Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämnes han såsom författare till
flere numera förlorade skrifter.
A. M. A.
Filon [filång], Charles Auguste Desiré, fransk
historiker, f. 1800 i Paris, egnade sig först åt
juridiken, men öfvergick sedermera till historiens
studium. 1840 blef han lärare vid normalskolan i
Paris, 1853 professor i historia vid Faculté des
sciences i Douay och 1858 inspektor vid akademien i
Paris. Död 1875. Han författade Histoire comparée
de France et d’Angleterre (1832–45), Histoire de
l’Europe au XVI:e siècle (1838; 2:dra uppl. 1845),
Du pouvoir spirituel dans ses rapports avec l’état
(1844, prisbelönt af Fr. akademien) m. m. – F:s
båda söner, François Gabriel F. (f. 1835) och Pierre
Marie Augustin F. (f. 1841), hafva likaledes utgifvit
historiska arbeten.
Filopoimen (Lat. Philopoemen), grekisk
fältherre, det achaeiska förbundets strateg, född
i Megalopolis i Arkadien omkr. 253 f. Kr., utmärkte
sig först vid försvaret af sin födelsestad, mot den
spartanske konungen Kleomenes III och i slaget vid
Sellasia (222 f. Kr.), der han väsentligen bidrog till
den macedoniske konungen Antigonos Dosons seger öfver
Kleomenes. Bedragen i sina förhoppningar om Greklands
frihet, afslog F. Antigonos’ uppmaning att medfölja
till Macedonien och begaf sig i stället till Kreta,
i hvars borgerliga krig han hade tillfälle att utbilda
sina militäriska anlag. Efter sin återkomst blef
han det achaeiska förbundets hippark och 207 dess
strateg, hvilket ämbete han beklädde ytterligare
sju gånger. Mera fältherre än statsman, vinnlade
han sig i synnerhet om härens organisation, och den
första frukten af hans ansträngningar var förbundets
seger vid Mantinea (207) öfver spartanerna. Fem år
derefter befriade han Messenien från den spartanske
tyrannen Nabis. Sedan F. 192, då han för tredje gången
var strateg, förmått Sparta och äfven Messenien att
sluta sig till det achaeiska förbundet, stod detta
på höjden af sin makt, men väckte derigenom romarnas
afund. Då spartanerna, som endast ogerna velat finna
sig i den underordnade ställning de intogo inom
förbundet, afföllo och derför fingo undergå en sträng
bestraffning af F., påkallade de romarnas hjelp. Dessa
ingrepo visserligen icke omedelbart, men mot deras
ränker kunde F. icke upprätthålla förbundets enhet;
messenierna, understödda af dem, afföllo också, och då
F. med en mindre styrka drog i fält mot deras ledare
Dinokrates, blef han öfverrumplad och tillfångatagen
samt af Dinokrates tvingad att tömma giftbägaren
(183). Man har kallat F. "den siste hellenen", och
han var också bland forntidens greker den siste mera
framstående härföraren och statsmannen, väl egnad att
sluta den långa rad af utmärkta män, som Grekland
frambragt. Flere grekiska städer reste bildstoder
till hans ära, och hans lefnad skildrades utförligt
af Plutarchos.
Filosof (se Filosofi), vishetsvän, person, som
idkar sjelfständiga forskningar i den filosofiska
vetenskapen.
Filosofem (Grek. filosofema), filosofisk åsigt
l. sats. – Filosofiera, tänka i filosofiska ämnen,
sysselsätta sig med filosofiska spekulationer; tänka
djupsinnigt, grubbla. – Filosofisk, som tillhör
eller har afseende på filosofien. – Filosofism,
falsk filosofi, sofisteri.
Filosofi (af Grek. filos, vän, och sofia, vishet),
vetenskapen om alltings yttersta grund. Anledningen
till namnet skall Pytagoras hafva gifvit, hvilken,
då han tillfrågades, om han vore sofos (vis), skall
hafva svarat, att han endast vore filosofos (vän af
vishet). Hos Plato betecknar det hela menniskans,
viljans ej mindre än förståndets, hänvändning åt
det öfversinliga. Den ofvan anförda definitionen
förskrifver sig från Aristoteles. Under den senare
antiken användes ordet såväl i denna betydelse som
äfven i en annan, hvilken mer närmade sig den
platonska. Under medeltiden och den nyare tiden
har det företrädesvis användts för att beteckna den
menskliga forskningen, såvidt den ej har afseende
på något särskildt praktiskt syfte. (Deraf den vid
våra universitet brukliga benämningen "filosofisk
fakultet".) I betydelsen af en särskild vetenskap
nyttjas ordet egentligen blott hos tyskar och
skandinaver. – Filosofiens uppgift är att förklara den
i erfarenheten gifna verkligheten. I denna erfarenhet
eger hon följaktligen sin utgångspunkt och sträcker
sig aldrig utom eller utöfver denna i den mening,
att hon, oberoende af det i erfarenheten gifna,
skulle framkonstruera sina läror. Detta hindrar
likväl ej, att filosofien kan ådagalägga, att den
sinliga erfarenheten för sin förklaring hänvisar
på en erfarenhet af annat slag än denna. I detta
afseende intager filosofien alldeles samma ställning
som de öfriga vetenskaperna. Men skilnaden består
deruti att då dessas uppgift är att förklara detta
eller detta i verkligheten, går filosofien ut på en
förklaring af verkligheten i det hela, så långt hon
öfver hufvud kan tarfva förklaring. Detta är dock
icke så att förstå, som skulle filosofiens ändamål
vara att förklara verkligheten allt igenom, så att,
om hon vore fulländad, ingen vidare uppgift skulle
återstå för de empiriska vetenskaperna. Hennes uppgift
är verklighetens förklaring, blott så långt denna ur
den yttersta grunden är möjlig. Icke häller innebär
det att filosofien skulle taga vid, der de öfriga
vetenskaperna slutat, att hon först skulle kunna
begynna sitt arbete, när de empiriska vetenskaperna
fullbordat sitt. Hon utgår väl från en analys af den
gifna verkligheten, men måste dervid fästa sig vid
vissa allmänna sidor i denna, från hvilka den visar
sig icke blott i den eller den företeelsen, utan från
hvilka verlden i det hela tarfvar en förklaring. I
och med detta äro också gränserna emellan filosofiens
och öfriga vetenskapers arbetsfält angifna. Någon
kollision mellan båda är tänkbar, endast om endera
eller båda öfverskrida dessa gränser. Detta hindrar
dock ej att båda i mångfaldigt afseende inverka
på hvarandra. – Det är sjelfklart att, huru alltings
yttersta grund än må fattas, hon alltjämt måste tänkas
så, att hon icke i sin ordning hänvisar på någonting
annat, ur hvilket hon skulle härledas eller få sin
förklaring. Den yttersta grunden måste vara det
alltigenom sjelfständiga och fullkomliga väsendet
eller det absoluta. Filosofien blir följaktligen
vetenskapen om det absoluta väsendet och om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
