Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sept. 1347 ett stillestånd. F:s oskickliga krigföring
kunde ej annat än uppväcka folkets missnöje, men ännu
mera ådrog han sig detta genom sina myntförsämringar
och tryckande pålagor, bland hvilka särskildt må
nämnas saltskatten (la gabelle). Den enda vinst
F:s regering medförde för Frankrike var inköpet
af Dauphiné (1349) och Montpellier (1350). Han dog
d. 22 Aug. 1350 och efterträddes af sin son Johan,
med tillnamnet den gode. Fr. W.
Filip (Philipp) af Schwaben, tysk konung, var yngste
sonen af kejsar Fredrik I. Han uppfostrades för det
andliga ståndet, men blef 1195 markgrefve af Toscana
och 1196 hertig af Schwaben. Efter sin broder kejsar
Henrik VI:s död, 1197, sökte han förmå riksfurstarna
att erkänna dennes son Fredrik, hvilken redan under
faderns lifstid blifvit vald till tronföljare. Då
detta ej lyckades honom, sökte han sjelf kronan och
blef också på riksdagen i Mühlhausen 1198 vald till
konung. Det welfiska partiet valde till motkonung Otto
IV af Braunschweig. Påfven Innocentius III erkände
denne och krönte honom till romersk kejsare. Ottos
anhang ökades hastigt, derigenom att flere af de
mest betydande furstarna afföllo till honom, och
F. var en tid i svårt trångmål. 1203 blef han af sin
motståndare innesluten i Erfurt. Men snart vände sig
lyckan. F. vann stora framgångar och försonade sig
sedan med påfven. Den 21 Juni 1208 mördades han af
pfalzgrefven Otto af Wittelsbach, hvilken han vägrat
sin dotters hand. F. var en klok och mild regent
samt af ett ridderligt väsende. Han var sedan 1197
förmäld med den grekiska prinsessan Irene, en dotter
af kejsar Isaak Angelus.
Filip (Felipe), spanska konungar: 1. F. I, den sköne,
konung af Kastilien, son af kejsar Maximilian I
och Maria af Burgund, föddes d. 22 Juli 1478. Han
ärfde 1482, genom sin moders död, de burgundiska
landen, hvilka under hans minderårighet styrdes af
hans fader. 1496 förmälde han sig med Johanna af
Kastilien, Ferdinands och Isabellas dotter. Efter
Isabellas död antog han titeln konung af Kastilien,
men råkade derigenom i strid med sin svärfader, som
ville öfvertaga styrelsen i den sinnessvaga dotterns
namn. Icke dess mindre blef F. erkänd som konung,
men väckte sina undersåtars missnöje genom att gynna
nederländarna. Han dog d. 25 Sept. 1506. F. var fader
till de romersk-tyske kejsarna Karl V och Ferdinand I.
2. F. II, den föregåendes sonson och son till kejsar
Karl V och Isabella af Portugal, föddes i Valladolid
d. 21 Maj 1527. Han erhöll under Siliceos och Zuñigas
ledning en omsorgsfull uppfostran samt hölls framför
allt till sträng lydnad under den katolska kyrkans
dogmer. Redan vid sexton års ålder förmäldes han med
den portugisiska prinsessan Maria och förordnades
1543 att, under faderns vistelse i Tyskland, med
Alba vid sin sida, föra styrelsen i Spanien. Då Karl
V, som på riksdagen i Augsburg (1550) förgäfves
sökt utverka hans val till sin efterträdare såsom
romersk-tysk kejsare, tröttnade vid regeringsbördan,
afträdde han till F. 1555 Nederländerna och sina
italienska besittningar
(Milano, Neapel, Sicilien) samt 1556 Spanien med dess
ofantliga kolonier. Eget nog nödgades F., kyrkans
hängifne försvarare, börja sin regering med att
bekriga påfven, Paul IV, som dock, sedan Alba två
gånger ryckt mot Rom, fick fred på billiga vilkor
(1557). I förbindelse med England, hvars drottning,
den honom svärmiskt hängifna Maria Tudor, han äktat
1554, bekämpade han från år 1556 fransmännen. Dessa,
som genom påfvens tillskyndelse brutit sitt nyss
ingångna stillestånd med Spanien, besegrades vid
S:t Quentin (Aug. 1557), af Filibert af Savoyen,
och vid Gravelingen (Juli 1558), af Egmont, samt
tvungos till freden i Château-Cambresis (April
1559). I sammanhang med detta fredsslut förmälde sig
F. med franske konungen Henrik II:s dotter, Elisabet,
sedan han efter Maria Tudors död (1558) förgäfves
anhållit om hennes halfsysters, Elisabets, hand. F:s
politik antog derefter en allt mer utpräglad karakter
af förföljelse mot religiös och borgerlig frihet,
hvarhälst den framträdde, inom hans eget rike eller
utom dess landamären. I Spanien och de italienska
besittningarna utrotade den blodiga inqvisitionen
protestantismen i grund, och de skränkor, som
möjligen stodo enväldet i vägen, nedbrötos. I
Nederländerna stötte dock hans absolutistiska
och katolska sträfvanden på ett motstånd, som
klädde sig i vapen (1568) och ledde till en del af
dessa provinsers fullständiga affall (1581). Hans
utrotningskrig mot Andalusiens och Granadas för
muhammedanism misstänkte innebyggare, moriskerna,
invecklade honom i kamp med turkarna. Ehuru hans
halfbroder, Don Juan d’Austria, i förening med
flere italienska staters flottor slog de otrogna i
den ryktbara drabbningen vid Lepanto (Okt. 1571),
fullföljde dock icke F. segern: kristenhetens
gemensamma fiender bekymrade honom mindre än
fienderna till hans makt och hans kyrka. Han
öfverföll och eröfrade Portugal, då detta land efter
den der regerande konungaättens utslocknande (1580)
icke ville godkänna de anspråk på tronen, hvilka
han framställde i egenskap af Emanuel den stores
dotterson. Mot tro och lofven kränkte han sedermera
portugisernas rättigheter samt beredde deras handel
och kolonialvälde en obotlig skada genom att indraga
dem i striden mot Nederländerna. Kriget mot dessa
fortgick utan afbrott under F:s hela regering. Emedan
det protestantiska England, sjelf omhvärfdt af
F:s intriger, sände Nederländerna hjelp, och
Elisabet låtit dödsdomen gå i fullbordan (1587)
öfver Maria Stuart, F:s skyddsling, sökte han rikta
ett dråpslag mot protestantism och frihet i såväl
England som Nederländerna genom den "oöfvervinneliga
armadan" (1588). Det var en kraftansträngning,
hvars misslyckande kostade pyreneiska halfön dess
öfvervälde till sjös. Holländarna plockade bort de
portugisiska besittningarna i Ostindien, och Spaniens
kuster hemsöktes af engelsmännen (spanska flottans
sänkning i Cadiz’ hamn och denna stads förstöring,
1596). Icke häller till lands var lyckan F. bevågen,
då han (1585–98) på Guisernas sida gjorde Henrik
af Bourbon franska kronan stridig och bekämpade
hugenotterna. Ända till det aflägsna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
