Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blankas söner tronföljden i Kastilien förde han från
1276 ett olyckligt krig med detta rike. Ej bättre
utföll hans försök att hämnas den "sicilianska
aftonsången" och på Aragoniens tron uppsätta sin son
Karl. Sedan hans flotta blifvit slagen, måste hans
här draga sig tillbaka till Perpignan, der F. afled
d. 5 Okt. 1285.
4. F. IV, den sköne, den föregåendes son, föddes
1268. Sedan han 1285 efterträdt sin fader,
slutade han dennes krig i Spanien och sökte i
stället, med framgång, förvärfva mera närbelägna
områden. Han bemäktigade sig Lyon, försäkrade
sig genom en parlamentsdom om Angoumois och La
Marche samt förmälde sin andre son med arftagerskan
till Franche-Comté. En obetydlig tvist gaf honom
anledning att 1294 kalla Edvard I af England såsom
sin vasall inför parlamentet. Då denne ej infann
sig, eröfrade F. Guienne, under det en här 1297
slog flandrarna, hvilkas grefve, Guido, ställt
sig på Edvards sida. Genom påfven Bonifacius VIII
förmedlades emellertid 1299 en fred, som beseglades
genom ett giftermål mellan Edvard I:s son och F:s
dotter Isabella. Då det bland fredsvilkoren äfven
var stadgadt, att Edvard, som återfick Guienne,
skulle lemna grefve Guido i sticket, såg sig Filip
i stånd att (1300) förena Flandern med det kungliga
domänet. Hans ståthållares hårdhet förmådde likväl
flandrarna redan 1302 till ett allmänt uppror. De
slogo i grund F:s här d. 11 Juli 1302 och visade
sig vara så fruktansvärda motståndare, att han
i freden 1305 afstod Flandern på andra sidan om
Lys. Lyckligare var F. i sin strid med påfvedömet. Då
han för att afhjelpa sin ständiga penningeförlägenhet
tillät sig utpressningar af allahanda slag, och
dessa äfven träffade den franska kyrkan, utfärdade
Bonifacius VIII 1296 bullan "Clericis laicos", i
hvilken han förbjöd presterskapet i hvarje rike att
utan hans tillåtelse erlägga någon skatt till sin
regering. F. hämnades medelst ett förbud att utföra
penningar ur riket. Striden bilades likväl för en
tid, men då konungen lät fängsla en påflig legat,
som öppet trotsat honom, utbröt den (1301) å nyo med
raseri. Bonifacius utslungade i bullan "Ausculta,
fili" en mängd beskyllningar mot F. Denne svarade med
att uppbränna bullan och sammankallade 1302 i Paris en
riksförsamling, till hvilken äfven ombud för städerna
voro inkallade. Ehuru denna församling ställde
sig på konungens sida, gaf dock icke Bonifacius
vika. Han bannlyste F. och utfärdade den ryktbara
bullan "Unam sanctam", i hvilken han öppet uttalade
den åsigten att den verldsliga makten bör vara den
andliga underdånig. Hans fall var emellertid nära
förestående. F. vädjade till ett allmänt kyrkomöte
och lät i Sept. 1303 tillfångataga påfven i Anagni,
en skymf, hvaröfver denne inom kort grämde sig till
döds. Sedan efterträdaren Benedikt XI, som återkallat
bannlysningen, aflidit 1304, utverkade F., att
ärkebiskopen af Bordeaux, hvilken förut i hemlighet
svurit att i allt rätta sig efter hans vilja, under
namn af Klemens V upphöjdes på påfvestolen. Denne
förlade (1309) sitt säte till Avignon och blef i
allt konungens lydiga verktyg, särskildt vid hans
förföljelse mot
tempelherrarna, hvilkas rikedom och makt retat hans
girighet och tyranniska sinne. Den 13 Okt. 1307
tillfångatogos alla tempelriddare i Frankrike. Sedan
man genom tortyr aftvungit dem bekännelser om brott
och laster, till hvilka de skulle gjort sig skyldiga,
blefvo många riddare brända och orden 1312 af påfven
upphäfd. En stor del af dess rikedomar i Frankrike
blef emellertid konungens byte. Att F. förfor med
den största hänsynslöshet i sitt sträfvande att
nedbryta alla hinder för konungamakten, är af det
anförda tydligt. Mycket uträttade han för sitt mål
genom kronodomänets ökande och kyrkans förödmjukelse,
men det bör äfven anmärkas, att hans förtjenster
om lagstiftningen och förvaltningen voro stora. Han
inkallade för första gången ombud för borgareståndet
till riksdagen och gaf parlamentet en bestämdare
organisation. Äfven i fråga om finansväsendet hade
han förtjenster, ehuru hans ständiga penningebehof
förleddo honom till myntförsämringar, konfiskationer
och tryckande skatter. F. afled d. 29 Nov. 1314.
5. F. V, den långe, den föregåendes andre son,
föddes 1293. Sedan hans broder Ludvig X 1316
aflidit, endast efterlemnande en dotter, öfvertog F.
riksstyrelsen. Efter att några månader hafva utöfvat
denna såsom riksföreståndare proklamerades han till
konung. Riksständernas vilja var nämligen, att
ingen qvinna skulle ärfva Frankrikes krona. F. var
en kraftig och ordningsälskande furste, som gjorde
mycket för att ordna administrationen i sitt land.
Äfven sökte han åstadkomma enhet i mått, mål
och vigt. Riksständerna sammankallade han under
sin korta regering ej mindre än trenne gånger. Att
han emellertid egde mycket af faderns hårdhet,
visa hans förföljelser mot judarna och kättarna
i södra Frankrike. Han dog d. 3 Jan. 1322.
Af hans barn öfverlefde honom endast 4 döttrar,
hvarför han efterträddes af sin broder Karl IV.
6. F. VI, son till Karl af Valois, Filip den skönes
broder, föddes 1293. Vid Karl IV:s död,
1328, uppträdde F., såsom dennes närmaste frände på
manssidan, med anspråk på kronan. Efter ett kort
regentskap erkändes han ock af riksständerna
såsom konung. Genom segern vid Mont-Cassel
d. 23 Aug. 1328 underkufvade han flandrarna, som
fördrifvit sin grefve. Aldrig hade efter Karl den
stores dagar någon konung i Frankrike varit så mäktig,
som F. var vid denna tid. Han omgaf sig med en
oerhörd prakt och var sjelf en ypperlig riddare.
Att han deremot alldeles saknade förmåga såsom
fältherre och statsman visade sig, då det olyckliga
kriget med England utbröt. Edvard III, som förut
uppgifvit sin förmenta rätt till Frankrikes krona,
återfordrade denna 1337, hvarpå striden begynte.
Den 24 juni 1340 blef F:s med 40,000 man
besatta flotta i grund slagen vid Sluys i Flandern.
De följande åren egde mindre drabbningar rum i
Bretagne. Först fälttåget 1346 blef afgörande.
Edvard gick nämligen öfver med en här till Frankrike
och tillfogade F. ett sådant nederlag vid Crécy
(d. 26 Aug. 1346), att öfver 30,000 man stannade
på valplatsen. Sedan Calais hade fallit, ingicks i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
