Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filigran - Filikromen - Filioque - 1. Filip II, den djerfve, hertig af Burgund - 2. Filip III, den gode, hertig af Burgund - Filip (Philipp), den ädelmodige, landtgrefve af Hessen - 1. Filip I, fransk prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är af vigt för afgörande af historiska
dokuments, kopparsticks och trycksakers
ålder och äkthet. En särskild literatur i
ämnet har till följd deraf utbildat sig.
Upk.
Filikromen, benämning på en ryktbar gatmusikant i
Stockholm på 1810-talet, om hvilkens lefnadsöden man
ej vet mera, än att han var f. d. gardist. "Ehuru
han blott för den lägsta folkklassen var
rolighetsminister, smögo sig dock mången gång
vettet och bildningen för att göra några minuters
bekantskap med denna parodi på folksångare, hvilken
med alla segertecken af en Bacchi hjelte, fastän
sjelf ett krigsbyte för den milde gudens eröfringar,
stod der – vild, rödbrusig och försupen – bland en
troget lyssnande folkskara och under de sällsammaste
åtbörder, det våldsammaste ansigtsspel sjöng till
sin skorrande fiol allehanda visor och slagdängor,
somliga af egen tillverkning, merendels utmärkta
af en förhånande oförskämdhet och inblandning af
Filikromens beryktade namn" (Rydqvist). – Namnet
F. gafs sedermera åt en samling skämtsamma visor,
utgifna af pseudonymen Axel I. Ståhl (L. Th. Öberg)
1850–65. A. L.
Filioque [filiokve], Lat., "och af Sonen". Inom
den vesterländska kyrkan blef det småningom öfligt
att tillägga dessa ord till den punkt i nicenska
trosbekännelsen, som handlar om den Helige andes
utgående af Fadern. Tillägget väckte anstöt inom
den österländska kyrkan, men godkändes formligen
på kyrkomötet i Aachen 809. Detta blef en af
anledningarna till schismen mellan grekisk-katolska
och romersk-katolska kyrkan.
Filip (Philippe), hertigar af Burgund: 1. F. II,
den djerfve, stiftare af det yngre huset
Burgund, född d. 15 Jan. 1342, var fjerde sonen
af Konung Johan den gode i Frankrike. Redan
vid 14 års ålder förvärfvade han sig genom sin
tapperhet i slaget vid Poitiers (1356) tillnamnet
"den djerfve". Tillfångatagen vid detta tillfälle,
erhöll han friheten först genom freden i Brétigny
(1360). Till belöning för hans hjeltemod gaf honom
konung Johan sedermera (1363) hertigdömet Burgund
i förläning. Genom sitt giftermål, 1384, med
Margareta af Flandern utvidgade han ansenligt sina
besittningar. Efter Karl V:s i Frankrike död (1380)
öfvertog han tillsammans med sina bröder styrelsen
för sin omyndige brorson Karl VI. Väl frigjorde
sig denne 1388 från beroendet af sina farbröder,
men då han 1392 blef vansinnig, tillskansade sig
Filip högsta makten och bibehöll denna, ehuru under
täflan med hertig Ludvig af Orléans, till sin död,
d. 27 April 1404. Han efterträddes af sin son Johan
den oförskräckte (Jfr Burgund). – 2. F. III, den
gode, son till Johan den oförskräckte och Margareta
af Bajern, föddes 1396. Sedan han efter faderns mord
(d. 10 Sept. 1419) blifvit hertig af Burgund, slöt han
sig af hat mot Dauphin till Frankrikes fiende Henrik
V af England och ingick med honom fördraget i Troyes
(d. 21 Mars 1420), som öfverflyttade arfsrätten
efter Karl VI i Frankrike på den engelske konungen med
uteslutande af Dauphin. F. kämpade sedan i många år på
engelsmännens sida, men erkände slutligen genom
fördraget i Arras (d. 21 Sept. 1435) Karl VII som
konung. Till vedergällning erhöll han ej obetydliga
områden och dessutom, för sin och konungens lifstid,
suveränitet öfver sina besittningar. Dessa utvidgade
han genom betydliga landsträckor i Nederländerna. Både
genom sina lands storlek och ännu mera genom deras
blomstrande handel och industri blef F. en af Europas
mäktigaste furstar. Han var en kraftig och insigtsfull
regent, som sökte främja såväl den andliga som den
materiella odlingen. Vid sin död, d. 15 Juli 1467,
efterlemnade han åt sonen Karl en väl ordnad stat
och en förträfflig armé, hvars kärna bildades af ett
lysande ridderskap. F. var trenne gånger gift. I
hans sista äktenskap, med Isabella af Portugal,
föddes sonen Karl den djerfve (Jfr Burgund). Fr. W.
Filip (Philipp) den ädelmodige, landtgrefve af Hessen,
föddes d. 13 Nov. 1504. Han efterträdde 1509 sin
fader, Vilhelm II, under sin moders förmynderskap
och öfvertog sjelf regeringen 1518. I förening med
kurfurstarna af Trier och Pfalz besegrade han,
1523, Frans von Sickingen. 1525 tog han del i
bondekrigets undertryckande. Redan 1524 förklarade
han sig för reformationen och införde den 1526 i
Hessen. S. å. afslöt han Torgau-skyddsförbundet
med kurfursten Johan af Sachsen. 1527 grundlade
han i Marburg det första evangeliska universitetet
och föranstaltade derstädes 1529 religionssamtalet
mellan den tyska och den schweiziska reformationens
anhängare. I riksdagsförhandlingarna i Speyer (1529)
och Augsburg (1530) tog han verksam del. 1530
bildade han det schmalkaldiska förbundet mellan
protestantiska riksständer. Efter protestanternas
nederlag i Mühlberg 1547 underkastade han sig kejsar
Karl V, som trolöst lät qvarhålla honom i fängelse,
till dess F:s måg, kurfursten Moritz af Sachsen, i
Passaufördraget (1552) tvang kejsaren att sätta honom
på fri fot. Efter sin återkomst sände F. hjelptrupper
till de franska hugenotterna. Han dog d. 31 Mars
1567 efter att hafva delat sina stater mellan sina
fyra söner. – F. var en af sin tids klokaste och
mest upplyste furstar. Särskildt inlade han stora
förtjenster om reformationen, af hvilken han var en
ifrig anhängare. Ett egendomligt förhållande i hans
enskilda lif var att han lefde i tvegifte. Med sin
gemål Kristinas (död 1549) samtycke och med Luthers
och Melanchthons gillande lät han nämligen 1540
sammanviga sig med Margareta af Saale, utan att hans förra
äktenskap blifvit upplöst.
Filip (Philippe), franska prinsar: 1. F. I, hertig af
Orléans, f. 1640, var son af franske konungen Ludvig
XIII. Af sin broder Ludvig XIV erhöll han det 1660
till kronan hemfallna hertigdömet Orléans. Dessutom
innehade han hertigdömena Valois, Chartres och Nemours
samt herrskapet Montargis och (sedan 1693) hertigdömet
Montpensier. Genom dessa besittningar grundlades
huset Orléans’ ofantliga rikedomar. I nederländska
krigen tog han en verksam del och besegrade 1677 prins
Vilhelm af Oranien (sedermera Vilhelm III af England)
vid Mont-Cassel. Sedan han till följd af Ludvig XIV:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
