Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige sträckte sig hans rekatoliseringsplaner. Han
dog i Escorial, i en af utsväfningar åsamkad sjukdom,
d. 13 Sept. 1598, samma år som nantesiska ediktet
utfärdades, hvilket gaf Frankrikes protestanter
religiös och borgerlig frihet, samma år som slaget
vid Stångebro befäste protestantismens ställning
i Sverige. – F. var sin tids mäktigaste furste,
men icke genom egen utmärkthet, utan genom sina
arffångna lands massa och rikedom. Han förstod
icke att bibehålla, långt mindre att förkofra sitt
arf. Spaniens stormaktsställning undergräfdes genom
hans till ytterlighet ensidiga politik. För sin egen
allmakt och – så vidt det kunde ske utan intrång i
hans egen myndighet – för den allena saliggörande
kyrkans herravälde arbetade han utan återvändo, till
sitt rikes ruin – trots Perùs och Mejicos skatter –,
men till den katolska reaktionens fromma. Han var
denna reaktions huggande svärd, och det torde vara
vanskligt att säga, huru den förbittrade striden
mellan Rom och "affällingarna" vändt sig, om han
ej funnits. Han ville lägga "sitt eget rike och
hela kristenheten under en jernhård verldslig och
andlig despotism, och han hade tillräcklig blick att
inse bådaderas sammanhang". F. utvecklade en rastlös
arbetsamhet, men visade sig långsam och vacklande vid
besluts fattande. Af misstro till andras duglighet
eller afsigter ledde han i egen person ärendena från
Madrid, som han gjorde till sitt rikes hufvudstad,
från Escorial eller Aranjuez, under det att hans
gunstlingar, hertigen af Alba, fursten af Eboli och
Antonio Perez, utöfvade föga eller intet betydande
inflytande på riktningen af hans politik och allenast
voro hans verktyg. F:s fanatism, som dock icke lade
band på hans sinlighet, hans af naturen högdragna
och inbundna väsende, hans hersklystnad samt med
åren tilltagande misstänksamhet och menniskoförakt
spredo skrämsel och kyla öfver hans omgifning,
äfven då han umgicks med sina närmaste, samt gjorde
honom i det offentliga lifvet hård, oförsonlig och
ej sällan oädel. Öfver hans enskilda lif breder hans
äldste, af hans första gemål födde, son Don Carlos’
sorgliga öde en djup skugga. Denne exalterade yngling
hatade sin fader till ursinne och blef af honom
inspärrad i fängelse, hvarest han dog en, såsom det
numera antages, naturlig död (d. 24 Juli 1568). Huru
högt F. aktade den offentliga moralen, derom vittna
bl. a. lönmorden på nederländska sändebudet i Spanien
de Montigny (1568) och på Vilhelm af Oranien (1584).
3. F. III, den föregåendes son, föddes d. 14
April 1578. Han fick en dålig uppfostran, och hans
viljekraft blef tidigt bruten genom det förtryck,
hvari hans misstänksamme och despotiske fader
höll honom. 1598 mottog han regeringen efter
denne. Statens styrelse öfverlemnade han till
hertigen af Lerma och, sedan denne af folket hatade
minister blifvit störtad, till hertigen af Uzeda.
Genom fördrifvandet af moriskerna fullbordade han
Spaniens ruin. Han efterlemnade landets finanser
i det uslaste tillstånd. F. dog d. 31 Mars 1621.
4. F. IV, den föregåendes son, född d. 8
April 1605, tillträdde regeringen 1621.
Han öfverlemnade 1623 ledningen af statens
angelägenheter helt och hållet åt hertigen af
Olivarez. Åtskilliga åtgärder vidtogos för åkerbrukets
upphjelpande. Främmande kolonister inkallades
för att bota den skada det lidit genom moriskernas
fördrifvande. Men krigen för bevarandet af habsburgska
husets makt (Trettioåriga kriget, 1618–1648) och
för Nederländernas underkufvande uppslukade statens
inkomster. Holländarna tillintetgjorde Spaniens
utländska handel. Dertill kommo krig med Frankrike
(till 1659) och dess bundsförvandt England samt uppror
i Kastilien och Andalusien. F. dog d. 17 Sept. 1665.
5. F. V, den föregåendes dottersons son, född d. 19
Dec. 1683, var sonson af Ludvig XIV och son af dauphin
Ludvig och Maria Anna af Bajern samt bar såsom fransk
prins titeln hertig af Anjou. Af sin farmors, den
spanska prinsessan Maria Teresias, broder, Karl II,
konung af Spanien, insattes han genom ett testamente
1700 till arfvinge af hela spanska monarkien. Efter
Karls död (d. 1 Nov. s. å.) tillträdde han sitt rike,
men måste i spanska successionskriget försvara
det mot den österrikiska grenens af habsburgska
huset arfsanspråk. Aragonien och Katalonien,
hvilka utropade den habsburgske pretendenten till
konung, underkufvades, det sistnämnda landet likväl
efter ett långvarigt och fortvifladt motstånd, som
bröts först sedan det spanska successionskriget
var slutadt (1714). Katalonien förlorade sina
fri- och rättigheter. Men Milano, Neapel och Spanska
Nederländerna (Belgien) stannade genom Rastadtfreden
(s. å.) i Österrikes händer. Efter att hafva
kommit i lugn besittning af sitt rike försjönk
F. alltmera i en fullständig overksamhet. Han
lät helt och hållet styra sig af sin andra gemål
Elisabet af Parma (sedan 1714) och hennes gunstling,
kardinal Alberoni. Hennes önskan att till förmån
för sina och F:s barn återvinna de forna spanska
besittningarna uti Italien blef nu bestämmande för
Spaniens utrikespolitik och invecklade landet i krig
(1717–20; se Alberoni). 1724 nedlade F. regeringen
till förmån för sin son Ludvig, men återtog den efter
dennes död (Aug. s. å.). Derefter regerade han under
Elisabets och gunstlingen Ripperdas inflytande. 1731
erkände han den pragmatiska sanktionen mot det att
Parma och Piacenza tillförsäkrades hans son Karl. I
det polska successionskriget (1733–38) sände han
30,000 man till Italien samt lyckades verkligen
vinna Neapel och Sicilien för Karl (1735). F. led af
ett dystert och svårmodigt lynne, som än försänkte
honom i viljelöshet, än öfvergick till vansinne,
i hvilket han endast genom sin gunstling Farinellis
sånger rönte någon lindring. Han dog d. 9 Juli 1746.
2. J. Th. W.
Filip, svensk konung, var son af konung Halsten
(Inge den äldres broder och medregent) och regerade
(dock ej öfver hela riket) jämte sin broder Inge
den yngre från omkr. 1110. Han dog 1118, hvarefter
brodern var ensam konung.
Filipepi, Alessandro, vanligen kallad Sandro
Botticelli [-tjelli], italiensk målare af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
