Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ferdinand II, romersk-tysk kejsare - 3. Ferdinand III, romersk-tysk kejsare - 4. Ferdinand IV, romersk-tysk kejsare - 1. Ferdinand I, konung af Neapel - 2. Ferdinand II, konung af Neapel - 3. Ferdinand I, konung af Bägge Sicilierna - 4. Ferdinand II, konung af Bägge Sicilierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gaf dem åt Wallenstein. Sedan Kristian IV:s af
Danmark intervention till protestanternas förmån
misslyckats, och han tvungits att sluta fred (1629),
utfärdade F. restitutionsediktet och skred genast till
dess verkställande. Genom Gustaf II Adolfs uppträdande
(1630) omintetgjordes F:s sträfvanden att bringa
habsburgska huset och katolska kyrkan till oinskränkt
herravälde i Tyskland. Död d. 15 Febr. 1637. –
F. var en välmenande, redlig furste, oförvitlig i
sitt enskilda lif och energisk i det offentliga. Men
hans förståndsgåfvor voro medelmåttiga, och han hade
obetingadt underkastat sitt förnuft den romerska
kyrkans lydnad. – 3. Ferdinand III, den föregåendes
och Maria Annas af Bajern son, född d. 13 Juli
1608, kröntes d. 8 Dec. 1626 till konung af Ungern
och d. 21 Nov. 1627 till konung af Böhmen. Efter
Wallensteins död (1634) fick han öfverbefälet
öfver kejserliga hären, med generalerna Gallas och
Piccolomini såsom biträden, eröfrade Donauwörth
och Regensburg, besegrade svenskarna vid Nördlingen
(Aug. 1634) och fördref dem ur södra Tyskland. Den
12 Dec. 1636 valdes F. till romersk kejsare och
efterträdde d. 15 Febr. 1637 sin fader i denna
egenskap. Kommen till makten arbetade han på fred,
hvilken 1648 afslöts i Osnabrück och Münster. På
riksdagen i Regensburg (1653) genomdref han sin son
F:s val till romersk konung. (Se nedan). F. deltog
såsom Polens bundsförvandt i detta lands krig mot
Karl X Gustaf. Död d. 2 April 1657. – F. följde
i sin styrelse samma grundsatser som fadern,
men var något mera fördragsam än denne. I alla
kyrkliga frågor inhemtade han sin biktfaders, sitt
"samvetsråds" och sina teologers yttrande. F. egde
stora insigter i alla på hans tid idkade vetenskaper,
i synnerhet filosofien, var en varm vän af de sköna
konsterna, i synnerhet musiken (han komponerade
med smak), samt berömmes för ett oerhördt minne och
en ovanlig menniskokännedom. – 4. Ferdinand IV,
den föregåendes son, valdes d. 24 Maj 1653 till sin
faders efterträdare såsom romersk konung, men afled
redan d. 9 Juli 1654.
Ferdinand (Ferdinando, Ferrando), konungar af Neapel
och af Bägge Sicilierna:
1. Ferdinand I, konung af Neapel, f. 1423, naturlig
son af Alfons V af Aragonien, hvilken tillika
innehade Neapels tron, blef efter sin faders död,
1458, af påfven erkänd som konung i sistnämnda rike.
Han måste dock ända till 1465 kämpa om kronan
med hertig Johan af Kalabrien, Renés af Anjou son.
Död 1494. F. var en statsklok och energisk
furste, som sökte förstärka konungamakten genom
att försvaga adelsväldet. Han främjade äfven industri
och vetenskap. – 2. Ferdinand II, konung af Neapel, Alfons
II:s son och den föregåendes sonson, f. 1469,
efterträdde 1495 sin fader, men måste s.
å. fly till Ischia för franske konungen Karl VIII,
som, understödd af den neapolitanska adeln, tog
landet i besittning och lät kröna sig såsom konung.
Redan 1496 återtog dock F. sitt rike, med
tillhjelp af den berömde spanske fältherren
Gonsalvo de Cordova, Död 1496. –
3. Ferdinand I, konung af Bägge Sicilierna,
(såsom konung af Neapel F. IV), konung Karl III:s
son, född d. 12 Jan. 1751, efterträdde 1759 sin
fader i Neapel, då denne blef konung i Spanien.
Under hans minderårighet fördes styrelsen af
ett regentskap under markis Tanucci, hvilken, äfven
sedan F. sjelf öfvertagit regeringen (1767), bibehöll
statsärendenas ledning. Efter 1777 blef konungens
gemål, Maria Karolina, den egentligen styrande,
men hon lemnade snart (1784) statens ledning åt
sin gunstling, engelsmannen Acton. Denne skilde
Neapel från den spanska politiken och förband det med
England och Österrike, hvarigenom det indrogs
i krigen mot den franska republiken. I slutet af
1798 besattes Neapel af franska trupper, hvarvid
hofvet flydde till Palermo. Under fransmännens
skydd proklamerades i Neapel den "Parthenopeiska
republiken" (d. 23 Jan. 1799), men efter fransmännens
aftåg besattes hufvudstaden i Juni s. å. af en
kunglig armé under kardinal Ruffo, och en blodig
reaktion följde. 1800 återkom hofvet till Neapel.
I freden med Frankrike (Mars 1801) måste Ferdinand
afträda Stato degli presidii och i ett 1805 slutet
neutralitetsfördrag med samma makt förbinda sig
att icke tillåta med Frankrike krigförande makters
trupper landstiga i Neapel. Då drottningen likväl
1805 låtit en rysk-engelsk flotta lägga till
i Neapel, besatte fransmännen åter landet (Jan.
1806), och F. flydde ännu en gång till Sicilien.
Napoleon förklarade bourbonska dynastien derstädes
afsatt och insatte såsom konungar i Neapel först
sin broder Josef och sedermera sin svåger Joakim
Murat. F. bibehöll sig med engelsk hjelp
på Sicilien. Genom Wienkongressen återfick
F. alla sina stater, återvände till Neapel (Juni
1815) och förenade genom ett dekret af d. 8 Dec.
1816 Neapel och Sicilien till ett rike under namn
af konungariket Bägge Sicilierna samt kallade sig
F. I. Till följd af en af carbonari förberedd
och ledd militärrevolution, 1820, måste F. antaga
den liberala spanska författningen af 1812,
men 1821 undertrycktes revolutionen af en
österrikisk armé, och enväldet återställdes.
Under de få återstående åren af sin regering
sökte F. genom spioneri- och skräcksystem
undertrycka alla politiska frihetssträfvanden.
Deremot sökte han upphjelpa landets ställning
genom ett kraftigt uppträdande mot jesuiterna, genom
upphäfvande af en del kloster och genom, reformer i
statshushållningen. – Efter drottning Karolinas död,
1814, förmälde han sig s. å. med enkefurstinnan
af Partana, som 1815 fick titeln hertiginna af
Floridia, – Död d. 4 Jan. 1825. –
4. Ferdinand II, konung af Bägge Sicilierna,
den föregåendes sonson, Frans I:s och
Maria Isabellas af Spanien son, föddes d. 12
Januari 1810 och efterträdde sin fader på tronen d.
8 Nov. 1830. Landets tillstånd vid hans
tronbestigning var bedröfligt, men F. sökte afhjelpa
det genom åtskilliga förbättringar i förvaltning,
lagskipning och finansväsende, hvarjämte han
amnestierade politiska förbrytare. Med tillhjelp af
en stark militärmakt och ett skickligt organiseradt
spioneri- och polissystem ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
