Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarefter han utan svårighet underlade sig hela
Tessalien. Då han derifrån ville angripa fokierna i
deras eget land, hindrades han af athenarna, hvilka
besatte passet vid Thermopylai och sålunda för honom
stängde vägen till det egentliga Grekland. I stället
egnade sig F. tillsvidare åt fullföljandet af sina
eröfringar i norr, der bland andra orter det med
Athen förbundna Olynthos, den mäktigaste bland alla
de grekiska städerna på Macedoniens kust, efter
ett förtvifladt motstånd föll i hans händer och
förstördes (348). Djupt fingo nu athenarna ångra,
att de, trots Demosthenes’ ifriga uppmaningar,
allt för lamt och senfärdigt understödt denne sin
bundsförvandt. Vid fredsslutet med Athen (346)
förstod F. att genom skänker och förbindligt bemötande
vinna den attiska beskickningens medlemmar (utom
Demosthenes) och under hvarjehanda förevändningar
uppehålla dem, till dess han hunnit kufva den med
Athen förbundne traciske fursten Kersobleptes och
tillskansa sig flere andra fördelar. Samtidigt fick
han en efterlängtad anledning att inblanda sig i
Greklands inre angelägenheter, genom det sedan tio
år tillbaka pågående s. k. "heliga kriget", hvilket
fördes af Thebe mot fokierna under förevändning
att desse tillegnat sig ett det delfiska templet
tillhörande stycke land, men i sjelfva verket delade
hela Grekland i två fientliga härläger. Såsom Thebes
bundsförvandt inträngde F. i Fokis, förstörde dess
städer och lät upptaga sig i fokiernas ställe
såsom medlem af det amfiktyoniska förbundet. (Se
Amfiktyoner.) Sedan han derefter ytterligare befäst
sitt välde i Tessalien och företagit ett krigståg
mot Sparta (344), fortsatte han sina eröfringar
på den traciska kusten, men misslyckades med
belägringen af Bysantion och Perinthos, af hvilka
det förra understöddes af Athen, det senare af
Persien. Sannolikt endast för att gifva F. anledning
att å nyo uppträda med väpnad hand i hjertat af
Grekland och under påverkan af hans köpta anhängare
(bland andra Aeschines), beslöto amfiktyonerna
ett nytt heligt krig, denna gång mot det lokriska
Amfissa och under enahanda förevändning som förut
mot Fokis. Beslutets utförande anförtroddes åt F.,
hvilken ofördröjligen infann sig i spetsen för en
väldig här. Men i stället för att vända sig endast
mot Amfissa ryckte han in i Fokis och upprättade
ett befäst läger invid Elateia, hvilken plats just
utgjorde nyckeln till Beotien och det mellersta
Grekland. Utomordentlig blef förskräckelsen i
Thebe och Athen, der man nu omsider insåg, hvem
det egentligen gällde. På Demosthenes’ inrådan
förenades båda staternas stridskrafter. Dessa ryckte
fienden till mötes, men ledo efter tappert motstånd
ett afgörande nederlag i slaget vid Chaeronea
(338). Detta slag afgjorde Greklands öde. Thebe
underkastade sig obetingadt, men Athen, som rustade
sig till ett förtvifladt motstånd, behandlades af
F. med mycket undseende och erhöll jämförelsevis
goda fredsvilkor. Sedan F. under ett nytt fälttåg
till Peloponnesos tuktat det motspänstiga Sparta,
hölls under hans ledning i Korinth (337) en stor
kongress af deputerade från de grekiska staterna,
hvarvid F. högtidligen utkorades till grekernas
öfverfältherre i ett tillämnadt krig mot
Persien. Under förberedelserna till detta stora
företag mördades F. (336) i den macedoniska staden
Aigai af Pausanias, en officer vid den kungliga
lifvakten. Mången misstänkte, att mordet anstiftats
af hans egen gemål Olympias. Sitt väldiga rike och
de vidt utseende krigsplanerna lemnade han i arf
åt sin son Alexander. – F. är obestridligen en af
verldshistoriens betydelsefullare personligheter,
såsom den egentlige grundläggaren af det verldsvälde,
hvilket var bestämdt att under de grekiska staternas
inre upplösning och förfall blifva bärare af den
grekiska kulturen och sprida densamma vida utom
Greklands landamären. Hans personliga karakter
är föga tilltalande. List, mutor, förställning och
öfverhufvud alla de utvägar, som stå en bakslug och
samvetslös statskonst till buds, voro de medel,
hvilka han hälst använde, och genom dem vann han
i allmänhet sina syftemål. Krigslyckan var honom
icke alltid huld, men hans mod och tillförsigt
nedslogos aldrig af motgången; å andra sidan förmådde
icke de mest glänsande segrar beröfva honom hans
sjelfbeherskning. Mot mäktiga stater, hvilka han ej
vågade drifva till det yttersta, visade han äfven
såsom segrare stor eftergifvenhet, medan andra,
mindre mäktiga, fingo känna hela tyngden af hans
vrede. Med beundransvärdt tålamod förstod han afbida
det gynsamma ögonblicket och vända till sin fördel
hvarje tillstötande omständighet. Hans enskilda
lif fläckades af grofva laster, men dessa slappade
ej hans handlingskraft och inkräktade icke på hans
politiska planer. – 3. F. III Arrhidaios, en oäkta
son af F. II, utropades efter Alexanders död till
konung (323 f. Kr.), men kastades omedelbart derefter
i fängelse och aflifvades 317. (Se Arrhidaeos.) –
4. F. V (stundom kallad F. III, till följd deraf
att såväl F. Arrhidaios som F. IV, Kassanders son,
hvilka i sjelfva verket aldrig regerat, uteslutas
ur den macedoniska konungalängden) var son af
Demetrios II och uppsteg 221 såsom sjuttonårig
yngling på Macedoniens tron efter Antigonos
Doson. F. var en svag regent och ingalunda vuxen
de svåra politiska förhållanden, under hvilka han
tillträdt styrelsen. Han ingick förbund med Hannibal,
men försummade att verksamt understödja honom och
ådrog sig derigenom (211) ett krig med det af romarna
mot honom uppeggade aetoliska förbundet. Efter föga
betydande krigshändelser afslutades detta krig
genom en fred (205) mellan romarna, F. och bådas
bundsförvandter. Genom angrepp på Egypten, Rhodos och
Pergamum retade han emellertid å nyo romarna, hvilka,
så snart de efter det andra puniska krigets slut fatt
fria händer, förklarade krig mot F. (200). Till en
början fördes detta krig tämligen lamt af romarna,
men afgjordes slutligen genom konsuln Flamininus’
lysande seger vid Cynocephalae (197). F. måste nu
göra fred på hårda vilkor, hvilka innefattade, att
han skulle afstå sina grekiska besittningar äfvensom
hegemonien öfver Grekland samt utlemna sin flotta
och erlägga dryga krigskostnader. Under romarnas
derefter följande krig mot Antiochos III i Syrien
behandlades F. af dem med stort undseende och erhöll
flere eftergifter; men sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
