Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Ferdinand den rättvise, spansk konung - 6. Ferdinand V, den katolske, spansk konung - 7. Ferdinand VI, konung af Spanien - 8. Ferdinand VII, konung af Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besegrade 1413 grefven af Urgel, en pretendent
till Aragoniens tron. Död 1416. – 6. Ferdinand V,
den katolske, konung (F. II) af Aragonien, den
föregåendes sonson och Johan II:s af Aragonien
son, föddes d. 10 Mars 1452. 1469 förmälde han
sig med Isabella af Kastilien och blef hennes
medregent, då hon 1474 tillträdde styrelsen öfver
sitt fädernerike. 1479 efterträdde han sin fader i
Aragonien. Under F:s och Isabellas regering lades
grunden till Spaniens stormaktsställning. De yttre
framgångarna vunnes till en del genom de framstående
statsmän (Mendoza, Jimenes) och fältherrar (Gonsalvo
de Cordova), med hvilka de förstodo att omgifva
sig, samt genom de väl öfvade och rustade arméer,
som en god statshushållning och de efter Amerikas
upptäckt (1492) i landet inströmmande skatterna
gåfvo dem medel att underhålla. Den inre politiken
gick förnämligast ut på att stärka konungamakten
och återvinna de kronans land, som kommit i
de stora vasallernas händer. En regelbunden
och sträng lagskipning upprätthölls. Till
skydd för den allmänna säkerheten upprättades
en stadsmilis, det s. k. "heliga brödraskapet"
(hermandad). Stormästarevärdigheten öfver de
tre andliga riddareordnarna (San Jago, Alcantara
och Calatrava) förenades med kronan. Slutligen
återupplifvades, 1480, inkvisitionen. Denna blef i
Spanien helt och hållet beroende af kronan och tjenade
lika så mycket politiska som kyrkliga ändamål. Vid
dess införande leddes F. nämligen af öfvertygelsen
om trosenhetens nödvändighet för statens enhet samt
af utsigten till ökande af kronans inkomster och
makt. 1492 eröfrades Granada, det sista moriska riket
i Spanien. S. å. upptäckte Columbus den nya verlden –
hvilket skänkte Spanien ett obestridt välde till lands
och sjös öfver Atlantiska hafvets östra och vestra
kuster. F:s deltagande i den allmänna europeiska
politiken blef af stor betydelse för Spanien: 1492
kom F. i besittning af grefskapen Roussillon och
Cerdaña, 1495 bildade han i Italien en antifransk
liga, hvarigenom fransmännen drefvos ur Italien,
sedermera öfverenskom han med Frankrikes konung,
Ludvig XII, om delning af riket Neapel, hvilket af
dem gemensamt besattes 1501, men 1503 bemäktigade han
sig för egen räkning hela riket. 1512 eröfrade han
Navarra. Efter Isabellas död, 1504, ärfde hennes
och F:s dotter, Johanna, Kastilien, der hennes
gemål, Filip af Österrike, blef medregent. Men
när Filip dog, 1506, och Johanna blef vansinnig,
kom F. åter till styrelsen öfver Kastilien. Han
dog d. 23 Jan. 1516 i Madrigalejo. – F. var en
ovanligt duglig regent, arbetsam, klok, ihärdig, en
mästare i diplomatiens konst och hänsynslös i fråga
om medlen. – 7. Ferdinand VI, konung af Spanien,
son af konung Filip V och Maria Ludovica Gabriele
af Savoyen, född d. 23 Sept. 1713, efterträdde sin
fader 1746. Han var en välmenande, men svag furste,
som öfverlemnade regeringen åt sina utmärkta ministrar
(en Carvajal, en Ensenada). Efter sin gemåls,
Maria Barbaras, död (1758) drog han sig tillbaka
till Villaviciosa och försjönk i ett djupt svårmod,
som endast
musiken kunde skingra (jfr Farinelli). Död d. 10
Aug. 1759. Den tid F. regerade anses hafva varit den
för Spanien lyckligaste, sedan bourbonerna kommo
på tronen. – 8. Ferdinand VII, konung af Spanien,
son af Karl IV och Marie Louise af Parma, född d. 14
Oktober 1784, hyste ifrån ungdomen ett djupt hat
till sina föräldrars allsmäktige gunstling, Godoy,
hertig af Alcudia ("fredsfursten"), och sedan han 1801
förmält sig med Antoinette Therèse af Bägge Sicilierna
(d. 1806), blef tronföljareparets hof medelpunkten
för en opposition mot Godoy. F., som fruktade
att blifva utestängd från tronen, trädde i hemliga
underhandlingar med Napoleon I, hvilka dock upptäcktes
och föranledde hans häktande (1807). Den mot Godoys
herravälde riktade revolutionen i Aranjuez, d. 18
Mars 1808, tvang Karl IV att nedlägga kronan till
förmån för F. Men Karl återkallade sin afsägelse
och sökte Napoleons hjelp. Denne tvang F. på det
ryktbara mötet i Bayonne (d. 5 Maj 1808) att afstå
från spanska kronan (som gafs åt Josef Bonaparte)
och anslog åt honom en årlig ränta af 1 mill. francs
ur franska statskassan. F. hölls i nära sex år under
sträng bevakning i Valengay och nedlät sig till det
lägsta kryperi för den franske kejsaren. Napoleon,
ur stånd att upprätthålla sin broders regering i
Spanien, afslöt ändtligen ett fördrag med F. (d. 11
Dec. 1813) och lät honom i Mars 1814 återvända till
sitt hemland. Knappast återkommen, omstörtade han
den fria författning, som spaniorerna 1812 gifvit
sig, och öfverlemnade statsärendenas ledning åt ett
kotteri af hofmän och prester ("kamarillan"). En
fruktansvärd kyrklig och politisk reaktion företogs;
inqvisition, jesuiter, tortyr, censur återkommo,
och alla anhängare af 1812 års konstitution
förföljdes på det grymmaste. Nationens tålamod
brast. Nyårsdagen 1820 utbröt i grannskapet af Cadiz
en militärrevolution, som snart spridde sig öfver
hela Spanien. Konungen måste d. 7 Mars s. å. erkänna
1812 års konstitution, som han tre gånger besvor, men
för hvars upphäfvande han i hemlighet arbetade. Detta
lyckades honom 1823, sedan en fransk armé enligt den
"heliga alliansens" uppdrag kommit till hans hjelp,
och enväldet återställdes. Trots löftet om en allmän
amnesti utgick en fruktansvärd förföljelse mot den
fria författningens anhängare. Efter sin första gemåls
död var F. förmäld med Maria Isabella af Portugal
(1816–18) och sedan med Josepha af Sachsen (1819–29),
men alla dessa äktenskap voro barnlösa. 1829
förmälde han sig åter, med Maria Kristina af Bägge
Sicilierna. Under hennes inflytande upphäfde han den
i Spanien gällande saliska arfslagen och återställde
d. 29 Mars 1830, genom en s. k. pragmatisk sanktion,
den gamla kastilianska successionsordningen,
som icke uteslöt qvinnor från tronföljden. Då i
Okt. 1830 en dotter, Isabella, föddes honom, blef hon
således närmaste tronarfvingen. Härigenom uppstod en
ohjelplig brytning mellan konungen och hans broder
Don Carlos, som ansåg sin rätt förnärmad och, stödd
på det ultraklerikala partiet, sedermera framkallade
de för Spanien olyckliga carlist-krigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
