James Stephens var den förnämste uppviglaren. På en
ny kongress, i New York (Okt. 1864), blef den feniska
republiken formligen organiserad, president valdes,
ministrar och generaler utnämndes, skatter utskrefvos
o. s. v. Antalet af förbundets medlemmar i Amerika
uppgick vid den tiden till 80,000. Samtidigt hade
rörelsen gjort stora framsteg på Irland. Men just
då en resning, 1865, var på väg att utbryta, lät
britiska regeringen konfiskera feniernas tidning
("The Irish people" i Dublin) samt häkta ledarna
(Stephens lyckades fly ur fängelset), och på
våren 1866 suspenderades habeascorpusakten
för Irland. S. å. företogo fenierna i Amerika
ett infall i Canada, men det tillbakaslogs af de
canadensiske frivillige. Nu ingrep äfven amerikanska
regeringen, förbjöd rustningarna och lät häkta några
af feniernas ledare. I Febr. 1867 gjorde fenierna
ett misslyckadt försök att sätta sig i besittning
af staden Chester med dess citadell (nära Liverpool)
för att plundra arsenalen, och lika liten framgång
hade ett i April s. å. af ett halft hundratal fenier
från Amerika företaget landstigningsförsök på Irland
under general Nagle. Upproret var nu kufvadt, men
sammansvärjningen fortfor. Den yppade sig, tid efter
annan, i mordförsök, brandanläggningar, sprängning af
byggnader m. m. Genom irländska kyrkobillen 1869 och
irländska husbillen 1870 sökte britiska regeringen
och parlamentet dämpa missnöjet, och under åren 1870
och 1871 amnestierades en del af de fångne fenierna
och skickades till Amerika. Sedermera hörde man under
flere år icke mycket af fenierna. Men den feniska
rörelsen har städse glimmat under askan. Den har
allt mera sammansmält med nutidens socialistiska
sträfvanden, och den framträder nu å nyo under en
annan form i de agrariska rörelserna på Irland. Dessa
började våren 1878 med mordet på den för sin hårdhet
och stränghet mot sina förpaktare allmänt hatade
earlen af Leitrim, hvilket snart efterföljdes af flere
andra dylika mord, förpaktarnas vägran att utbetala
sina arrenden m. m.
Fenix. Se Foinix.
Fenja och Menja, Nord. mytol., äro namnen på två
jättinnor, som den fredgode konung Frode i Danmark
köpte vid ett besök hos konung Fjölne i Sverige. Frode
hade en qvarn, benämnd Grotte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
