Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ferdinand II, konung af Bägge Sicilierna - 1. Ferdinand I, konung af Portugal - 2. Ferdinand II August Frans Anton, konung af Portugal - 1. Ferdinand I, spansk konung - 2. Ferdinand II, spansk konung - 3. Ferdinand III, den helige, spansk konung - 4. Ferdinand IV, spansk konung - 5. Ferdinand den rättvise, spansk konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han deremot qväfva hvarje frihetssträfvande i dess
födsel. På det andliga området verkade han i samma
syfte genom sträng censur och genom att upprätthålla
prestväldet samt jesuiternas inflytande. En rad af
sammansvärjningar visade, huru F:s styrelsesystem
skattades i riket. I Jan. 1848 utbröt slutligen på
Sicilien en revolution, hvilken snart efterföljdes
af allvarsamma oroligheter i Neapel. F. såg sig nu
nödsakad att bevilja en efter franska kartan af 1830
bildad konstitution. Då F. emellertid ej ville gå in
på sicilianarnas fordran på en med neapolitanarna
sidoordnad ställning i monarkien, förklarade det
sicilianska parlamentet d. 13 April 1848 bourbonska
dynastien afsatt. I Neapel måste konungen medgifva
författningens modifierande i demokratisk riktning
och nödgades afsända en neapolitansk armé till
norra Italien för att deltaga i befrielsekriget
mot Österrike (April s. å.). Man misstrodde
likväl ärligheten i konungens tillvägagående,
och i staden Neapel, der kamrarna voro samlade,
uppstodo oroligheter. F. lät från fortena bombardera
hufvudstaden och ådrog sig derigenom binamnet "kung
Bomba". Med schweizerregementenas och lazzaronernas
tillhjelp betvang han de liberale och nedslog
allt motstånd. Han tillät lazzaronerna att plundra
husen och upplöste kamrarna. Först sedan Sicilien
(i Maj 1849) blifvit kufvadt, kunde F. upphäfva
konstitutionen och återtaga sin gamla ställning såsom
absolut konung. En grym förföljelse öfvergick alla,
som varit med om den fria författningens införande
eller försvarat densamma (1850 försmäktade 15–20,000
politiskt komprometterade personer i fängelse). Dessa
skändligheter väckte hela det civiliserade Europas
harm. England och Frankrike gjorde föreställningar,
hvilka hånfullt tillbakavisades af F., som
undanbad sig all främmande inblandning i sitt rikes
angelägenheter. Soldaten Agesilao Milanos mordförsök
mot konungen (d. 8 Dec. 1856) stärkte denne ännu
mera i hans öfvertygelse om nödvändigheten af att
upprätthålla skräcksystemet. Han förklarade Neapel
i belägringstillstånd och drog sig tillbaka till
Caserta, der han tillbragte sina sista lefnadsår och
dog d. 22 Maj 1859. – F. trädde 1832 i äktenskap
med Maria Kristina af Sardinien, som födde honom
kronprinsen Frans (sedermera Frans II). Efter hennes
död (1836) förmälde sig F. 1837 med Theresia, dotter
af ärkehertig Karl af Österrike, med hvilken han hade
nio söner och fyra döttrar.
Ferdinand (Fernando), konungar af Portugal:
1. Ferdinand I, Peter den grymmes och Inez de
Castros son, född 1340, tillträdde regeringen 1367 och
började 1369, i förbund med Aragonien och England,
ett krig mot Henrik II af Kastilien, på hvilkens
krona han gjorde anspråk. 1371 måste han sluta fred
på ofördelaktiga vilkor. Efter Henriks död, 1379,
förnyade han sina anspråk och började ett nytt krig
(1381–83), i hvilket hans flotta tillintetgjordes, och
som han slutade utan framgång. Död 1383. F. var rikt
begåfvad, men sinlig och karakterslös. – 2. Ferdinand
II August Frans Anton, titulärkonung, äldste son af
hertig Ferdinand af Sachsen-Koburg-Gotha-Kohary,
föddes d. 29 Okt. 1816, förmäldes 1836 med Maria II da
Gloria, drottning af Portugal, och erhöll konungatitel
d. 16 Sept. 1837. Efter sin gemåls död, d. 15
Nov. 1853, blef han regent under kronprinsens, Peter
V:s, minderårighet (15 Nov. 1853–16 Sept. 1855). Den
10 Juni 1869 ingick F. nytt gifte med Elise Hensler,
som upphöjdes till grefvinna af Edla. 1869 af böjde
F. den honom erbjudna spanska kronan.
Ferdinand (Fernando, Hernando), spanska konungar:
1. Ferdinand I, den store, förste konung af Kastilien,
son af Sancho III af Navarra, erhöll vid delningen af
dennes land (1035) Kastilien såsom särskildt rike. Han
utvidgade det genom att eröfra konungariket Leon
från sin svåger Bermudo (1037), en del af Navarra
(söder om Ebro) från sin broder Garcias (1054) och
sedan, 1058, en del af Portugal från morerna. Det så
samlade riket skiftades vid hans död, 1065, mellan
hans tre söner. – 2. Ferdinand II, konung (F. I) af
Leon, Asturien och Galicien, erhöll, vid sin faders,
Alfons VII:s af Kastilien, död, 1157, ofvannämnda
riken, medan Kastilien tillföll hans äldre broder
Sancho III. F. eröfrade från morerna flere fasta,
vigtiga platser och låg i lyckosamma krig med
portugiserna. Död 1188. – 3. Ferdinand
III, den helige, konung (F. II) af Kastilien
och Leon, son af Alfons IX af Leon, f. 1199,
efterträdde 1217 sin morbroder Henrik på Kastiliens
och 1230 sin fader på Leons tron, hvarigenom dessa
riken för framtiden förenades med hvarandra. F.,
en afgjord fiende till alla heretiska åsigter,
bekämpade morerna med framgång samt frånryckte dem
bl. a. Cordova, Jaen, Sevilla och Cadiz, så att
det kastilianska väldet i söder sträckte sig ända
till hafvet. F. grundlade domkyrkan i Toledo och
universitetet i Salamanca samt inlade stor förtjenst
om rättskipningen genom att förbereda lagverket Codex
de las Partidas. Död 1252. 1671 kanoniserades
han af påfven Klemens X. – 4. Ferdinand
IV, konung (F. III) af Kastilien och Leon, den
föregåendes sonsons son, Sancho IV:s son,
f. 1285, uppsteg på tronen 1295 och stod i början
under förmynderskap af sin moder, Maria de Molina.
Mot F:s kusiner don Juan, som lät utropa sig
till konung i Leon, och Alfons de la Cerda, som
antog titeln Kastiliens konung, och mot andra, som
inkräktade riket, bevarade Maria kronan åt sin son.
Sjelf fördref F. morerna, som infallit i landet,
och eröfrade Gibraltar (1309). Det berättas, att
F. lät utan föregående dom och ransakning från en
höjd nedstörta tvänne för mordanslag anklagade bröder
Carvajal, hvilka, förr än de nedstörtades, stämde
honom att inom 30 dagar svara inför Guds domstol,
och att F. dött natten före denna termins utlöpande,
d. 7 Sept. 1312. – 5. Ferdinand den rättvise, konung
(F. I) af Aragonien, konung Johan I:s af Kastilien
son, f. 1380, afslog anbudet på Kastiliens krona,
hvilket detta lands ständer gjorde honom vid hans
äldre broder konung Henrik III:s död, 1406, men
förde med framgång styrelsen under sin brorson
Johan II:s minderårighet (seger öfver morerna vid
Antequera, 1410). 1412 valde Aragoniens cortes
honom till konung. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
