Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derur en på en gång rationel och idealistisk
verldsåsigt. Den kroppsliga, sinliga verlden,
lärde han, är inom sig sjelf motsägande, ur sig
sjelf oförklarlig och hänvisar på en annan art af
verklighet, som är andlig och evig, och af hvilken
sinneverlden blott är en skugga. Närmare bestämde
han denna verklighet som en verld af idéer. Denna
verld är allt hvad den sinliga verlden är, men tänkt i
dess högsta fullkomlighet, hvarigenom den upphör att
vara sinlig och blott kan fattas af tanken. Som det
emellertid för Plato blef lika omöjligt att säga hvad
denna andliga verklighet till sjelfva sitt väsende
skulle vara, som att ur henne förklara den sinliga
verlden, så föranledde detta redan Aristoteles att
återgå till realism, hvilken karakter den följande
grekiska filosofien alltjämt bibehöll. Dock röjes
under den grekiska filosofiens sista tider skarpare än
förut en reflexion på sjelfva det menskliga subjektet.
Genom den uppmärksamhetens riktning på menniskans
inre verld, hennes subjektiva lif, och den rikare
erfarenhet af båda, hvartill kristendomen gaf
anledning, öppnades för den filosofiska forskningen
nya banor. Under medeltiden utbildades dock ingen
egentlig och sjelfständig filosofi. En sådan
framträdde först i nyare tider, med Cartesius
(1596–1650) hvilken kan betraktas som den kristna
filosofiens grundläggare. I sjelfmedvetandet, i den
förnimmande anden sjelf, fann han en verklighet, hvars
tillvaro ej kunde betviflas, och sökte ur vissheten
derom härleda all annan visshet. Men hans uppgift blef
här att visa, att andens förnimmelser "motsvaras" af
utom densamma förefintliga verkligheter, hvadan han
ock lärde, att vid sidan af den andliga "substansen",
hvars väsentliga bestämning är tänkandet, står en
annan "substans", den kroppsliga, hvars väsentliga
bestämning vore utsträckning. Han invecklade sig
derigenom i stora svårigheter, i synnerhet då
det gällde att förklara sambandet emellan själ och
kropp. Ehuru hans efterföljare, bland hvilka Spinoza,
Leibniz och Wolf voro de mest betydande (i synnerhet
Leibniz), i mycket förbättrade Cartesius’ läror,
bibehöllo de dock det cartesianska betraktelsesättet
så till vida, att de i förnimmandets sanning
väsentligen sågo dess motsvarighet med något för
medvetandet yttre och främmande (realism). Vissheten
om dettas tillvaro sökte de genom metafysiska
undersökningar, hvadan det är omöjligt att fritaga
dem från beskyllningen att genom metafysiska läror
hafva velat visa, att metafysik är möjlig. Locke
(d. 1704) deremot uppställde den fordran, att
man uteslutande genom en analys af den menskliga
kunskapsförmågan sjelf och hennes förnimmelser såsom
blott sådana måste visa den menskliga kunskapens
möjlighet och gränser, men åtskilliga sensualistiska
antaganden hindrade honom att skrida till lösningen
af denna uppgift. Hans efterföljare Hume gjorde
samma antaganden och leddes alltigenom ända derhän,
att han förnekade allt nödvändigt sammanhang mellan
sinnesintrycken, särskildt sammanhanget mellan orsak
och verkan. Kant (1724–1804) åter sökte och fann ett
sådant sammanhang i det
menskliga medvetandets egna lagar och former, och hans
filosofi har derför blifvit epokgörande i filosofiens
historia. Väl må, anmärkte han, sinnesförnimmelserna
hafva sin grund i ett utom medvetandet förefintligt
ting i sig, men verlden i och för oss måste dock vara
sådan den är, derför att den af oss förnimmes. Den
är vår fenomenverld, och till den form den i denna
sin egenskap har hör äfven att existera i tid och rum,
en bestämning den vi följaktligen ej få anse tillkomma
tingen, oberoende af vår uppfattning. Deremot
nekade Kant möjligheten för menniskan att förnimma
en osinlig verklighet, enär hon måste fatta allt i
sitt eget medvetandes former, hvilka just konstituera
sinligheten. Väl har menniskan i sitt förnuft idéer
om något, som går utöfver det sinliga, men om dessa
idéer motsvaras af en verklighet är oss obekant. De
från Kant utgångna riktningarna äro flere, men
de vigtigaste äro dock de, som förneka tillvaron
af tinget i sig och söka förklara hela den gifna
verkligheten genom att fatta den såsom medvetandets
innehåll (förnimmelse). Den tyska riktning, som kan
räknas hit, hade till sina främste representanter
J. G. Fichte, Schelling och Hegel. Utmärkande
för denna riktning var, att den ansåg de för det
menskliga förnimmandet egendomliga formerna eller
förnimmelsesätten väsentliga för hvarje medvetande
och sålunda sökte "deducera" den för menniskan gifna
verkligheten ur medvetandets eget begrepp. Genom
Hegel utvecklades detta åskådningssätt till en
panteistisk verldsåsigt, som fattade det absoluta
såsom en tankeprocess, eller tankens egen utveckling
från lägre till högre former. Hvarje företeelse vore
förklarad, så vidt det läte sig visas, att verlden,
henne förutan, ej kan tänkas eller fattas som ett
moment i en sådan process. Den svenska filosofien
deremot, hvilken, så vidt kändt är, framträdde
sjelfständig först sedan kantianismen genom
Boëthius (d. 1810) införts i Sverige, röjde tidigt
en tendens att fasthålla och vidare utföra Kants
lära att sinneverlden är menniskans fenomenverld. I
sammanhang dermed sökte man uppvisa, att tillvaron
af en osinlig verld icke allenast är, såsom för
Kant, möjlig och tänkbar, utan äfven nödvändig för
förklaringen af den sinliga verkligheten, samt att ett
medvetande om det öfversinliga faktiskt förefinnes
hos menniskan. Boström (d. 1866) utvecklade dessa
tankar, med tillhjelp af de resurser, som den hegelska
filosofien erbjödo honom, till ett sjelfständigt
filosofiskt system. Båda de nämnda riktningarna äro
idealistiska; men under det den tyska, genom sitt
antagande att all verklighet är sinligt bestämd, röjer
sin empiristiska tendens, är den svenska till sin ande
väsentligen rationel och fortgår i sin utveckling till
en allt fullständigare genomförd rationalism. Om den
praktiska filosofiens historia se Etik.
Jfr Hegel, "Vorlesungen über die geschichte der
philosophie" (1840–44); H. Ritter, "Allgemeine
geschichte der philosophie" (1829–55; bd 1–4, 2:dra
uppl. 1836–53); Kuno Fischer, "Geschichte der neuern
philosophie" (1852–77); E. Zeller, "Die philosophie
der griechen" (1844–52; 4:de uppl. 1876); A. Nyblæus, "Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
