Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Fersen, Hans von - 6. Fersen, Fredrik Axel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
F. sina i Östersjöprovinserna belägna arfgods och
köpte i stället egendomarna Ljung i Östergötland
(1730) och Steninge i Upland (1736), af hvilka hans
enka, Eleonora Margareta Wachtmeister af Mälsåker,
1747 stiftade de fersenska fideikommissen, Steninge
för den äldre och Ljung för den yngre sonen. F. deltog
rätt lifligt i det politiska lifvet i början af
frihetstiden och var ej utan inflytande. Död i
Stockholm d. 25 Maj 1736.
6. Fersen, Fredrik Axel von, vanligen känd under
namnet Axel v. F. d. ä., grefve, fältmarskalk,
riksråd, den föregåendes son, föddes i Stockholm
d. 5 April 1719. 1737 ingick han såsom volontär
vid Lifregementet till häst, men tog redan 1740
anställning i fransk krigstjenst, i hvilken han, med
undantag af åren 1742-43, då han bevistade finska
kriget, stannade till 1748 och avancerade till
generalmajor. 1750 fick han, mot arfprinsen Adolf
Fredriks önskan, tack vare sina partivänner i rådet,
hattarna, fullmakt såsom generalmajor i svensk tjenst,
en utnämning, som i betraktande af F:s ungdom och
den korta tid han tjenat i svenska armén på sin tid
väckte stort uppseende samt föranledde utbrottet
af missämjan mellan rådet och tronföljaren. 1753
tog F. afsked ur fransk krigstjenst och sålde det
regemente han i denna uppsatt.
1756 blef han öfverste för konungens lifgarde,
1757 generallöjtnant. 1763 general,
1770 fältmarskalk och 1772 (dagen efter
statshvälfningen) riksråd, hvilket ämbete han dock
nedlade följande år. 1786 kallades F. af Gustaf
III till en af de förste ledamöterna i Sv. akad.
Död i Stockholm d. 24 April 1794. – Årsbarn
med frihetstiden, talangfull, med utpräglade
aristokratiska åsigter och hersklysten, synes
F. hafva varit af naturen kallad att spela en
framstående rol i den tidens historia. Han var
också under dess senare period hattpartiets erkände
hufvudman, och äfven efter 1772 var han partiledare,
i det han ställde sig i spetsen för hela den mot
enväldet kämpande adeln. Hans politiska bana
började egentligen först med den ryktbara riksdagen
1755–56, då F., nu hattpartiets erkände ledare,
var landtmarskalk och fick tillfälle att tjena
sitt parti och "friheten" genom qväfvande af
hofvets revolutionsförsök. I det kort efter
riksdagen utbrytande, s. k. pommerska kriget
hade F. tillfälle att ådagalägga sin utmärkta
militäriska förmåga och fick erbjudande att, då
öfverbefälhafvaren v. Lantingshausen utnämndes till
öfverståthållare (Apr. 1759), blifva dennes
efterträdare – ett befäl, som han dock vägrade
mottaga. På Lantingshausens uppdrag företog F.
sig med 3,000 à 4,000 man eröfringen af öarna
Usedom och Wollin. F. uträttade saken med den
framgång (Aug.–Sept. 1759) att preussarna förlorade
sin flotta, befästningarna vid Swinemünde,
1,700 fångar och 152 kanoner. Denna bedrift
var en af de förnämligaste under detta i öfrigt
föga ärofulla krig, hvilket i Sverige vållade stort
missnöje, som gaf sig luft i synnerhet vid riksdagen
1760–62, vid hvilken F. åter blef landtmarskalk.
Hattarna hade hufvudsakligen F:s klokhet att tacka
för att deras fall uppsköts. F. ingick nämligen förbindelser
med hofvet och visade sig benägen för en utvidgning af
dess makt. Han betraktades af åtskilliga hattar rent
af såsom en affalling från partiets politik. Hans
manövrer kunde dock icke förekomma mössornas seger
vid riksdagen 1765–66. Det finansiella strypsystem,
som vid denna riksdag vidtogs af mössorna, äfvensom
den hänsynslöshet, hvarmed de behandlade det besegrade
partiet, kunde ej undgå att mot dem framkalla ett
missnöje ännu större än det, som förut störtat
hattarna. Då mössorna visade sig lika litet benägna
att göra hofvet till viljes som hattarna en gång
varit, uppstod en stark spänning mellan mösspartiet
och hofvet. F. intog en allt förtroligare ställning
till hofvet och gick derhän att förklara (1765),
att konungamaktens återställande var det enda
medlet till landets räddning, men han förkastade
kronprinsen Gustafs plan (1768) att åstadkomma en
författningsförändring genom vapenmakt och yrkade,
att statshvälfningen skulle verkställas genom
ständerna sjelfva vid riksdag. Men det regerande
mössrådet ville icke veta af någon riksdag. Då
framlade Fersen och C. F. Scheffer å hattpartiets
vägnar för konungaparet (Dec. 1768) en plan att
konungen genom en tronafsägelse skulle framtvinga en
riksdagskallelse. F. skall t. o. m. hafva förklarat,
att om riksdag icke på detta sätt komme till stånd,
han med gardet skulle sätta sig i spetsen för en
revolution till konungamaktens förmån. När Adolf
Fredrik gjort sin bekanta kupp (d. 15 Dec. 1768) samt
nedlagt regeringen, till följd af mössrådets motstånd
mot en riksdags sammankallande, och kollegierna
vägrat lyda ett råd utan konung, skyndade F. som var
öfverste för gardet att i rådet anmäla, att han icke
kunde ansvara för sina truppers hållning. Vid den nya
riksdag, som sammanträdde i Norrköping i April 1769,
utsågs F. för tredje gången till landtmarskalk och
behöll befattningen, äfven sedan riksdagen flyttats
till Stockholm. Den politiska öfvervigten återkom på
hattarnas sida, men konungamakten stod lika svag som
förut, och F:s anseende hade under riksdagen lidit
stort afbräck, ty han "hade visat sin oförmåga att
genomföra de reformer, som samhällets väl kräfde både
i statsförfattning och statshushållning". Då Adolf
Fredriks död, 1771, gjorde en ny riksdag nödvändig,
vägrade F., trots Gustaf III:s övertalningsförsök, att
mottaga val till landtmarskalk. Han deltog emellertid
i den s. k. kompositionen l. konungens försök att
försona partierna, men efter hattrådets störtande
lemnade F. hufvudstaden, och Gustat III lyckades 1772
genomdrifva hvad hans föräldrar ej mäktat 1756 eller
1768. Ehuru F. dagen efter Gustaf III:s statshvälfning
kallades till rådsbordet och äfven sedan var föremål
för utmärkelser af konungen, rådde dock nästan alltid
ett spändt förhållande och ömsesidigt misstroende
mellan frihetstidsaristokraten och den konung, som väl
älskade aristokratien, men ej frihetstiden. F. blef
ledaren för den flock frihetsälskande politici eller
"patrioter", som på riddarhuset redan 1786 uppträdde
med mycken skärpa mot Gustaf III, och hvilka denne
1789 ansåg så farliga för sina planer, att han vid
öfverläggningar om Förenings- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
